Jag är för en samlad opposition och delar målsättningen att vänsterpartiet bör ingå i en regering som för vänsterpolitik. Ändå föreslog jag att partistyrelsen skulle säga nej till den överenskommelse som nu undertecknats. Jag tycker att detta är fel tidpunkt och inte minst en alltför svag politisk grund för ett så nära samarbete. Det politiska projekt jag vill att vänstern utvecklar, ett systemkritiskt men verklighetsnära parti som ses som ett realistiskt och tydligt alternativ på vanligt folks sida mot etablissemanget, försvåras väsentligen av samarbetet som det nu ser ut.

Det har aldrig handlat om budgetreglerna i sig. Tvärtom är det väl snart bara de yttersta partiledningarna i s och mp som inte inser att normpolitiken är på väg ut. Visst känns det smått absurt att, när andra börjar instämma i vår kritik av normpolitikens tvångströja, skriva under på att vi accepterar den. Men jag hade kunnat leva med det. Varje parti måste vara berett på kompromisser för att åstadkomma resultat. Tro mig, när vänstern nu skall diskutera utrikespolitik och pensionssystem med socialdemokraterna, privatiseringar och arbetsrätt med mp, är risken stor att begreppet kompromisser får en helt ny innebörd. Huvuduppgiften är alltjämt att få bort den sittande regeringen.

Så om man med lite god vilja hade kunnat spåra några garantier för att det kommer att finnas utrymme för syssel­sättningssatsningar och välfärdsreformer – exempelvis att partierna var överens om att statsbidragen till kommuner och landsting skulle öka mer än inflationen – hade jag därför ändå kunnat acceptera överenskommelsen. Men något sådant finns inte. Om vi nu är beredda att utan några väsentliga förbättringar underteckna det vi tidigare avvisat, varför då dessa månader av småpatetiskt relationsdrama? Om vi låter oss disciplineras i den styrkeposition vi har nu, vilka är förutsättningarna att få till stånd en tillräcklig politisk kursändring i de kommande arbetsgrupperna?

Beslutet är nu fattat, och jag är smärtsamt medveten om att inte heller ett nej skulle ha varit ett bekvämt beslut. Troligen skulle vänsterpartiet, i alla fall kortsiktigt, ha bestraffats av väljarna för att vi ”inte vill” vara med, och riskerat att bli relativt ointressanta recensenter av s-mp-samarbetet.
Vänsterpartiet ställs nu inför en rad utmaningar som var och en måste vara överordnade att administrera samarbetet. Vi måste:

• Formulera, prioritera och föra ut vår egen politik. Vi måste utveckla en förmåga att skilja våra egna ståndpunkter från de kompromisser vi ingår och bland annat därigenom försöka stänga dörren för högerpopulism.

• Få till stånd en bättre och skarpare ideologisk debatt inom vänstern och ett bättre studiearbete i partiet – inte minst för att undvika glidningen mot ett tvåpartisystem och ideologiernas död.

• Bygga vårt eget parti, vår profil och vår lokala närvaro. Förebilden SP i Holland ägnade år åt detta, innan man ens övervägde samverkan av den art vi nu ger oss in i.

• Utveckla vårt fotfäste i rörelser. Norska SV har haft en betydligt bättre närvaro i rörelser än vi och den fackföreningsrörelse som spelade en avgörande betydelse i senaste norska valet har en kvalitativt mer progressiv roll än vad vi ser i Sverige. SV väntade ändå till efter valet med att gå in i en så nära samverkan som den vi nu förbinder oss till.

I vänsterpartiets kongressuttalande skriver vi: ”Vänsterpartier som själva söker sig mot mitten legitimerar socialdemokratins vandring högerut och försvårar den nödvändiga omprövningen inom arbetarrörelsen.” Om det är vad som nu inletts avgörs inte främst av helgens beslut. Men utan tvekan av vad vi gör nu.