Härom veckan släpptes en undersökning som berörde restaurangbranschen och på ett riktigt talande sätt visade precis hur vi som arbetar i branschen har det. Men inte hur låga löner vi har, hur lurade på bra villkor vi är eller hur otryggt anställda vi alltid blir. Utan hur vi blir tafsade på. Kränkta. Behandlade som kött. Rubriken: ”Sju av tio kvinnor i restaurangbranschen sextrakasseras på jobbet”.
Mitt första jobb var i restaurangbranschen. Och med enstaka temporära avvikelser har jag sedan i hela mitt arbetande liv stannat i den branschen. Jag har varit servitris, värdinna, receptionist, garderobiär, glassförsäljare och cafébiträde. Jag har stått i baren, i kiosken, städat hotellrum, tvättat sängkläder, delat ut spelkort och dragit iväg roulettkulor. Men oavsett vilken yrkestitel jag haft har jag vetat en sak. Tafsande, sexuella trakasserier och den berömda ”hårda jargongen” med tillhörande könsbetonande kränkningar har alltid ingått i yrket. Jag vet hur den där främmande handen på rumpan känns. Hur den där äcklande kommentaren liksom fastnar i huvudet. Hur det känns att bli tittad på som om man vore naken, men fullt påklädd i arbetskläder.
Det är lika jävligt varje gång. Och ändå fortsätter det.
 
Jag stack ut en vända i debatten och pekade på att det, om branschens arbetsmiljö ska förbättras på riktigt, behövs en starkare arbetsrätt. Jag nämnde som exempel kvinnan som får en hand på rumpan en kväll på jobbet, men som inte rapporterar det av rädsla för att bli ”obekväm” och förlora sin otrygga anställning. Eller kvinnan som sextrakasseras av sin arbetsgivare; oftast en man med både makt och kapital som sträcker sig långt utöver hennes. Och som dessutom bestämmer hennes lön och anställningsvillkor.
Jag pekade på att vad vi behöver är att få vara fast anställda, så att vi vågar säga ifrån på jobbet och kräva de åtgärder av arbetsgivaren som egentligen borde vara självklara. Att det vi behöver är större makt och inflytande på våra arbetsplatser, så att vi inte per automatik backar då det är arbetsgivaren själv som sextrakasserar oss.
 
Kommentarerna lät inte vänta på sig. ”Ni har valt att arbeta i den branschen, då får ni väl lära er ta lite hårda tag”, eller ”en servitris som inte kan hantera fulla gäster är som en brandman som är rädd för eld”. ”Se hur de ser ut ibland. Urringning, leende och vickande höfter. Solklart flirtigt”. Och så den mest kränkta: ”jag ska sluta ge dricks till kvinnor på grund av kön, man vill ju inte att det ska misstolkas – en del är uppenbarligen lite känsliga”.
Att ge dricks enbart på grund av kön är det bara rikspuckon som gör. Så det tänker jag inte ens beröra vidare. Att vi som arbetar i branschen ska ta ett visst mått av skit baserat på just vårt val av bransch däremot; det har jag hört förut. Otaliga gånger. Men då har det handlat om branschens dåliga löner eller trista anställningsvillkor. Nu handlar det om min kropp. Om mina branschkamraters kroppar. Om rätten till dem och om rätten till samma yrkesstolthet och respekt som alla andra har.

Restaurangbranschen är inte en fristad för sexistiska män. Den är vår arbetsplats. Och det är ett högst rimligt krav från vår sida att kunna arbeta utan att bli vare sig tafsade på, trakasserade, kommenterade eller tilltalade med nedlåtande ton.
Till er det berör: att vi valt att ha som arbete att ge er ofantligt bra service under olika tillställningar, trevliga middagar, upplevelser eller blöta kvällar ska ni vara väldigt glada över. Vi är stolta över våra yrken, och dessutom är vi proffs på dem. Vi är skillnaden mellan hela era nöjesliv och inget nöjesliv. Ni bör visa oss samma respekt som ni gör er läkare, mekaniker, lärare, eller vem som helst för den delen. Kan ni inte det behöver ni inte hälsa på oss i branschen mer. Någonsin.
Ni andra har vår välsignelse att agera när ni ser hur vi trakasseras. Att inte låta det fortsätta.