Trots att hon själv inte var med och sprejade ned terminalen med färg var hon en av 17 aktivister som åtalades efter aktionen.

– Det hade varit väldigt allvarligt om vi alla blivit dömda för något ett fåtal i vår grupp gjort, säger Jeanette Eggers.

– Jag hoppas att de kommer vara mer återhållsamma framöver. I ljuset av att vi nu frikänns känns det väldigt oproportionerligt hur polisen behandlat oss.

Åtalet var ursprungligen för flygplatssabotage, ett brott med flera års fängelse i straffskalan. Men enligt åklagaren ändrades rubriceringen ”ganska snabbt” till skadegörelse av normalgraden.

Två av de 17 aktivisterna sprutade röd färg på byggnaden, ett flygplan och tre bilar. Åtalet menar att detta orsakade skador på 95 625 kronor, och att ”samtliga deltagare tillsammans och i samförstånd utfört skadegörelse”, även om bara två sprutat färg. Flera aktivister har invänt med att färgen var vattenlöslig.

I andra hand yrkade man på medhjälp till skadegörelse, för de 15 aktivister som ”hållit i plakat med budskap kopplade till gärningarna” eller ”hållit väskor och jackor samt serverat mat och dryck”.

De två som sprutat färg döms nu till villkorlig dom och böter. 76 500 kronor ska betalas i skadestånd till Grafair, för ”sanering av byggnader och fordon”. Samtliga andra frikänns från alla anklagelser.

– Det var svårt att säga hur det skulle gå på förhand, säger kammaråklagare Ellen Hansson till Flamman.

– Domstolen har inte bara fått väga agerandet mot graden av planering, utan också gentemot många fri- och rättigheter, och tycks också ha beaktat dessa.

”Att övriga personer under och efter färganvändningen fortsatt att sätta upp vetenskapliga artiklar, hålla i banderoller och låta sig intervjuas innebär enligt Tingsrätten inte att de har deltagit som gärningspersoner tillsammans och i samförstånd”, står i domen.

– Jag tror att samtliga advokater och tilltalade i målet reagerat på att man valt att åtala så många, när det bara var två som utförde handlingen, säger advokat Celina Linderholm till Flamman.

Aktivisten Björn Paxling menar att rättsprocesser som denna kan gynna klimatrörelsen genom att ”testa rättsväsendet” och tydliggöra var lagens gräns går.

– Kan man skilja på personer som utmanat eller brutit mot lagen, och andra som bara varit på plats och demonstrerat, som de andra femton? Man vill gärna kasta ett så brett nät som möjligt.

Han menar dock att just hans mål, som en av de två dömda färgsprutande, var att direkt störa ut Grafairs verksamhet – och försökte argumentera för att de agerade i nödvärn, bland annat genom att hänvisa till beräkningar på dödsfall i förtid från koldioxidutsläpp.

– Just vi har inte hävdat demonstrationsfrihet, utan medvetet velat stänga ner den här terminalen som en form av direkt aktion, säger han till Flamman.

– Det menar jag är moraliskt rätt. Från mitt perspektiv var det ett brott att öppna upp den igen.

Varför gjorde ni inget mer än att bara spruta färg, ifall det nu var målet?

– Det frågade min advokat faktiskt, och det har en poäng. Man hade ju kunnat vara radikalare och haft sönder saker. Var gränsen går för ”fredlig civil olydnad” är en pågående diskussion inom Extinction Rebellion, men jag känner att jag inte vill utmana den gränsen inom deras regi.

Tingsrätten accepterar dock inte hävdandet av nödvärn, konstaterar de i domen:

”Att en människa enligt en statistisk modell kan komma att dö på en okänd plats inom en viss utdragen tid är enligt tingsrätten inte tillräckligt konkret för att kunna grunda en nödsituation”, skriver de. 

– Jag upplever det som att tingsrätten tagit till sig och förstått vad vi framfört, men ändå inte ansett det vara tillräckligt konkret, säger advokat Celina Linderholm.

– Jag förstår hur de resonerar som jurist, och kan samtidigt på en filosofisk nivå se att det är en mer individualistisk snarare än kollektiv analys av vår gemensamma framtid. Det krävs nog större förändringar på ”regimnivå” innan det syns i rättsväsendet.

Flamman har sökt Grafair, som bett om att få återkomma med kommentar.