”Vad ska du göra sen?” Frågan kom ofta. Som om det inte var tillräckligt fint att ta hand om gamla människor deras sista stund på jorden. Jag var nitton år och vårdbiträde på ett äldreboende. Bussarong, namnbricka och pennor i bröstfickan. Jag kände mig viktig och betydelsefull. Men i andras huvuden fanns en föreställning om att jag egentligen ville göra någonting annat.
I januari 2012 debuterade jag som författare. Därefter har ingen frågat vad jag ska göra sen.
Varken klassamhället eller sysselsättningshierarkin, som inte alltid är kopplade till ekonomiska resurser, utan som kan baseras på faktorer som kulturellt kapital, är inget nytt. Ändå blev jag chockad när jag efter min romandebut, Jag ska egentligen inte jobba här, blev inbjuden till alla tänkbara sammanhang för att framlägga mina åsikter i äldreomsorgsfrågor.
Vid varje förfrågan om medverkan har jag känt mig kluven. Jag har tänkt på Kerstin, Iréne och Carmen. Tänkt att det borde ha varit de som blev uppringda, som fick delta, som fick prata. Och när jag efter en stunds betänketid ändå har tackat ja, har det varit för vetskapen om att arrangörerna, oavsett vad jag svarar, inte kommer att ringa vare sig Kerstin, Iréne eller Carmen.
Yrkets status är en återkommande fråga när äldreomsorgen ska avhandlas. Jag brukar uppehålla mig kring två ord: osynliggörande och synliggörande. Så länge de riktiga experterna inte blir inbjudna, så länge debatten förs över vårdpersonalens huvuden, så länge osynliggörandet av denna yrkeskår fortgår, kommer statusen också att vara låg.
Naturligtvis tar jag även upp löner och arbetsvillkor, men jag återkommer alltid till osynliggörandet och synliggörandet. Det är inte bara arbetskåren som behöver synliggöras, utan också dess mångfacetterade sysslor och kompetenser. Yrken som ingår i det diffusa begreppet vårdbiträde är bland andra terapeut, anhörigvårdare, sjukvårdare, frisör, servitris, sjukgymnast och arbetsterapeut. Dessutom ska man kunna hantera en rad etiska dilemman, människors dödsångest och livsbokslut. Allt under minutregistrering.
Människor har slutat fråga vad jag ska göra sen. Jag har gjort något som räknas i vår sysselsättningshierarki. Jag har fått mandat att uttala mig. Och jag kommer att fortsätta att prata om Kerstin, Iréne och Carmen. Tills de blir inbjudna, tills de får delta, tills de blir behandlade som de experter de faktiskt är.