Justitieminister Morgan Johansson satte igång en vanvårdsutredning om hur staten har behandlat utsatta barn sedan början av 1900-talet och cirka femtio år fram. Människor som har levt på institutioner och fosterhem där de for illa, var ombedda att höra av sig. Över 900 gjorde det i hopp om en upprättelse. Vad fick de?
Jag tillhörde de som svarade på kallelsen, i hopp om att kunna göra någon skillnad då jag vet att barn far illa alltjämt. Jag tänkte i min naivitet, att myndigheterna ville veta och lära av våra erfarenheter, för att komma till rätta med de misstag som myndigheter gör om och om igen.

Vanvårdsutredningen handlar inte om offer. Den handlar om erkännande av människors värdighet och upprättelse för de barn som staten tog om hand och lät vanvårdas.  
De som har överlevt är inte offer, utan kämpar. Dessutom är majoriteten från arbetarklass. Dessa kämpar blev ombedda att dela med sig av sina trista erfarenheter och de blev lovade en upprättelse.
Upprättelse får man när man är behandlad på ett värdigt sätt och med visad respekt.
Det blev vi aldrig och därför är vanvårdsutredningen ett misslyckat projekt som åter igen förnedrade dem man påstod sig vilja upprätta. Upprättelsen skulle också manifesteras i en ekonomisk ersättning. Många skulle kunna laga sina själar och kroppar, för att inte tala om tänder.
Att slippa lukta underklass med dålig tandhälsa, är att få en upprättelse.
Men icke. En del ansågs värda den upprättelsen, andra inte. På vilka kriterier fick vi aldrig veta.
I stället drog man fram människor i ljuset, fick dem att berätta om sådant många aldrig hade nämnt till någon tidigare. Avkläda sig sina försvarssköldar och blotta sig. För att åter förnedras.
Ett slutgiltigt omdöme om tillräckligt stort lidande skulle göras av jurister. Något jag förstod när jag väl var där. Det var statens prussiluskor. Präktiga, inskränkta och i denna roll, förnedrande.

Först skulle vi på kalas i stadshuset. Med drottningen och politiker. Där samlades omkring tusen personer. Många av oss var luggslitna och härjade. Vi fick lyssna till Maria Larssons (KD) enfaldiga och alltför menlösa predikan. Hon skulle trösta underklassen. Klappa på huvudet. Man tröstar inte utsatta människor. Man handlar. Antingen ställer man upp, eller så gör man det inte. Mer än så är det inte.
Prussiluskgänget var en sållningsgrupp. Vem förtjänade en upprättelse och vem inte?  
Ansåg man att samtliga av oss som deltog i den statliga vanvårdscirkusen är lögnare? Att vi fantiserade för att sno staten på pengar? Det var vad som förmedlades. Eller kanske var de särskilt intresserade av obscena detaljer som de var noga med att få redovisade? Trovärdighet var inte deras paradnummer. Men de hade makt att döma vår.
Vad var egentligen meningen med denna cirkus? Den var varken värdig eller trovärdig. Var det en förberedelse för välgörenhetssveriges återkomst? Att vi som tillhör arbetarklassen inte ska räkna med rättigheter, utan i bästa fall lite välgörenhet? Var detta ett sätt för att vi skulle vänja oss?   
Den nyliberala och allt mer alienerade människosyn som sprider sig som en infektion, är inte bara en bekräftelse på, men också ett främjande av ett ökat människoförakt. En del måste kunna se ned på andra, för att höja sig själva. Att främja medlöperi och egoism undergräver också fack och arbetarrörelse. Det är fritt fram för välgörenhet som en ersättning för välfärdssamhället i en ökad klasspolarisering. Då behövs heller inga upprättelser.
Pedofiler skyddas i Sverige av stat och kyrka. Handel med barn pågår. Barn försvinner varje år hos oss, de utnyttjas och det tystas ner. Käre Morgan Johansson, för vem denna cirkus uppfördes, vet jag ej. Upprättad, är jag definitivt inte.