Tio i den unga vänstern har skrivit Från förvirring till förändring. De skriver att vänstern är förvirrad, att den måste bli tydligare, att den måste tala om hur systemet ska ändras, att vänstern själv skall sätta dagordningen, inte bara förhålla sig till andra. Bra!
Marxismen är vårt ”vassaste verktyg”, skriver Linnea Nilsson i bokens mest spännande kapitel. Hon söker förvirringens orsaker. Marxismens historiska nederlag kom inte när Berlinmuren föll utan när den ”frånkopplades rörelsen”. Bra det med. Men vad menar hon konkret? Och varför använder hon och de andra nio inte själva marxismen? Var finns det materialistiska perspektivet, det dialektiska sambandet mellan bas och överbyggnad? På 1970-talet kallade vi det voluntarism. Politik som vilja, men inte kunna.
Så beskriver Kalle Larsson och Jenny Lindahl-Persson det tidiga 1990-talets ekonomiska kris och höga arbetslöshet som ett resultat av regeringen Bildts sociala nedrustningspolitik. Att en halv miljon jobb försvann var således följden av en borgerlig viljeakt? Det speglar en våldsam övertro på nationalstatens politiska handlingsutrymme, i en värld med rörligt kapital och flyktiga skattebaser.
Ung vänsters ordförande Tove Fraurud har skrivit en sympatisk text om folkhemsbygget. Hon förstår sina morföräldrar. De röstar alltid s, för dem symboliserar socialdemokratin de fantastiska förändringar de fått uppleva. Men texten är svårtolkad. Menar hon att det varit bättre utan klassamarbetet, om vi fått förstatliganden som i Frankrike eller strejker som i England? Men i så fall, går det att skilja samarbetspolitiken från folkhemsbygget? Jag tvivlar. Vad tror Fraurud? Och vad tror hennes morföräldrar?
Enligt John Hörnquist har jag och andra ”gett upp idén om en stark gemensamt ägd offentlig sektor”. Han antyder att detta svek förklarar ” /…/ att vänstermajoriteter i Sverige på 1990-talet plötsligt började sänka fastighets-, arvs- och gåvoskatter”? Men när vi förhandlade hösten 1994 höjde vi skatter med 60 miljarder kronor. Fastighetsskatten sänktes senare räknat i procent, mest för hyreshus. Samtidigt ökade taxeringsvärdena. Det var först 2004 som arvs- och gåvoskatten avskaffades. Så ska Hörnquist förklara det, får han fråga Kalle Larsson eller någon annan i nuvarande v-ledning.
Enligt Hörnquist förespråkar jag ”/…/ större inslag av ideellt (läs utfört av kvinnor!) arbete.” Vad jag sagt är att skatterna inte kommer att räcka för att finansiera både behövlig utbyggnad av offentlig sektor och utjämnad inkomst mellan kvinnor och män. För det krävs höjt pris på kvinnors arbete och mer manligt oavlönat arbete. Vad föreslår Hörnquist?
Ali Esbati ställer 1960- och -70-talets importsubstitution och statliga planering mot dagens nyliberala utsugningspolitik. Men försöken i Östeuropa, Afrika och Latinamerika att avgränsa sig från världsmarknaden misslyckades. ”Den nationella ensidigheten och inskränktheten blev mer och mer omöjlig” för att citera Marx och Engels. De globala inkomstskillnaderna mellan länder växte fram till ungefär 1980. Därefter har de minskat, mest beroende på tillväxt i Kina och Indien. Antalet extremt fattiga har ökat i delar av Afrika, men halverats globalt under samma tid.
Esbati citerar det egna vänsterprogrammets text om att öka skatter och offentligt ägande. Han ställer frågan vad vänsterpartiets ledning gjort för att uppnå detta. Det är en bra fråga. Ställ den till Kalle Larsson. Vad har förresten programkommissionären Esbati själv gjort för att Sverige skall lämna EU, hans egna segrande kongresskrav?
Vem hindrar Er att ändra vänsterpolitiken? Sluta klaga på andra. Staka ut Er egna revolutionära väg!
