När var det egentligen som borgerligheten blev sådana anhängare av något så mossigt som bilpooler och delade tillgångar? När det gick att omsätta det i en framgångsrik affärsidé och stöpa om det till ”delningsekonomi”, naturligtvis. Begreppet är något odefinierat, men enligt forskare på ämnet omsatte delningsekonomin i fjol minst 26 miljarder dollar. Entusiasterna kallar det en ”demokratisering av entreprenörskapet” kännetecknad av ”låga inträdesbarriärer”, som bara råkar behöva ökad statlig stöttning i form av ”flexibilitet på arbetsmarknaden” (Näringspolitiskt forums rapport ”Sharing economy”, 2015). Dessvärre, under rådande ägarstruktur, erkänner även entusiasterna att den ”nya” ekonomin också innebär accelererande inkomstskillnader mellan de som äger och de som inte äger kapitalet och infrastrukturen.

Som Mikael Nyberg påpekar i Aftonbladet Kultur (30/3, 2016), är det som framförallt kännetecknar till exempel ”samåkningstjänsten” Uber inte någon banbrytande, ”demokratiserad” teknisk utveckling, utan en återgång till förra sekelskiftets arbetsvillkor. Motstånd, i form av de omfattande blockader och protester taxiförare runt om i världen just nu genomför, avfärdas som bakåtsträvande. Taxichaufförerna är den nya ekonomins ludditer, som i desperation över att se sin arbetsmodell förpassas till historiens skräphög, naivt försöker bromsa det naturliga framåtskridandet. Som om det vore tekniken i sig som är problemet.

Den som vägrar se intressekonflikterna kan inte heller förstå rörelserna och motsättningarna i samhället. Tekniken i sig är aldrig ”god” eller ”ond”, inte ”bra” eller ”dålig”. Men i händerna på kapitalisten blir den ännu ett, effektivt, vapen för att undergräva facklig organisering, lönenivåer och arbetsvillkor. Gärna under förevändningen om att man värnar om ”konsumenten”, ”miljön” eller ”integrationen”.

Spotify:s grundare har gjort hemläxan och kallar i sitt uppmärksammade öppna brev (12/4, 2016), kulturen där ”ägande sprids” för ”solidarisk”. Det handlar då om möjligheten för anställda att köpa in sig i bolaget via optioner, något som ”skattereglerna i Sverige i praktiken gör omöjligt”. Det finns förvisso en utredning som föreslår en uppluckring, men den omfattar bara nystartade företag med en nätt omsättning på max 80 miljoner kronor och 50 anställda. Spotify, med en redovisad förlust globalt på drygt en och en halv miljard kronor 2014 efter åtta verksamhetsår, får således fortsätta hanka sig fram för egen maskin.

Läser man på Allabolag.se är det lätt att se oron som befogad. Tydligen fick Spotify:s båda VD:ar och styrelse dela på blygsamma 18 767 kronor i december 2014. Grundaren Martin Lorentzon själv var så barskrapad att han nolltaxerade 2007–2010, och fick hålla tillgodo med moralisk stöttning från Telia Soneras valberedningsordförande Kristina Ekengren som tilldelade honom en plats i styrelsen. Som svar på frågan om inte även Martin borde betala skatt i Sverige eftersom han var verksam här, svarade Ekengren att ”Martin är lite unik. Jag tycker att vi ska vara stolta över honom i Sverige.” Som tur var hade Lorentzon lagt undan lite på konton på Cypern och i Luxemburg för regniga dagar.

Enligt Näringspolitiskt forum kännetecknas den nya ekonomin av den ”sociala revolution som leder till överföringen av makt från ett fåtal stora företag till en multitud av löst knutna aktörer”. När Spotify kräver förutsättningar för att förverkliga sin vision om att ”soundtracka hela ditt liv” handlar det dock om samma krav på åtgärder om ”flexiblare arbetsmarknad” och samma hot om – ytterligare – kapitalflykt som kapitalisterna har framfört i alla tider.