Spotify har förändrat både hur vi lyssnar på musik och hur själva musiken skapas. Till det sämre – menar många musiker och lyssnare, som nu drömmer om att lämna den svenska strömningsjätten.
Januarihimlen är som en sur trasa som kramats ur över Rågsveds skurhink till centrum. Fönstren på ölhaket Oasen är fortfarande pyntade med sprejade stjärnor och bjällror trots att det är långt in på det nya året. En yrvaken vårfågel försöker göra sig hörd i ett dolt träd, men överröstas av tunnelbanan.
En våning upp på Folkets hus strömmar popmusik på låg volym ur högtalare på Kafé Ebba. Annelie Månsson, klädd i en svart huvtröja med bandet Einstürzende Neubautens logga, sköter bullförsäljningen i fiket – som är döpt efter ortens stolthet, punkbandet Ebba Grön. Hon har kopplat in sin telefon till högtalarna. På skärmen syns Spotifys grönsvarta logga.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
– Han bodde där borta någonstans, säger hon och gestikulerar mot andra sidan tunnelbanan.
Rågsved är inte bara krubban där svensk punk föddes, utan också den plats där Spotifys grundare Daniel Ek växte upp. Av allt att döma verkar han ha varit mer engagerad i teknik än musik. Annelie berättar att en av hennes kollegor brukade spela datorspel hemma hos honom som barn. Kring millennieskiftet ska den blivande mångmiljardären ha dragit in internet till den fritidsgård som ligger vägg i vägg med Folkets hus.
26 år senare är Spotify hela mänsklighetens jukebox. Det är världens överlägset största tjänst för strömmad musik, med nästan en tredjedel av den globala marknaden enligt data från Statista. I Sverige är siffran så hög som runt 90 procent.
I dag är Daniel Ek en av världens 500 rikaste människor, och har lämnat Rågsved för Djursholm, där han bor på en egen halvö i en villa värd en halv miljard. Enligt presentationen på affärsmagasinet Forbes gillar han att spela munspel, och är en nära vän till Facebooks grundare Mark Zuckerberg.
Spotify lyfts ofta fram som ett svenskt framgångsexempel. Men bolagets historia har också kantats av kontroverser, från låga ersättningar till artister till anklagelser om att främja massproducerade ”fejkartister”. Förra våren kunde DN avslöja att en okänd svensk kompositör vid namn Johan Röhr hade samlat ihop fler strömningar än Michael Jackson, under hundratals olika alias.
Lovina Isaksson, 27, är likt många artistkollegor kritisk till plattformen. Vi ses i det stora scenrummet intill kaféet. I en loge intill hänger konsertaffischer för en rad svenska 80-talsband, från Eldkvarn till Tant Strul, som spelat på scenen.
Några av dem gjorde ett permanent avtryck i svensk musikhistoria. Andra (Helikoptern Kräks, Slakthus Trotyl) är totalt bortglömda.
– Alla små artister missgynnas av Spotify, speciellt ekonomiskt, berättar hon.
Själv har hon hunnit vara både en liten och en stor artist – från att gigga på ungdomsgårdar och ”stinkande små ölställen” med rockbandet Dolores Haze till att öppna för Iggy Pop och spela inför ett fullsatt Scandinavium på P3 Guld-galan. Hon berättar att hon ”tänkt på Spotify varje dag i tio år”. Det har företaget själva sett till, via tjänsten Spotify for artists.
Det är svårt att nå ut i bruset när en enda kanal styr allt.
– När du släpper en låt i dag så uppdateras du i realtid om hur många som lyssnar på den. Du kan dessutom se samma data om alla andra band. Man blir galen, knäpp.
Hon beskriver hur musikbranschen gick in i ett ”tunnelseende” kring Spotify någon gång mellan bandets första skiva 2015 och den andra 2018.
– Det är där folk konsumerar musik, så det är inte konstigt. Men det leder till en kvantifiering av musiken, där branschen blir besatt av siffrorna på Spotify. Många konsertbokare kollar främst hur mycket folk strömmar din musik, säger hon.
– Det blir som ett hjärnvirus, man tittar hela tiden och jämför sig med andra.
Hon har listat ut vad framgångsreceptet är för en låt i strömningens tidevarv.
– När folk mixar eller mastrar ska det alltid vara ”som på Spotify, som på Spotify”. Det är helt sjukt att vi anpassar allt efter en enda plattform.
Hon berättar om en indiemusiker från 90-talet som kollade upp sitt gamla band på Spotify. Titlarna som dök upp i listan på bandets mest lyssnade låtar, upptäckte han, var helt andra än deras gamla hits.
– I stället var det de låtar som lät mest som annan musik.
Den amerikanska journalisten och kritikern Liz Pelly har tillbringat de senaste åren med att dyka ned i strömningarnas värld. Hon har skrivit flera längre artiklar om Spotify under det senaste decenniet, och är nu aktuell med boken Mood machine (ungefär: stämningsmaskin), som kom ut tidigare i januari.
– Spotifys ideallyssnare är någon som bara trycker på ”spela” eller ”nästa låt”, berättar hon på en videolänk från New York.
– Idén är att lyssnarna inte vet vad de vill höra för något. Att behöva välja är outhärdligt för dem, och därför måste de mötas med en perfekt spellista varje gång.
I boken berättar en av hennes källor att Spotify för ett drygt årtionde sedan genomförde en studie som visade att den största delen musik konsumeras i bakgrunden, snarare än som ett aktivt val. Strax efter att resultaten publicerats bytte företaget slogan till ”musik för varje ögonblick”.
Sedan dess har Spotify, enligt Liz Pelly, allt mer kommit att fokusera på att förmedla olika sinnesstämningar, via listor baserade på humör som ”glad” eller ”sorgsen”, alternativt aktiviteter som ”pendling” eller ”städning”.
– Målet är att göra musiklyssnande så friktionsfritt som möjligt.
Hennes beskrivning av plattformen påminner om den tysk-judiska filosofen Herbert Marcuses essä Några samhälleliga konsekvenser av den nya tekniken. I den stillsamma betraktelsen – publicerad 1941, mitt under brinnande världskrig – jämför han den moderna människan med en man som färdas längs en motorväg.
Asfalten är jämn, avfarterna få. Skyltar vid vägkanten ”talar om för resenären vad han skall göra och tänka” i förhållande till de platser som strömmen av bilar passerar.
”Andra har tänkt åt honom, kanske till det bättre”, suckar Marcuse.
För honom hade kapitalismens bekvämligheter en tillplattande effekt, där individerna stöptes i en och samma form utan att märka det. Enligt Liz Pelly (bilden) finns det liknande baksidor med den strömlinjeformade upplevelse som Spotify erbjuder.
Hon menar att vissa ljudbilder och sångstrukturer fungerar bättre i Spotifys spellistor (”refrängen tenderar att komma tidigt”), och att det börjat färga av sig på den musik som görs i dag.
– Det är inte konstigt att vissa artister har börjat lägga större uppmärksamhet vid datan och försöker förstå vad som fungerar. Men det leder till en tillplattning av musiken.
Hon menar samtidigt att det är ett problem.
– Det är genom friktionen i att lyssna, bestämma dig för vad du gillar eller inte, som vi utvecklar förståelse för musik, säger Liz Pelly.
Även Lovina Isaksson ser problem med modellen.
– Vad hände med att bli utmanad? Det kanske låter som att jag blåser upp det här, men jag tror att det gör en till en bättre människa. Det här gör en bara lat.
Paul Lafargue, en tidig socialist, skrev boken Rätten till lättja år 1883. Vad är problemet med att vara lat?
– Det är väl inget fel i sig, men jag tycker att musik är något av det viktigaste som finns. Den förtjänar att tas på allvar.
– Spotify är gjort för att lyssna på samma musik hela tiden. Men träffar du samma människor hela tiden, läser du bara samma böcker, så vidgar du inte din världsbild.
Hur lyssnar du själv på musik?
– På Spotify.
Hon skrattar uppgivet.
– Det är det som är det hemska. De har låst in en med alla listor, och de gör det medvetet.
På falafelhaket nedanför Folkets hus möter jag Dag Heyman, 34. Han har lämnat Spotify för en annan typ av musiklyssnande – även om han erkänner att han som småbarnsförälder har kvar sitt konto för utbudet av barnljudböcker.
Under en musikfestival 2024 bestämde han sig för att börja dj:a, främst house och annan dansmusik. Men allt han ville ha med i sina listor fanns inte på plattformen. Han var tvungen att börja leta själv.
– Man måste bygga upp sin samling och tvingas engagera sig i musiken, berättar han.
– Plötsligt mindes jag hur mycket man kan bry sig om något. Kolla upp skivan och artisten, lära sig om den era som musiken kommer ifrån. Att välja att behålla något i samlingen innebär att dess värde ökar.
Han beskriver det som att investeringen av tid ger musiken ett annat värde.
– Allt behöver lite motstånd för att bli värdefullt.
Kalle Söderberg, 30, håller inte med om att Spotify inte utmanar hans smak. Han berättar att han lyssnar på hårdrock ”9 av 10 dagar”, men upptäckte sin favoritlåt ”Going Home” med jazzartisten Alice Coltrane genom att algoritmen ”matade” honom med den.
”Jag får extremt mycket rekommendationer som ger mig väldigt mycket”, skriver han i ett sms, och lägger till:
”Men det är mer som att man är dopad i sitt musikletande än att algoritmen gör ditt letande åt dig”.
Han skickar med en länk till en skiva med arabisk funk som han fått tips om av plattformen, och beskriver Spotify som en ”10/10 produkt”.
”Men”, fyller han i, ”den funktionaliteten utesluter ju inte en pissdålig affärsmodell”.
Han har en poäng med att det är en överdrift att beskriva all musik på Spotify som radioskval. Även under Spotifyeran har experimentell musik fortsatt att inspirera de stora artisterna. Förra årets stora mem-album, Brat av Charli XCX, byggde till stora delar på ljud från underjordiska ravescener i en poppigare förpackning.
Dag Heyman håller med, men menar att det faktum att ”det finns något för alla” snarare förstärker problemen med plattformen.
– Spotify är lite som om Mix Megapol även hade en kanal för musiknördar. Samtidigt har de en självbild som radiokanalerna inte har, att ”bara vi behövs”. Det är ett totalitärt anspråk.
Några dagar senare ringer jag upp Anders Teglund. Han är pianist med spretig bakgrund – från att turnera i Australien med metalbandet Cult of Luna, till att spela med Luleås indiefarfar Mattias Alkberg.
Under pandemiåren, då många konsertlokaler stängdes, började han arbeta som cykelbud. Inte långt efter att han dragit på sig den rosa dräkten började han inse att det fanns flera likheter mellan gigekonomin och den bransch som ordet ”gig” ursprungligen kommer från.
– I båda fallen är man är så beroende av en app. En gigantisk internationell app, som man inte förstår riktigt hur den fungerar. Vad läser den, vad mäter den? Spotify har inget svar till mig, inte heller Foodora.
I dag komponerar han främst egen, lågmäld pianomusik.
– Det är svårt att nå ut i bruset när en enda kanal styr allt. Som musiker kan du inte ens vara säker på att du når dina egna följare, säger han.
– De får oss att tänka på vår musik som data som ska prestera. Vi bedömer vår musik utifrån kurvorna, snarare än vad vi ville med låten eller vad vi själva tycker är bra.
Han beskriver känslan när Spotify kom som positiv. Numera är han kritisk mot plattformens inflytande på musikvärlden.
– Spellistekulturen gör folk passiva. Man lyssnar på musik men har ingen aning om på vad, och bryr sig inte om det. Jag tror att folk glömmer bort hur det är att lyssna på något man inte visste skulle komma. Att överraskas och försöka förstå något som är lite obegripligt, säger han, och lägger till:
– Risken när Spotify nedprioriterar konstformen musik är att de sågar av sin egen gren och musiken dör.
Han är även kritisk mot hur Daniel Ek väljer att hantera sin förmögenhet.
– Han är rikare än någon musiker någonsin varit. Hade han brytt sig om musik hade de återinvesterat sina miljarder i musikskapande, inte i vapen och Trump.
– Du vet hur basketspelare gör när de blivit rika? De startar en basketskola i sina gamla kvarter för att få återväxt. Daniel Ek hade på egen hand kunnat finansiera tio små spelställen i Sverige, utan krav på att de skulle gå runt ekonomiskt.
Jag berättar att jag nyligen besökte ungdomsgården i Rågsved. Det låter som att Anders Teglund spottar ut en klunk kaffe på andra sidan telefonlinjen.
– Varför har han inte bara gett dem två miljoner? Jag vet varför. Det är för att han inte tycker om musik. Han vet inte vad det är, eller vad det kommer från.
En drönande sitar, sedan trummor och bas, strömmar genom mina hörlurar på torget i Rågsved.
Turn off your mind, relax and float downstream / It is not dying / It is not dying
Ipoden i matt silverfinish, 80 gigabyte, vilar tungt i min ficka. Trots att den är två decennier gammal räcker utrymmet för det mesta av min musiksamling, inklusive Beatles psykedeliska manifest Tomorrow never knows från 1966.
Lay down all thoughts, surrender to the void / It is shining / It is shining
I DN spådde nyligen musikkritikern Gabriel Zetterström att mp3-spelaren skulle göra comeback under 2025.
”Med en Ipod kan man släppa telefonen utan att göra avkall på musiken”, skriver han, och menar att den grå manicken kan bli ett nygammalt vapen i kampen mot ”smartphoneberoendet”.
Ipod eller inte – nog verkar ett uppror vara på gång mot Spotifylistornas vadderade värld. Bland förra årets nyord fanns verbet ”rawdogga”. Den ursprungliga betydelsen (oskyddat samlag) har för länge sedan nötts bort av Tiktoks malande trendkvarn. I dag handlar det snarare om att möta världen utan en digital snuttefilt – vilket för vissa innebär att helt välja bort musik under långa tåg- och flygresor.
Flera av de jag pratat med hoppas på en återgång till en annan typ av lyssnande. Vissa nämner betydelsen av lokala scener och artistkollektiv, andra lyfter möjligheten att skapa småskaliga musikplattformar mellan vänner.
Samtidigt är det svårt att färdas mot strömmen. Speciellt på en motorväg.
I den värld Herbert Marcuse beskrev 1941 hade bekvämligheten blivit ett lockbete, med syftet att förmå oss att uppfatta våra intressen som sammanflätade med storkapitalets dito.
I guldburen upplöses alla handlingar ”i en serie halvspontana reaktioner på föreskrivna mekaniska normer”. Det värsta, skriver han, är att inställningen inte bara är rationell – ”utan också vettig”.
”All protest är meningslös, och en individ som insisterar på sin handlingsfrihet är en monoman”, skriver han.
”Att klara sig är identiskt med att anpassa sig till apparaten.”
Anders Teglund håller med. Själv har han börjat använda sig av den konkurrerande tjänsten Tidal, men ser också ett utrymme för ett annat förhållande till musiken.
– Fler borde ha musik i sin vardag – sjunga, spela själv. Ungefär som folk skriver dagbok utan att vara författare. Det är en form av liv, säger han, och lägger till:
– Algoritmer är död.
Liz Pelly menar att det inte är strömningsteknologin i sig som är problemet, utan hur den påverkas av ekonomiska maktförhållanden.
– Det finns sätt att använda musikteknologi på mer intressanta sätt om vi förändrar maktstrukturen och den ekonomiska modellen kring den.
I Rågsveds centrums isiga cirkel roterar piffiga tanter, ruggiga hundar och ungdomar på lunchrast. Fasaden på mat- och resväskebutiken intill Oasen – baren, alltså – pryds med samtliga afrikanska flaggor, från Algeriet till Zambia.
Jag plockar upp Ipoden ur fickan, snurrar med fingret på hjulet. De hårda, raspiga klicken känns märkligt främmande – artefakter från en mer oputsad ljudvärld. Jag byter låt, artist, gläds åt känslan av att välja själv.
Men redan märker jag av tillfällen då hjulet inte riktigt svarar mot fingrets rörelser, och på skärmen har en pixel svartnat. Vad ska jag göra den dag jag slinter på isen och tappar den i marken?
Flamman har sökt Spotify, som enbart hänvisar till ett uttalande på branschsajten Musikindustrin.se med anledning av Liz Pellys nya bok.
