De våldsamma upploppen som följde på valet i Moldavien har sin grund i svåra sociala och ekonomiska problem. Dessutom slits landet sönder av territoriella konflikter som hotar Moldaviens enhet och rent av existens som självständig stat.
Kommunistpartiet vann i valet en betryggande seger, dock utan nödvändig majoritet som skulle möjliggöra att på egen hand tillsätta ny president. Internationella observatörer har förklarat att valet i stort sett hade gått rättvist och korrekt till. Oppositionens anklagelser om omfattande valfusk klingar mycket ihålligt. Också deras påståenden att upploppen skulle ha varit provocerade av polisen framstår som absurda i ljuset av de bevis och vittnesmål som har presenterats.
Däremot har polisen utan tvekan varit brutal, och flera fall av misshandel har förekommit. Tre dödsfall har rapporterats. Oppositionen anklagar polisen, som kraftfullt förnekar. Inga avgörande bevis har framkommit.
Moldavien är Europas fattigaste land. 30 procent av befolkningen beräknas leva under fattigdomsgränsen. Runt en fjärdedel har sökt sig utomlands på jakt efter arbete. Statsskulden är enorm. Moldavien är huvudsakligen ett jordbruksland. Under senare år har det också blivit ökänt för sin maffia, och dess verksamhet som omfattar trafficking, handel med mänskliga organ och narkotika.
Efter självständigheten som följde på Sovjets sönderfall utsattes landets ekonomi för den sedvanliga nyliberala chockterapin, som ytterligare ökade samhällsklyftorna och misären bland stora befolkningsgrupper. Arkitekterna bakom den politiken var nuvarande oppositionspartier, som bildas och ombildas under olika konstellationer, som alltid innehåller ”demokratisk” i namnet.
Kommunistpartiet har sitt namn till trots fört en politik som kan närmast karaktäriseras som socialdemokratisk. Partiets popularitet har sin grund i befolkningens stora missnöje med oppositionens ekonomiska politik, och i konsekvens därmed ser man kommunisterna som en garant för de återstående sociala skyddsnäten. Det bör inte råda någon tvekan om att dagens Moldavien är ett kapitalistiskt land.
Den avgående presidenten Voronin har skickligt fört en balanserad utrikespolitik. Han har närmat sig EU, och deklarerat en vilja att snabbt bli medlem, något som EU hittills har förhållit sig ganska kallsinnigt till. Voronin har samtidigt kategoriskt avvisat ett medlemskap i Nato, och vinnlagt sig om goda relationer med Ryssland.
Moldavien hoppas på rysk medling i konflikten med utbrytarrepubliken Transnistrien. Området har en stor rysk minoritet, och är mest utvecklat. Den lilla industri som finns ligger just där. Transnistrien vill ansluta sig till ryska federationen, något som Moskva inte visat något större entusiasm för.
Minst lika allvarligt är problemet med anhängare av Moldaviens anslutning till Rumänien. De utgör visserligen en minoritet, som enligt initierade bedömare uppgår till högst en tredjedel av befolkningen, men är välorganiserade och åtnjuter säkerligen omfattande stöd från Rumänien.
Enligt de bevis och vittnesmål som man har kunnat ta del av framgår det mycket tydligt att det är just dessa grupper som ligger bakom protesterna och de våldsamma upploppen. Rumäniens inblandning, som kommunistpartiet hävdar med emfas, är trolig, men det saknas självfallet bevis för det.
Rumänien har emellertid börjat utfärda rumänska pass i stor skala till moldavier. Man säger sig vara beredd att dela ut en miljon pass. Detta har fått EU att reagera och ”avråda”, trots att det står Rumänien fritt att bevilja medborgarskap åt vem man vill.
EU har under oroligheterna hållit en låg profil. Också Washingtons tystnad är talande.
Det mesta talar därför tills vidare för status quo.
