Läste du DN-intervjun med Ida Gabrielsson i går?

”Benkes glappkäft är legendarisk”, skriver Björn af Kleen om hennes pappa. Och nog får man intrycket av en familj med starka åsikter som ingen är rädd för att uttrycka. Hon röker, bastar, dricker bärs och anklagar Martin Ådahl för att ha privatiserat sönder Arbetsförmedlingen och kommit undan med det.

Hon hade kunnat gå längre. Den som sett Uppdrag Gransknings avsnitt Fuskförmedlingen vet att privata jobbcoacher inom ”Rusta och matcha” var beredda att hjälpa män att hålla sina fruar i hemmet. De fick ja på hela 33 av de 72 kontor där upplägget föreslogs. ”Nyliberal sharia”, som jag kallat det i ett tidigare brev.

Är det en hövlig sak att lyfta när man försöker få ihop en regering?

Inte särskilt. Men det är ett fint och generöst porträtt där man fick lära känna hennes familj, och förstår varifrån stridbarheten kommer. Och frispråkigheten drabbar ju inte bara hennes tänkta samarbetspartners, utan även den egna partiledaren. Fem dagar före valet berättade hon att Nooshi Dadgostar hade magproblem. Kanske inte den mobilnotis partiledaren helst ville ha inför slutspurten.

Den här gången är avslöjandet om chefen mildare. Själv röker hon cigg för att man vill känna tobakssmaken i munnen – i Ebba Callenbergs roliga intervju bolmar hon röda Prince – men Nooshi vejpar. ”Jordgubb ice.”

Och visst är det svårt att lita på vejpare. Som komikern Sam Morril påpekar: om en privatdetektiv vejpar vet du att han inte kommer att hitta den försvunna flickan. Dessutom kommer han att ge dig de dåliga nyheterna medan han andas kiwi och mango i ansiktet på dig.

När jag själv stötte på Ida Gabrielsson på SVT parkeringsplats förklarade hon att jag som journalist kanske borde göra bakgrundsresearch också. Hon menade det snällt, förklarade hon. Jag kanske inte visste det.

Tänkte jag då: den här personen skulle jag vilja samarbeta med? Inte under tusen månar. Men hade jag gjort det om det krävdes för att Sverige skulle få en regering? Givetvis. Jag är väl inget barn.

Men herregud vilken kalabalik det blev av intervjun. Magdalena Andersson förklarade genast att Ida Gabrielsson skadat det ”tillit och förtroende” som behövs för att bilda regering. ”Partier som man vill samarbeta med talar man inte om på det sättet.”

Visst finns en stöddighet här som fungerar bättre för den egna partikadern än för potentiella nya väljare. Men hur vänliga har Socialdemokraterna och Centerpartiet själva varit? Bara veckan före valet förklarade Magdalena Andersson att Vänsterpartiet inte bara var för odugligt för regeringen – det var dessutom på väg åt fel håll. Även Centerpartiet framhåller ständigt Vänsterpartiets oförmåga att sitta i möblerade rum.

Bidrog det till att ”bygga tillit och förtroende”?

Att kritisera i sak är alltså skadligt. Att kalla någon för extremistisk för att få sitta med vid bordet är tillitsbyggande. Kan någon hjälpa mig att förstå det mittenpolitiska resonemanget?

Nästa vecka har det gått två månader sedan valet, utan att en ny regering är på plats. Den här cirkusen måste få ett slut. Omedelbart.

Som jag ofta påpekar finns det numera tre poler i politiken, inte två: en liberal, en socialistisk och en konservativ. Så länge ingen kan vinna egen majoritet måste man samarbeta över de gränserna. I USA har Demokraterna börjat lära sig läxan. Socialister och liberaler vann tillsammans en jordskredsseger i mellanårsvalen. Sveriges liberaler beter sig fortfarande som om mitten hade egen majoritet.

I vägen står inte bara politiska skillnader, utan också olika politiska kulturer. Vänsterpartiets skolgårdstuffhet. Socialdemokraternas 45-procentsöversitteri från ett 28-procentsparti. Centerpartiets röda linjer åt alla håll, kombinerade med klagomål om att ”ständigt vara andra till lags”.

Men nu är det dags att hålla för näsan och börja samarbeta.

Som jag skriver i veckans ledare verkar svenska liberaler behöva ännu en katastrof för att förstå att de måste samarbeta med socialister. Precis som Demokraterna behövde Trump 2 verkar Dagens Nyheters ledarsida behöva Tidö 2 för att lära sig läxan.

Jag hoppas verkligen att jag har fel. Men klockan tickar.