Det är synd att Josefine Sjödahl lämnar Vänsterpartiet. För kampen mot nyliberalismens tankegods och inflytande är inte vunnen ännu och påtryckningar behövs, även internt.

Partiet har nu en sällsynt god möjlig­het att ta ledningen mot nyliberalismen och lägga fram ett stort investeringsprogram för välfärd, full sysselsättning och grön omställning – en green new deal – med potentialen att förändra spelplanen som Alexandria Ocasio-Cortez dito gjort i USA. Men då måste partiet bryta med de nyliberala budgetregler som gör klyftan mellan retorik och verklighet avgrundsdjup. Vårbudgetmotionen var en klar besvikelse för många av oss som vill se en offensiv investeringspolitik.

Ett program för att bredda partiets väljarbas utan att gå åt höger verkade nyligen inom räckhåll men tycks plötsligt långt bort. Vänsterpartiet och Sverige behöver en ekonomisk politik som kombinerar arbetarklassens behov av jobb med grön omställning.

Det skulle i sig dramatiskt förändra maktbalansen i samhället. Samtidigt har pandemin ökat potentialen för frågor om makt och ägande vilket gör att även dessa bör finnas i paletten.

Men i vårbudgetmotionen finns inga siffror som antyder att de stora investeringar som det talas om ska bli verklighet. Inte heller ifrågasätts elefanten i rummet, som omöjliggör dessa investeringar – det famösa finanspolitiska ramverket. I stället för skarpa förslag föreslås ett sysselsättningsmål som snarast framstår som en olycksbådande avledningsmanöver för att behålla den finansiella tvångströjan. På den efterföljande presskonferensen talas det om att ”tidigarelägga en översyn av ramverket” och ”balansmål som vi kommer kunna enas om”. Man kan fråga sig vilka dessa ”vi” är? Och varför V över huvudet taget ska enas med Ulf Kristersson och Magdalena Andersson om ett finanspolitiskt ramverk?

Alternativet är såklart att göra som Reformisterna och skissa ett eget progressivt ramverk och visa vilken politik det skulle möjliggöra. För med nuvarande budgetregler ställs välfärd mot grön omställning och 1,5-gradersmålet i en omöjlig ekvation. I vårbudgetmotionen föreslår V att en grön investeringsbank med 100 miljarder i eget kapital ska vara på plats 2022. Men var ska pengarna komma ifrån? Den ofrånkomliga realiteten bjuder två val; antingen överges det finanspolitiska ramverket så att summan kan lånefinansieras eller så bekostas den av pengar som skulle gått till vår gemensamma välfärd. Höstbudgeten är sista chansen att gå från ord till handling innan valet. Kanske är det sista chansen för Vänsterpartiet att styra om den politiska färdriktningen. Vi hoppas fortfarande på en tydlig linje i den ekonomiska politiken. Men då måste vi våga ta striden om ekonomins ramar i höstbudgeten. Klockan tickar och varken klimatkatastrofen eller högern kommer att vänta.