Film

Attenberg
Regi: Athina Rachel Tsangari.
Medv: Ariane Labed, Evangelia
Randou m fl.
Distr: Triart.

Dogtooth
Regi: Giorgos Lanthimos. Christos Stergioglou, Michele Valley, Aggeliki Papoulia m fl.
Distr: Njuta film.

Somliga har läst in specifikt grekiska erfarenheter – livet post-militärjuntan, dagens svåra ekonomiska kris – i Athina Rachel Tsangaris fängslande film Attenberg som just haft Sverigepremiär, men jag vet inte jag.
Ta scenen där huvudpersonen Marina dansar runt sin nyss avlidne far till elektropunkbandet Suicides ”The Be Bop Kid”: fadern älskade bebop-jazz, dottern älskar en låt om en ”bebop kid” som skrev en sång om ”det verkliga livet”. Kanske handlar det om den moderna erans förhållande till den postmoderna, om den förlorade tron på äkthet, framsteg och möjligheten att skapa något verkligt nytt. Kanske handlar det helt enkelt om hur föräldrar och barn aldrig riktigt lever i samma värld – och om att kärlek är något mer och annorlunda än rak igenkänning. ”1900-talet är överskattat” säger fadern, arkitekten, som bidragit med ett gäng tidstypiskt monotona byggnader i den lilla grekiska industristaden där de bor. Han konstaterar att han lämnar både århundradet och livet utan att ha lyckats lära sin dotter någonting. Nog är det något utöver en nationsbunden erfarenhet som Tsangari vill diskutera.

Nu låter det som att Attenberg är en komplicerad film. Det är den också, men den är inte svår att titta på och dess grundtema är inget konstigt: filmen handlar om 23-åriga Marina, vars mor är död sedan länge och som nu står i begrepp att förlora sin far i en svår sjukdom.
Vi får följa när hon kör pappan till behandlingarna på sjukhus, och deras samtal där alla undertexter sägs ut: ”jag föredrar att tänka på dig som en man utan penis”, säger Marina till exempel. Hon brottas med sexualiteten på ett väldigt basalt sätt. Det är ju äckligt att stoppa in sina kroppsdelar i andra människor. När hennes mer erfarna bästa vän Bella försöker lära henne kyssas liknar hon Bellas tunga vid en snigel.
Regissören Athina Rachel Tsangari gestaltar Marinas ilskna närkamp med livet både väldigt roligt och med ett osentimentalt poetiskt allvar.
I skuggan av sin döende far och traumat att skiljas från honom försöker Marina skaffa sig ett vuxenliv. Till erotisk testkanin utser hon en fabrikskonsult på besök i staden, vilket genererar några både rörande och obetalbart komiska scener – och det hela är ju freudianskt så det förslår.

Filmen, som vann pris på filmfestivalen i Cannes förra året, är slående skickligt gjord. Tsangari blandar friktionsfritt hårt stiliserade scener med realistiska, soundtracket med Suicide och Francoise Hardy ger välmejslad relief åt stämningen och skådespeleriet är strålande.
Vangelis Mourikis gör ett fint, jordnära porträtt av den intellektuelle fadern, och Ariane Labed fångar på kornet Marinas frustrerade oförståelse inför mänskligheten. Hon insuper David Attenboroughs – Attenberg syftar på hans namn fel uttalat – klassiska naturfilmer, fascinerad av människans djuriska predikament.
Vi är ju trots allt djur, men snarare än sexualiteten som filmen insisterar på att sätta i fokus, är det nog döden, förlusten av fadern, som uppenbarar något djuriskt för Marina.
Filmen vacklar litet grand i kopplingen till djuren, och de plötsliga scenerna när skådespelarna imiterar djur liknar väl mycket en expressiv improvisationsteater för min smak. Men Attenberg är en originell, stilig och underhållande film som inte olikt sin huvudperson istadigt tar sin plats och hävdar sin självständighet.

Den som vill se mer där Athina Rachel Tsangari har satt sitt märke rekommenderas den högintressanta och kritikerrosade Dogtooth, som har Sverigepremiär i juni. Tsangari har producerat filmen, och dess regissör, Giorgos Lanthimos, spelar fabrikskonsulten i Attenberg.
Med hisnande vackert foto skildras en familjs perverterade tillvaro. De tre barnen, alla i 20-årsåldern, tillåts aldrig lämna det stiliga huset och den grönskimrande trädgården. Utanför är det farligt, får de veta. Det enda besök de får är en kvinnlig säkerhetsvakt som fadern lejt för att tillfredsställa de sexuella behov han förväntar sig att sonen, men inte döttrarna, har.
Syskonen har annars hållits fängslade i en evig barndom. De leker lekar, håller familjehögtider och lärs medvetet fel betydelser av ord. ”En fitta är en stor lampa” säger modern utan att darra på manschetten, trots att det möjligen är från föräldrarnas undansmusslade porrfilmer som barnen plockat upp ordet. Det är uppfostran som laboratorieexperiment, och våldet gror farligt nära ytan.

En och annan internationell filmkritiker har föreslagit att även Dogtooth skulle porträttera något specifikt grekiskt – det tydligen extra patriarkala grekiska patriarkatet nämligen – men det är att slå ifrån sig en mer allmängiltig diskussion. Filmen bär, till skillnad från den mer självständiga Attenberg, ekon från österrikare som Michael Haneke, Ulrich Seidl och Elfriede Jelinek. Och tanken går naturligtvis till fallet Fritzl, där fadern spärrade in sin dotter i en källarhåla i en bisarr familjebildning.
Det är en klaustrofobisk världsbild som reflekteras i Dogtooth, men den är tankeväckande. Giorgios Lanthimos fångar i denna uppförstorade mikrokosm brottstycken av tillvarons absurditet – inte utan humor. Diskussionen av hur auktoritär en samhällskritik behöver vara för att få genomgripande effekt i verkliga livet är brännande. Egentligen är det väl maktlöshet som driver föräldrarna till övergreppen mot barnen. Lanthimos navigerar rätt i svårt tema, genom att intressera sig för hur offren, barnen, slåss för sin subjektsstatus i världen. Det är en kamp som liknar en urkraft.