Jag trodde att Vänsterpartiet hade blivit ett modernt parti. Ett parti som öppet städat ut de kommunistiska liken. Men det verkar som om jag hade fel. I alla fall när det gäller Stockholmsvänstern.
Den 17 september arrangerades i Stockholm en demonstration och manifestation av Nätverket Välfärd utan vinst. Bakom nätverket står bland andra några Socialdemokrater och lokala fackföreningar, men främst folk från rörelser som Rättvisepartiet Socialisterna och andra organisationer och partier med minst en tydlig fot i någon trotskistisk rörelse. Sedan några år tillbaka har just detta datum, dagen innan riksdagens öppnande ägnats åt demonstrationer som främst drivits fram av Rättvisepartiet Socialisterna, under det samlade namnet Septemberalliansen.
Bland fanorna i år syntes Sveriges Kommunistiska Parti, Kommunistiska partiet och Socialistiska Partiet, ungefär det samma som tidigare september demonstrationer. I detta sammanhang står Vänsterpartiets oppositionsborgarråd i Stockholm, Ann-Margarethe Livh, i talarstolen.
Vänsterpartiet i Stockholm hade också uppmanat sina medlemmar att gå med i demonstrationståget tillsammans med denna brokiga samling.
Varför gör Vänsterpartiet gemensam sak med odemokratiska partier, partier som tycker att 40-talets Sovjetunionen är ett föredöme, partier som lyfter fram Röda arméns första ledare Lev Trotskij som sina största tänkare? Varför väljer man umgänge med partier och organisationer som är för en väpnad revolution? För mig skadar det här verkligen trovärdigheten för Vänsterpartiet. Vänsterpartiet ska inte umgås med den typen av partier. Vi ska ha gått vidare, vi ska ha insett våra fel. Men Vänsterpartiet i Stockholm drar tillbaka klockan 30 år när vårt oppositionsborgarråd står där och talar från samma talarstol som Kommunistiska Partiet.
Det spelar roll vem man framför sitt budskap tillsammans med, om man väljer att framföra sitt budskap tillsammans med odemokratiska partier och organisationer, så drar man ned sig i samma träsk som de kommer ifrån. Det finns ingen trovärdighet i att Vänsterpartiet gjort upp med sitt kommunistiska förflutna när vi väljer gladligen att umgås med människor som citerar Stalin när de pratar om sin politik.
Det finns en övertro i att en samlad vänster är starkare. När vi väljer det här umgänget gör det sällskapet starkare och Vänsterpartiet svagare. Att vi inte inser det kan bara bero på två saker, antingen är vi för naiva eller så tycker vi helt enkelt att det inte är ett dåligt umgänge. Att det är bra att vi gör saker tillsammans med partier vars ideologer har startat koncentrationsläger.
Det hade varit lika illa om Vänsterpartiet hade dansat hambo med Sverigedemokraterna. Eller vänta, det hade varit bättre om vi hade gjort det.
