I en kapitalism där konsumtionen måste minska har minnet blivit varan på modet. Men trots försöken att göra hågkomsten säljbar förblir vackra minnen omöjliga att köpa för pengar.
Jag kollar på avsnitt sju i senaste säsongen av Familjen Kardashian. Kim Kardashian har köpt ett hus i Malibu som hon visar upp för sin syster Khloe. Det ligger precis vid stranden och utsikten är otrolig. Kim säger att det i detta hus kommer att skapas ”helt galna minnen” för hennes barn och syskonbarn. Det är såklart mycket som måste fixas innan dess – ett träd ska planteras inomhus, en stor tv monteras, fönstren bytas ut. Kanske behövs även ett lekrum? Systrarna är oense om huruvida stranden och tv:n räcker som underhållning. Kim kan inte vänta på att skapa alla dessa minnen! Khloe är imponerad av Kims generositet gentemot barnen och konstaterar att ”minnen är trots allt det som finns kvar” .
I vår tid drivs mycket konsumtion av just önskan att ”skapa minnen”. Under sommaren blir det extra tydligt. Resebolag säljer in sin produkt som ett sätt att ”fylla livet med härliga semesterminnen”. På deras resorter finns förutsättningarna för att göra livet minnesvärt – här ska vi kunna ägna dem vi älskar den uppmärksamhet som vardagen inte tillåter. Skratt och lek med barnen, förtroliga samtal under middagen. Det fritidsunderskott vi lever med i vardagen ska kompenseras genom att skapa dessa intensiva minnen. Det är en slags effektivisering av fritiden, som vi självklart måste arbeta för att finansiera.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Vissa saker kan inte köpas, men man kan förstå att en av världens rikaste personer känner sig frestad att försöka.
Det uppfattas som mindre ytligt och materialistiskt att vilja skapa ett minne snarare än att bara vilja äga någonting. I en tid då de flesta skriver under på att vi behöver konsumera mindre, måste nya berättelser skapas för att kapitalismens kugghjul ska snurra. Att prata om det i termer av upplevelser, minnen och relationer ger tingen en annan lyster. Det här är inget sunkigt slit och släng, det är en upplevelse – och minnet kommer att finnas kvar långt efter att oljan i flygplansmotorerna har omvandlats till koldioxid och skräpet på paradisstranden sköljts ut i havet. Idén om det eviga minnet gör oss blinda för alla restprodukter som krävs för att skapa det.
När Kim pratar om sitt hus är det inte ens själva upplevelsen som är grejen. Minnet, produkten av upplevelsen, är i fokus redan innan de minnesvärda stunderna ägt rum. Som ett slags hjärnans instagramkonto: det som sker ska stelna i tiden och upplevas om och om igen. När Kims fyra barn är stora ska de prata nostalgiskt om mammas hus i Malibu, som hon kunde köpa tack vare sitt hårda arbete.
Minnen skapas vare sig man vill det eller inte, och det går inte att bestämma vad någon kommer att minnas. För många av oss är det en tröst: för våra barn kan lika gärna minnas lekstunden på väg hem från förskolan snarare än den solsemestern vi inte hade råd med. För Kim Kardashian, däremot, blir det ett problem. Hon kan inte bestämma att det är lek och skratt på stranden i Malibu som ska definiera hennes barns bild av sin uppväxt. Vissa saker kan helt enkelt inte köpas – men man kan förstå att en av världens rikaste personer känner sig frestad att försöka.
