När Jan Björklund talar om samarbete över blockgränserna betonar han vikten av att avgränsa sig från ”ytterlighetspartierna”. Han menar V och SD. Han talar om SD:s rötter i nazismen och V:s rötter i kommunismen.
Varför måste vi i vänstern ständigt svälja dessa påhopp?
Det är oerhört viktigt att vi gör upp med vårt förflutna, kontakter med östdiktaturer, flathet inför våldsamma gerillor och så vidare. Jag ställer gärna upp på att stå till svars för detta, att undersöka det mer, diskutera och om det behövs be om ursäkt för något.
Men det är inte i sin ordning att bunta ihop Vänsterpartiet med SD.
Peter Englund tar upp diskussionen om huruvida Hitler och Stalin var ”lika goda kålsupare”, i sin bok Brev från nollpunkten. Sett till antalet mördade och fördrivna människor och själva krigets extrema brutalitet spelar Hitler och Stalin tveklöst i samma liga. Men det finns en skillnad mellan dem. Stalin kapade och perverterade en ideologi, vars mål var det klasslösa samhället. Han blev mer och mer paranoid och farlig för sin omgivning. Däri liknar han klassiska tyranner som Caligula och Nero. Hitler var inte på samma sätt farlig för sin närmaste omgivning. Han genomförde det han hade planerat redan i Mein Kampf, som kom ut 1923; eliminera judarna, starta ett erövringskrig och likvidera politiska motståndare. Nazismen spårade inte ur, den körde på den helvetesräls den hela tiden planerat.
Det går inte heller att förneka att Sovjet blev oprovocerat anfallet, den 22:a juni 1941, i den största militära operationen någonsin.

Vänsterpartiet har försökt göra upp med sitt kommunistiska förflutna. Vi kanske inte alltid har lyckats så bra, och mycket kan behöva utredas mer. Men SD:s uppgörelse med sin bruna historia inskränker sig till petande av enskilda medlemmar.
Dessutom, Björklund, har V inte kommunistiska rötter. Rötterna är desamma som Socialdemokraternas, 1917 delades partiet.
1914 sattes dagordningen för 1900-talet. Sedan fortsatte katastroferna. Min syster och jag gillrade upp golvlampor som sökarljus och lekte att dockorna och nallarna flydde från något slags hopkok av ryska revolutionen, förintelsen och Berlin-muren. Vi blåste i en lergök, för så hade vi hört att det lät när bomberna föll mot marken. När detonationen kom kastade vi högar av böcker allt vad vi orkade.
Visst behöver vi göra upp med vänsterns skuld. Men glöm inte högerns skuld. Engelska agenter högg tummarna av de indiska vävarna i början av 1800-talet för att skydda brittisk bomullsproduktion. Det fanns gruvgångar där bara femåringar fick plats. Stora delar av borgerligheten lade sig platt för nazismen. Och vem var det som med näbbar och klor bekämpade rösträtten och ville ha en svensk atombomb?
Varför inte mötas i en gemensam öppenhet och se vad aningslöshet och cynism ställt till med, både till höger och till vänster?