– Det finns för lite arbetsplatsskildringar idag. Det enda som verkar finnas i böcker är kriminalreportrar och poliser. Det är svårt för de flesta att identifiera sig med. Jag fattar inte vad Sveriges författare håller på med.
Lena Kallenberg har nyligen släppt romanen Coola klubben. Den handlar om Stockholms krogvärld. Kallenberg menar att svenska romaner är fyllda av män som beskriver sina egna krogbesök. De anställda ägnas möjligen en klapp i baken men i övrigt inte en tanke.
Platser, personer och miljöer i hennes bok är hämtade ur verkligheten. Kallenberg arbetade i två år i krogbranschen för att kunna skriva romanen med insikt.
– Som författare vill man gärna undersöka litegrann. Jag brukar tyvärr ge mig på sådana ämnen som kräver mycket research.
Förutsättningarna skiljer sig
Från början var tanken att skildra klivet in i vuxenvärlden.
– Hur är det att försöka skafffa sig en vuxentillvaro idag som ung? Det skiljer sig mycket från när jag var ung. Jag kunde välja och vraka bland jobb och flytta hemifrån.
Kallenberg skaffade sig ett arbete på Vasateaterns bar, där hon enligt egen uppgift hade som intruktion att hälla i journalister rikligt med öl så att de skrev välvilligt om de uppförda sängkammarkomedierna. Det här var i slutet av 1970-talet. Kallenberg fick sparken eftersm hon vägrade sminka sig och gå ut med chefens pudel.
– Men mina krogerfarenheter räckte inte när jag skulle skriva den här boken, så jag blev tvungen att ge mig ut på krogarna. I vanliga fall är folk mycket välvilliga och tillmötesgående när jag gör research, men i det här fallet fick jag problem.
Kalla handen
Lena Kallenberg hörde av sig till restauranger och erbjöd sig att arbeta gratis i reserch-syfte. Det blev kalla handen. Hon intervjuade elever vid gymnasiets hotell- och restaurangutbildning. De hade högflygande planer. Killarna ville bli tv-kock och tjejerna tänkte sig en karriär som bartender utomlands. Läraren menade att de kunde vara glada om de fick något jobb någonstans, på ett äldreboende eller något liknande.
Redan från början hade Kallenberg kontakt med hotell- och restaurangfacket, och fick på så vis hjälp med kontakter. Nu har hon i lite mer än två år rullat strömming, burit tallrikshögar och städat. Hon har till och med stått som dörrvakt. Restaurangyrket är mycket tungt, menar hon. Dessutom drabbat av nedskärningar. Idag är serveringspersonalen ofta halverad, och har alltså dubbelt så många gäster att ta hand om. Men det ser ju inte gästerna.
Mycket skumraskaffärer kan få fäste.
– Krogar är ställen med dålig myndighetskontroll. Det är också en växande svart sektor – enligt beräkningar är var tredje öl svart försäljning. Illegal arbetskraft utnyttjas hänsynslöst. Jag har träffat invandrare som bor i kök.
– Jag har också via dörrvakter träffat – hur ska jag säga – motorcykelrelaterade kriminella. De ser krogarna som en marknadsplats för narkotika, och för de vapenaffärer som följer på narkotika.
Romanform skyddar källor
Att ägna så mycket tid och möda åt förhandsforskning, borde kunna utmynna i en reportagebok. Varför skriva en roman?
– Romanformen är lättare att ta till sig. Den som läser kan, förhoppningsvis, identifiera sig med personerna i romanen och se dem framför sig. De lär känna personer och miljöer och intrycket stannar kvar.
– Dessutom var det lättare att få reda på saker när jag kunde garantera det skydd av källor som romanen utgör. Folk berättade saker för mig som de inte skulle gjort om de kunde bli igenkända.
