Hanaa Edwar är generalsekreterare för Irakiska förbundet Al Amal och ordförande för Irakiska kvinnors nätverk. IPS träffade henne för en intervju i Bagdad.
IPS: Hur arbetar din organisation för att skydda kvinnors rättigheter?
Hanaa Edwar: Irakiska kvinnors nätverks arbete bedrivs genom Al Amal. Det är en organisation som arbetar för att stärka lokala kvinnoorganisationer genom att förbättra kontakterna med internationella organisationer, men också genom att bedriva olika aktiviteter och utbildningar för kvinnor. Ett av våra största framsteg är införandet av en kvotering till parlamentet som nu innebär att var fjärde ledamot måste vara kvinna. Nu arbetar vi med en ny kampanj till skydd för vår personliga frihet.
IPS: Vilka är de största problemen som Iraks kvinnor står inför i dag?
Hanaa Edwar: Vi utgör mer än 55 procent av den irakiska befolkningen men tvingas leva i ett samhälle som helt bygger på männens normer. Det finns inga kvinnor i ledningen för de politiska blocken eller några kvinnor på de högsta posterna inom regeringen. När det gäller marginaliseringen av kvinnor på lokal nivå så skulle jag dock säga att det mer handlar om kulturella orsaker än politiska.
En och en halv miljoner kvinnor är änkor på grund av krigen. Landet var fullt av änkor redan innan invasionen 2003, men de blev ännu fler efter invasionen. Änkorna tvingas leva under mycket svåra omständigheter och kan knappast klara sig på sina pensioner.
IPS: Betraktades inte Irak tidigare som ett framgångsland i fråga om social utveckling?
Hanaa Edwar: År 1959 fick Irak den första kvinnliga ministern och domaren i hela Mellanöstern. Ett av de största framsteg som gjordes detta år var den familjerättslag som innebar att alla äktenskap skulle registreras av en domstol. I dag registreras en stor del av giftermålen inte, vilket försätter kvinnorna i en mycket utsatt situation eftersom det orsakar så många juridiska problem, något som också påverkar barnen.
På tal om barn så tvingas dessutom många flickor att gifta sig redan i åldern mellan tio och tolv år. Antalet fall av våldsbrott som begås i hemmen ökar samtidigt som myndigheterna visar ett totalt ointresse för problemen. Regeringen ger sitt stöd till renläriga religiösa grupper som förordar strikta klädkoder. Kvinnor som inte bär slöja diskrimineras, och vad värre är – flickor tvingas sluta på sina skolor och deras mammor tvingas lämna sina jobb.
IPS: Fungerar kvoteringen till parlamentet?
Hanaa Edwar: Tack vare att var fjärde plats ska gå till en kvinna finns det nu 84 kvinnor i det irakiska parlamentet. De flesta av dessa fick dock sina platser tack vare att de är närstående till de politiska partiernas ledare, och inte tack vare sina politiska meriter. Trots detta finns det en stor grupp kvinnor som sköter sina arbeten ansvarsfullt, men de flesta är förpassade till undanskymda roller.
IPS: Flera organisationer har larmat om en dramatisk ökning av antalet självmord bland irakiska kvinnor. Hanaa Edwar: De påstådda självmorden är ofta ett försök att dölja mord, och används för att skydda familjers ”heder”. Och dessa mord begås med stor straffrihet eftersom de betraktas som ”familjeangelägenheter” av de rättsliga myndigheterna.
IPS: Hur påverkas de irakiska kvinnorna av de sekteristiska uppdelningarna i landet?
Hanaa Edwar: Det handlar om ett fabricerat sekteristiskt hat som har understötts från högsta nivå sedan 2006 för att kunna söndra och härska genom våld och rädsla. Bristen på dialog mellan de politiska partierna, och religionens allt större påverkan stryper vårt samhälle. Många familjer tillåter inte att deras döttrar gifter sig med någon från en annan sekt, och det är något nytt i vårt samhälle.
IPS: Nu i vår har det gått tio år sedan invasionen av Irak. Har det skett några sociala förbättringar sedan 2003?
Hanaa Edwar: Efter invasionen slapp vi ur vår isolation på den internationella arenan och att tänka fritt var inte längre tabu. Innan 2003 gick det helt enkelt inte att tala om någon politisk pluralism, aktiva civila organisationer eller om några kontakter med omvärlden. Men efter invasionen och förstörelsen av landet så öppnades våra gränser för terroristgrupper som förstärkte de lokala miliserna, både bland sunnitiska och shiitiska grupper. Nu står vi i en röra av konstant instabilitet och brist på säkerhet. I dag står vi inför en oerhörd politisk kris – vi har gått från en tre decennier lång diktatur till att bli en stat som saknar en fungerande regering.
