”Den som ser döden är nöjd med febern”. Med det, idag i Bagdad ofta använda, irakiska ordspråket kommenterar bloggaren Riverbend valet i Irak. Enligt henne verkar före detta premiärministern Iyad Allawis lista just nu vara febern.
I förra veckan hölls det andra valet under 2005 under ockupation i Irak. Att hålla val under ockupation bryter mot internationell rätt, något som inte bekymrar ockupationsmakten i Irak eftersom den regering de där tillsatt förklarat ockupationen upphörd, trots att mer än 160 000 främmmande soldater befinner sig på irakisk mark. Trots att de officiella resultaten av de irakiska valen inte kommer att presenteras förrän efter nyår ser Allawis lista Nationella irakiska listan, som också för tillfället är USA:s favorit, vid de första prognoserna inte ut att ha gjort ett bra val. Trots den absolut dyraste valkampanjen, med stor satsning på tv-reklam, verkar den bara ha samlat kring 14 procent i Bagdad, ett område som betraktats som ett av hans starkaste. Listan stöds också av det irakiska kommunistpartiet, som kanske med tanke på sitt katastrofval i januari i år beslutat att inte ställa upp med en egen lista till detta val.
Iyad Allawi tillsattes som premiärminister i den första, av USA tillsatta, provisoriska regeringen i Irak efter anfallskriget 2003. Han har bott länge i exil utanför Irak och har stått på CIA:s lönelista.
Bäst verkar det, som väntat, ha gått för den gemensamma shialistan, Förenade irakiska listan. Även om den inte väntas få egen majoritet är det troligt att den blir den absolut starkaste politiska kraften i ett framtida Irak. Allawi, som har en bakgrund inom Baathpartiet, anklagade efter valet de stora shiamuslimska partierna för valfusk.
Enligt många bedömare, bland annat den ofta mycket välunderrättade Asia Times, är Iran den stora vinnaren efter valet i Irak. De har inte bara mycket goda förbindelser med shialistan och den mäktige ayataollan Al-Sistani, vars inflytande är enormt på den irakiska shiitiska majoriteten. Den iranska regeringen har också ett utmärkt förhållande till den kurdiske presidenten i Irak, Jalal Talabani.
Efter valet uttryckte presidenten direkt sitt tack till den iranska regeringen för ”den roll Iran spelat under valet”. Därmed har Iran ockå utmärkta kontakter med de självstyrande kurdiska områdena i norr. Att situationen, det vill säga att USA:s bästa vänner i Irak också är ärkefienden Irans bästa vänner, är delikat för ockupationsmakten visas också av det faktum att vicepresident Dick Cheney, för första gången sedan kriget startade 2003, besökte Bagdad på söndagen.
Överhuvudtaget verkar irakierna har röstat knivskarpt efter etnisk och religiös tillhörighet. Valdeltagandet var högt, enligt vissa hela 70 procent, och de första prognoserna visar att sunnipartierna, som denna gång inte bojkottat valet, vunnit sina valkretsar, de kurdiska partierna sina och de shiamuslimska partierna sina. Att detta bådar för framtida konflikter landsdelarna emellan står också klart. Redan nu har oenighet mellan shiapartier och kurdiska partier förekommit, bland annat på grund av att den kurdiska regionala regeringen, utan Bagdads inblandning, har slutit avtal med stora internationella oljebolag om utvinningen av olja i bland annat oljerika Kirkuk. Dessutom har presidenten Talabani visat missnöje med den nya konstitutionen då han anser den ge presidenten för liten makt och hotat att avgå.
Möjligheten att ställa upp till val var starkt begränsad. Enligt de irakiska vallagarna får bara personer över 30 som har tagit studenten kandidera. I ett land där medianåldern är 19 och bara 55,9 procent av männen och 24,4 procent av kvinnorna kan läsa är det starkt begränsande och utesluter majoriteten av landets befolkning.
Huruvida en nya shialedd regering kommer att kräva en tidtabell för USA-ockupanternas tillbakadragande är ovisst. Den vinnande shialistan lovade redan i valet i januari i år men har inte gjort något alls i den riktningen. USA hade dock helt klart känt sig säkrare med Iyad Allawi eller Chalabi vid rodret.
