I Iran pågår det blodiga protester där många mist livet och ännu fler fängslats. Om de stora ”gröna” protesterna 2009 leddes av medelklassen och framför allt visade sig i universitetsstäderna, så är de nuvarande motståndets gräsrötter de fattiga. Men protesternas budskap är splittrat, vilket inte är så konstigt. Iran är en hård diktatur där verklig opposition är förbjuden. Under revolutionen dödades, fängslades och skrämdes Irans politiska kämpar. Då är det svårt att få ihop en samlad ideologisk röst. Ändå har iranierna kraftsamlat till den grad att regimen darrar. Slagorden som kastas skiljer sig åt, men målet är egentligen enkelt. Iranierna vill slippa den stora fattigdom de försatts i, där inte ens bröd går att garantera på bordet.
Irans president Rouhani vann presidentvalet 2013. Då beskrevs han försiktigt som en politiker som skulle skänka en strimma hopp för de som ville öppna landet. Han anses vara den liberala rösten, medan de religiösa ledarna som ofta sägs ha den riktiga makten är de konservativa. Men för att demokratisera Iran går det inte att skilja religionen från ekonomin, där den ena kraften används för att kontrollera och förstärka den andra.
Utåt sett kan vi se Rouhani twittra på engelska och höra honom prata om större öppenhet, medan de religiösa ledarna säger att internet är skapat av satan. Men bakom bägge krafternas retorik ligger samma agenda. Behålla makten och pengarna där de är, och låta de fattiga ropa efter arbete och bröd. Konflikten människorna hoppades på när de röstade fram Rouhani – att han skulle utmana den religiösa, och därmed den ekonomiska eliten, finns inte.
Iranierna har kraftsamlat till den grad att regimen darrar
President Rouhani har kommenterat protesterna med att kritik måste få finnas, och att demonstranterna inte bara var upprörda över ekonomin men även politiken. Men oavsett hur öppen Rouhanis retorik är, har hans politik bestått i att göra de rika rikare och de fattiga fattigare. Det är klassisk högerpolitik, om än förklädd i religiösa motsättningar som för att förvilla oss från konfliktens kärna: ekonomisk ojämlikhet.
Ingen vet var protesterna kommer ta vägen, eller vad som blir det långsiktiga resultatet av de senaste veckornas konflikter. Men när protesterna är så högljudda, i ett land där straffet för regimkritik skulle avskräcka de flesta av oss från att gå ut på gatorna, så är en sak säker. Det är ett stort mod och en stor hunger efter bröd och rättvisa som drivit fram protesterna.
