Irans handfallna svar på vattenkrisen borde vara en varning för alla. När allt fler samhällen ställs inför planetära hot, så kommer åtgärder som en gång framstod som drastiska eller utopiska att ses som sunt förnuft.
Var, i dagens värld, finns en plats där alla våra motsättningar och kamper för överlevnad sammanstrålar? Det är inte Gaza, Ukraina, Sudan eller ens i bedrägericentrumen i norra Myanmar. Det är Teheran.
Irans huvudstad räknar ned till ”dag noll”, då vattnet helt enkelt tar slut. Och staden är inte ensam. Större delen av Iran är på väg mot ”vattenkonkurs”, när efterfrågan permanent överstiger den naturliga tillgången. Irans president Masoud Pezeshkian talar nu om att flytta huvudstaden och evakuera nästan tio miljoner människor.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Krisens omedelbara orsak är en sexårig torka, där Iran även under regnperioden knappt haft någon nederbörd. Därtill har vattenintensivt jordbruk samt subventioner av vatten och energi tömt landets grundvattenreserver.
Irans ledare har känt till problemet i årtionden men har skjutit upp seriösa försök att hantera det.
Koncentrationen av ekonomisk aktivitet och sysselsättning till stora urbana centrum som Teheran har ytterligare ansträngt grundvattnet till den grad att omfattande delar av Teheranplatån sjunker. Även om regnen återvänder kommer mindre vatten än tidigare att lagras i marken, eftersom det fysiska utrymmet har krympt.
Eftersom marken sjunker ojämnt håller huvudstadens vatten- och avloppssystem på att falla sönder, medan gas läcker ut från trasiga underjordiska ledningar.
Irans ledare har känt till problemet i årtionden men har skjutit upp seriösa försök att hantera det. I stället har regimen lagt resurser på sitt kärnprogram, allierade som Hamas, huthierna och Hizbollah, samt militär produktion – man har hållit de väpnade styrkorna välutrustade och byggt de drönare som Ryssland har använt för att bomba ukrainska städer.
När krisen nu har nått sin kulmen har Revolutionsgardet skapat en ”vattenmaffia”, där uråldriga sjöar och floder töms för att förse dem som har råd. Ett genomsnittligt hushåll i Teheran lägger 10 procent av sin inkomst på vatten, och många avstår från bad och grundläggande hygien samtidigt som regimen direkt tjänar på krisen.
Israels premiärminister Netanyahu har redan cyniskt utnyttjat situationen och sagt till iranier att om de reser sig mot regimen kommer israeliska specialister att åtgärda vattenbristen.
Utöver att organisera massböner för regn har regimen antagit den tvivelaktiga strategin att sprida stora mängder kemiska salter i atmosfären. Sådan ”molnsådd” riskerar att slå ut växtlighet och göra det svårare att andas.
När det gäller planen att flytta huvudstaden har Pezeshkians uttalanden varit tvetydiga. Talar han om huvuddelen av befolkningen eller bara om statsförvaltningen? Vad händer i så fall med de miljoner människor som lämnas kvar? En massevakuering skulle ta åratal och vara ekonomiskt ohållbar för staten – utan att lösa grundproblemet.
Inte oväntat har Teherans invånare börjat få panik. Motorvägarna norr om staden är fulla av bilar som försöker ta sig mot Kaspiska havet, där det kanske fortfarande finns tillräckligt med vatten.
Iran är dock inte ensamt. Även grannlandet Afghanistan driver nu storskaliga projekt för att leda vatten mot Kabul, som också är på väg mot vattenkonkurs.
Sådana projekt är kontroversiella, eftersom de kan få konsekvenser på andra håll, även över nationsgränser. Det är därför Egypten, vars överlevnad beror på Nilen, så kraftfullt motsätter sig etiopiska dammprojekt.
Även om jag inte har några konkreta förslag på vad som bör göras så visar vattenkrisen att världen kommer att behöva någon form av kommunism. Jag menar inte något i stil med 1900-talets ”faktiskt existerande socialism”, utan snarare något mer uppenbart och elementärt.
Varken auktoritära stater, flerpartidemokratier eller gräsrotsbaserad självorganisering kan hantera problem som dem Iran står inför. När vår överlevnad som civiliserat samhälle hotas är det enda valet att utlysa ett storskaligt nödläge, i praktiken ett undantagstillstånd – inte mot en annan stat, utan mot dem i det egna landet som bär ansvar för krisen.
Ett undantagstillstånd bör inte avskaffa marknader och nationalisera allt; men det bör hävda offentlig kontroll och reglera de delar av samhällslivet som har direkt betydelse för orsaken till nödläget. I det här fallet innebär det att kontrollera fördelningen av vatten. I Iran borde ”vattenmaffian” ha krossats omedelbart.
Statlig makt (som kan agera snabbast) måste därefter kompletteras av lokalt organiserade solidaritetshandlingar, tillsammans med betydligt starkare former av internationellt samarbete.
Utopiskt? Inte alls. Den verkliga utopin är tron på att vi överlever utan sådana åtgärder.
Texten publicerades först på Project Syndicate. Översättning: Leonidas Aretakis.
