Det finns ögonblick då dubbelmoralen blir så tydlig att den inte längre går att bortförklara. Den socialdemokratiska rörelsens agerande kring vilka symboler som accepteras offentligt är ett sådant exempel.

Förra året, på den internationella kvinnodagen den 8 mars på Sergels torg i Stockholm, vägrade en socialdemokratisk ledamot att tala och lämnade demonstrationen efter att en person i publiken lyft en PYD-flagga. Personen var varken inbjuden eller medarrangör. Det handlade om en öppen demonstration där människor, inom ramen för yttrandefriheten, bar de symboler de själva valt.

Det är inte bara pinsamt. Det är ett moraliskt haveri.

En enskild deltagares flagga i publiken ansågs alltså tillräckligt provocerande för att en socialdemokratisk företrädare skulle lämna platsen.

Samtidigt deltar partiledaren Magdalena Andersson och tidigare partiledaren Stefan Löfven på en internationell socialdemokratisk konferens där den iranska islamiska regimens flagga syns bakom scenen.

Magdalena Andersson kan inte styra vilka flaggor som viftas bakom henne i varje ögonblick. Men arrangörerna bär fullt ansvar för scenen, symbolerna och vilka budskap som tillåts normaliseras. Och även den som talar från scenen har ett ansvar för sammanhanget man legitimerar genom sin närvaro.

Att den iranska regimens flagga får vaja på en konferens som beskriver sig som progressiv är inte bara pinsamt. Det är ett moraliskt haveri.

Vi talar om en regim som under nära ett halvt sekel byggt sitt styre på könsapartheid, tortyr, massavrättningar, politiska fängslanden och systematiskt förtryck av kvinnor, minoriteter och oppositionella. Ett land där det sker avrättningar varje dag. Bara de senaste dagarna avrättades två politiska fångar och en ung kille. Bara den 8–9 januari beräknas att uppemot  30 000 människor mördats och tiotusentals fängslats för sina åsikter.Kvinnor misshandlas eller dödas för att de vägrar underkasta sig sharialagar och visar sitt hår. Vi glömmer aldrig statsmordet på Jina Amini.

Är solidaritet och mänskliga rättigheter bara ord som gäller så länge de inte stör de diplomatiska kulisserna?

Ändå tillåts denna stats symbol att inta en självklar plats i ett sammanhang som säger sig försvara demokrati och mänskliga rättigheter.

Arrangörerna kan inte gömma sig bakom okunskap. Antingen visste de vad flaggan representerar – eller så brydde de sig inte. Båda alternativen är lika skandalösa.

När kurdiska symboler i publiken möts av bojkott och avståndstagande, men den iranska diktaturens flagga accepteras på scen, då handlar det inte längre om principer. Då handlar det om opportunism.

Frågan måste ställas: går gränsen någonstans alls för dessa internationella socialdemokratiska kretsar? Eller är solidaritet och mänskliga rättigheter bara ord som gäller så länge de inte stör de diplomatiska kulisserna?