I sin nya roman låter Sami Said flickan Nadine hitta sig själv i en fångenskap som visar sig leda till meningsfull samexistens med omvärlden.
Fyra år efter barnboken Äta gräs illustrerad av Sven Nordqvist, kommer nu Sami Saids fjärde roman Satansviskningar som utspelar sig på en internatskola för besvärliga flickor. Hit kommer flickor för att de beter sig som pojkar, revolterar, är olydiga och bortskämda. På skolan, som styrs av den mystiska Föreståndaren, ska storstaden drivas ut ur dem – roten till människans olycka och dekadens, så mörk och bottenlös att närmaste stad kallas för Avgrunden. I centrum för den nya romanen står Nadine som placeras på skolan efter att hon gömt sig i sin garderob. Nadine gömde sig inte för att busa, utan för att hon ville vara i fred, inte betyda någonting för någon, slippa avkrävas ansvar; bli till ett ingenting. Men det finns förhoppningar på unga flickor, hur de ska bete sig, vad de ska bli (ingenjör som pappa eller jurist som mamma?) ”Vad har världen med mig att göra?” undrar Nadine.
Det är föräldrarna som skickar sina döttrar till internatskolan i hopp om att de ska återvända som skötsamma individer, redo att leva upp till den roll de ska spela i hemmet och samhället. Jag kommer att tänka på klostret Santa Catalina när jag läser Satansviskningar, en plats som jag nyligen besökt. Där slogs jag av hur unga kvinnor ofta isoleras för att kunna förändras. Dessa kvinnor, som tvingades i kloster, var ofta döttrar från välbärgade familjer, varav vissa av dem skickats dit för att rädda sin eller familjens heder. Visserligen fungerade klostret för många kvinnor som ett fängelse, men för andra var det en tillflyktsort, där de slapp äktenskapets bojor och kunde leva friare än vad de gjort i sina hem. För Nadine visar sig internatet vara en fristad som i sin slutna avskildhet känns trygg i jämförelse med de viskningarna i hennes huvud som hon står maktlös inför. När oron blir för stor, och skolans väggar inte längre skyddar, finner hon tillflykt i öknen, ”hård och omänsklig och helt igenom vacker”.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Hur skyddar man sig från främmande tankar och impulser – är det jaget som skapar dem, är det någon annan?
Vad innebär det att vara rädd för sig själv? Hur skyddar man sig från främmande tankar och impulser – är det jaget som skapar dem, är det någon annan? Dessa frågor följer Nadine medan hon försöker att samexistera med omvärlden; hennes familj vars klassresa ska erbjuda henne ett bättre liv, staden hon kommer ifrån som äts upp av föroreningar, hennes nya vänner på internatet som verkar ha lättare att förstå vad de känner och varför. ”Nadine avundas den första och andra flickan. Ilskan de känner verkar göra det mesta lättare att uthärda och förstå. De behöver aldrig fråga sig: Varför gjorde jag så? Det är värre att sakna anledning. Hon är, bara är.”
Det finns ett tema som återkommer i några av Sami Saids romaner: protagonister som behöver ensamhet. Nadine är inget undantag, men trots önskan om att bli lämnad i fred, trots likgiltigheten och orkeslösheten tränger sig andra människor på och till slut uppstår en, om än påtvingad, samhörighet kring livet i och utanför skolan, kring en mördad undergroundartist och kring drömmen om att äga en motorcykel. I gemenskapen döljer sig en fortsättning, om än inte en räddning. Kanske är det allt man kan begära?
I Sami Saids roman kan ett fängelse också vara en fristad, Föreståndaren som vaktar flickorna tycks också vara den som står vid deras sida. Den torra karga öknen gömmer änglamyter och skatter. Språket väver samman berättelsen med ömhet. Det är en vacker stämma som lyckas hålla sig nära Nadine samtidigt som den rör sig fjäderlätt mellan människor och ting: ”Någon ropar att elden är lös, men inte med panik i rösten. Någon sitter lugnt kvar runt ett bord och fortsätter att lägga pussel. När pusslet är klart ska det bli en likadan karusell som på kartongen, minus ett par bitar. Någon kommer springande med en hink vatten. Hon tappar greppet, nu är kläderna genomblöta. Någon misstar flammorna för blommor och sticker in handen för att plocka en. Någon skrattar för att ingenting är roligt.”
