I ”Saivo” koncentreras ett sekel av samisk sorg till ett par sommardygn 1987. Med otrohet, tonårsångest och renar som måste slaktas gör Linnea Axelsson en diktsamling som med fördel läses som en spänningsroman.
Försommar 1987. De unga har redan börjat förfesta inför sommarlovet, någon tänker ha på sig samisk kolt på avslutningen, en mamma är otrogen med slöjdläraren och en morfar talar oavbrutet med sin döda fru. Och på byn suckar alla om renarna som måste slaktas sedan radioaktivt nedfall från Tjernobyl gjort köttet otjänligt.
Det är inramningen till författaren och Augustpristagaren Linnea Axelssons nya roman Saivo (Albert Bonniers förlag, 2026), en fristående pendang till Ædnan (2018). Det tidigare eposet följer några människor som knyts samman av släktskap över hundra år, från tvångsförflyttningarna av nordsamerna på 1920-talet till arbetarsvenssonliv i en stockholmsförort. Boken fick flera utmärkelser.
Av den samtida samiska litteratur som kommit ut på svenska, av bland andra Ann Helen Laestadius och Elin Anna Labba, har jag särskilt uppskattat Axelssons originella berättarstil. Men framför allt hennes sätt att utan onödig mystifiering närma sig en minoritets splittrade erfarenheter. De statliga övergreppen och klasskildringarna, liksom individens drivkraft att bryta sig loss från traditionen, ger en trovärdighet som är lätt att ta till sig och identifiera sig med. Man är ju aldrig bara jude eller bara same. Man vill identifiera sig med sin minoritet, men också kritisera den och till och med hata och förkasta den.
Saivo är i samisk tradition namnet på en helig, dubbelbottnad sjö som markerar övergången till andevärlden. Här fungerar den magiska sjön mer som en bild för romanens vertikala perspektiv. Medan Ædnan utspelar sig över flera generationer, följer läsaren i den nya boken några löst sammankopplade familjers vardag under endast ett par dygn. Existentiella kriser, ärvda konflikter och yttre omständigheter ligger likt junisnön över byn.
Nina och Rosa är tonåringar och vänner. Eller i alla fall har de varit det. Nu har Rosa dragit sig undan. Beror det på att vännerna tillhör olika samebyar och den ena har dragit den andra inför rätta? Nina vet inte.
Samtidigt genomlever hennes pappa en identitetskris efter att ha blivit lämnad av sin fru. Han grubblar över om det blivit annorlunda om han ärvt sin fars renhjord. I den andra familjen försöker mamma Miliana bryta sig loss från det traditionstyngda liv som blivit hennes öde, trots att hon avskyr att slöjda och blir äcklad av köttet hon måste ta hand om.
Nog är väl en samekvinna
mer än territoriet
svensken skapat
och den kunskap
hennes mor
fört vidare
Liksom i den förra romanen är sidorna glesa som dikter, bara ett par, tre ord per rad. Men trots det korthuggna och bildrika språket är efterklangen vardagligt realistisk. Det gäller inte minst replikerna – vi tänker och talar väl ofta i oavslutade meningar?
Med några få utvalda ord tecknas personligheterna fram, ibland i minnesbilder, ibland i nutid. Varje sida ser lite ut som ett broderat särtryck. Ändå blir läsandet episkt, som när man sugs in i en spännande roman. Framåtrörelsen är fysisk. Man vill helt enkelt veta hur det ska gå.
Ibland stannar berättandet upp i en frusen, knivskarp nästan fotografisk bild:
En till grävmaskin stod släckt
med krökt hals
skallen tungt
vilande på marken
Samerna är EU:s enda erkända urfolk, och deras historia är kantad av fula plumpar av rasistisk myndighetsutövning. Den så kallade ”lapp ska vara lapp”-politiken lanserades redan på 1880-talet men utkristalliserade sig som en av pusselbitarna i folkhemmet. Den ingenjörsmässiga synen gick ut på att bevara det mest pittoreska uttrycket för samiskt liv, renskötseln – och försvenska resten.
Att dessa trauman inte går att begrava har regeringen nu insett sent omsider och senare den här månaden kommer Sanningskommissionen för det samiska folket att läggas fram, där experter och samisk allmänhet kunnat lämna rapporter och vittnesmål. Vad som ska komma ut av det är dock ytterst oklart.
När tiden gått och livet ändå blev ganska bra till slut, samtidigt som nya konflikter pågår som ”den gröna omställningen”, klimatförändringar och markexploatering – går det att försonas och är det ens ett självändamål?
Större läkeffekt har nog en roman som Saivo där de samiska trådarna vävs in i en större berättelse, en gemenskap som universellt speglar vår vackra och splittrade värld.
