– Netanyahu är skyldig!

– Ni har inget mandat att offra de kidnappade!

På ett plakat står ”Byt ut Bibi mot Bibas”, med hänvisning till statsminister Benjamin Netanyahu och en familj med rödhåriga småbarn som kidnappats av Hamas. På ett annat ”Eldupphör nu!”, på ett tredje ”Stoppa blodutgjutelsen!” Flera plakat pryds av Edvard Munchs ”Skriet”.

Klockan är sju på kvällen den 17 februari och det är svårt att ta sig fram. Inte sedan krigets början har vi varit så här många. Polisens nekande av demonstrationstillstånd under morgonen var bara eggande. De trodde sig kunna hålla trafiken igång men måste nu låta oss ta över båda filer på gatan Kaplan, som under 2023 års protester mot en kontroversiell rättsreform, som skulle minska domstolarnas möjligheter att begränsa regeringens framfart. Överallt står polisens bilar och styrkor beredda.

I efterhand läser jag om sammandrabbningar mellan polis och demonstranter som ville ta sig över stängslen mot Demokratitorget. En grupp som strider för de kidnappades räkning tog sig över mot motorvägen Ayalon där de tände eldar. Ändå är nyhetsrapporteringen blygsam. Kanal 12 fokuserar mest på en demonstration som skedde parallellt på ”Gisslantorget” i Tel Aviv, och radion rapporterar om demonstrationen som ”otillåten” och ”våldsam”.

De första spontana protesterna kom igång nästan direkt efter 7 oktober.

Först på plats var familjerna vars anhöriga kidnappades. De satte sig i ett tält mittemot regeringens högkvarter, monterade upp skyltar med foton på sina anhöriga, och krävde att regeringen fyllde sin del i det oskrivna kontraktet med medborgarna: ”Ta hem dem”.

Där, mittemot högkvarterets port och längs gatan Kaplan, samlades människor för att solidarisera sig med de värst drabbade, uttrycka sorg och desperation, samt inte minst kanalisera ilskan mot beslutsfattarna som misslyckats med att skydda sin befolkning.

Folk kom och gick, bjöd på pajer, frukt och läsk som samlades på ett bord på trottoaren i det öppna tältet. Då och då brast någon ut i sång: ”Det här är samma dal, det är samma hus/men ni är borta och kommer aldrig tillbaka”. Så snart larmen tjöt flydde folk snabbt in i områdets skyddsrum.

Redan den 14 oktober, en vecka efter den Svarta sabbaten, som den kommer att kallas, är protesterna högljudda och påtagliga. Jag vet för jag är själv där. På trottoaren ligger en till synes livlös kvinna på ett blodstänkt lakan och runt henne står skyltar adresserade till Netanyahu: ”Tänker du sitta kvar? Över min döda kropp!” Bland de upphängda fotografierna på de kidnappade skymtar handskrivna lappar som lyder ”Vårdslöshet!” ”Vanskötsel!”, ”Avgå!” och ”I en demokrati bevakar man gränsen, i en diktatur vakar man över statsministern”. På andra sidan trottoaren ropar en samling människor om och om igen: ”Bibi mördare!”

På Facebook läser jag hur bekanta från Sverige tvivlar på att massakern ägt rum. Som inte visar solidaritet med oss som sörjer. Som alltid står på rätt sida när andra behöver stöd.

Så fortsätter det dag efter dag. Protesterna och sorgen tar sig olika uttryck. Hundratals värmeljus tänds som formar siffran 1354 (som då var den officiella siffran på de döda), en grupp utbrister spontant i ”Fredens sång”, den som Yizak Rabin sjöng från scenen i det stora torgmötet strax innan han mördades i november 1995. En del viker färgglada pappersfjärilar som hängs på träden samtidigt som skyltarna och slagorden får allt vassare budskap: “Blodet är på dina händer Netanyahu!” Kaplan blockeras då och då, förare i passerande bilar tutar stödjande eller svär och spottar.

Mot slutet av oktober är vi många som igen och igen söker oss till Kaplan. Vi behöver varandra. Vi söker tillsammans den styrka och visionen som gick om intet den 7 oktober. Jag är bland dem som delar ut och knyter gula band runt folks handleder – tecken på solidaritet med och kampen för prioritering av de kidnappades öde framför hämnden eller ”segern”. Då och då hörs ropet ”Alla mot alla!” (alla palestinska fångar mot alla kidnappade) och det är denna samlade röst som värnar om de kidnappade som till en början signalerar opposition till regeringen.

När regeringen trots den akuta situationen egentligen bara agerar för att behålla makten, återvänder demokratikämparna till gatan.

Ett kvarter bort börjar det samlas en mer politiskt formulerad grupp, som menar att ockupationen sedan 1967 och avsaknaden av en politisk vision leder till återkommande blodiga krig. Den gruppen är först att protestera också mot den tunga bombningen av Gaza – med budskap som ”Bara fred leder till säkerhet”, ”Också i Gaza vill barnen leva” och ”Eldupphör nu!”

Jag skäms att medge att jag inte går med. Ska vi sluta fred med samma människor som mördade Vivian Silver, som i åratal ledde gruppen ”Kvinnor gör fred” (Nashim Osot Shalom)? Som kidnappade den 84-årige Oded Lifshitz, som i decennier dokumenterade och kämpade mot orättvisor som begicks mot nomader i öknarna Sinai och Negev? När en väninna frågar om jag vill hänga med på ett ”judisk-arabisk kvinnomöte trots kriget” avböjer jag med en falsk förevändning. Jag kan inte. Än.

Snart blir Kaplans trottoar alltför smal för att inrymma alla, och de kidnappades familjer flyttar till det stora torget framför konstmuseet i Tel Aviv. I torget som nu kallas ”Gisslantorget” där det varje lördagskväll samlas uppemot hundratusen människor som menar att frigivning eller utväxling av alla gisslan är statens främsta skyldighet – ingen ”seger” utan att alla är hemma och vid liv; där pågår dagliga utställningar (bland annat det ”tomma sabbatsbordet” med 253 stolar för de kidnappade), konstperformancer, samtal, böner och sång.

Kvar på gatan framför högkvarteret står det nu i stället dagligen små men envisa grupper som demonstrerar explicit mot regeringen och mot Netanyahu som ännu inte tagit på sig ansvar för den största katastrofen som drabbat Israel sedan 1948. Bibis porträtt täckt med en blodig hand eller med texten ”skyldig” syns överallt. Som affischer, klistermärken eller tryck på t-shirtar.

För ett halvår sedan kändes allt hoppfullt. För första gången på länge fanns ett energiskt, färgsprakande motstånd mot religiöst förtryck, mot korruption, mot högerextrema messianska krafter, mot demontering av det som var kvar av vårt demokratiska system. För mångfald, för jämlikhet, jämställdhet, tolerans och fred. En engagerad, målmedveten, högljudd kamp med hopp om förändring, som i flera månader fick hundratusentals israeler att ta till gatorna. Som tog tillbaka den israeliska flaggan från högernationalisterna och viftade med den stolt med förhoppning om ett annat Israel.

Korsningen Kaplan och Begin – som döptes om till Demokratitorget – var ett nav, men folk stod på broarna över motorvägarna över hela landet, folk blåste i visselpipor, klädde ut sig, skapade konstaktioner, blockerade vägar, marscherade hela vägen till Jerusalem och belägrade parlamentet. Men den 7 oktober förändrades allt.

Vi var många som var förkrossade och utsiktslösa – hade kampen gått till spillo? Den enda ljusglimten dessa mörka oktoberdagar var att det enorma nätverket som skapades under den livliga motståndstiden fanns kvar. Det kunde nu nyttjas för andra ändamål – för det civila samhällets olika behov som regeringen inte mäktade med att ombesörja. Vapenbröder (Achim laneshek), en grupp med modiga reservister som före kriget deklarerade att de inte skulle ställa upp och kriga för en diktatorisk regim, tog på sig uppgiften. De fungerade till en början som sambandscentral för civilsamhällets räkning. Och vi som via nätverket kallades nyss till olika manifestationer och protestaktioner i tid och otid ställde nu upp på vad som än behövdes.

Vi lagade och packade matportioner till soldaterna som nu hindrade Hamas från att ta sig längre in i landet, och till evakuerade och drabbade, vi ställde upp som frivilliga för att ta hand om skörden som det saknades arbetande händer för, vi skänkte madrasser, varma kläder och hygienpartiklar till behövande och tog hand om övergivna hundar och katter. Och vi donerade pengar som fortsatt och finansierade Vapenbrödernas projekt i det civila samhället.

Förvandlades vi nu till lydiga medborgare som var eniga om allt?

Nej. Vi ville inte låta demokratiprotesterna gå till spillo. De behövdes mer än någonsin.

I november växer det fram oppositionsgrupper. Den politiskt formulerade “Koalitionen mot ockupationen” (Hagush neged hakibush). Få hem dem nu (Bring them home now), som enbart jobbar för att få hem gisslan. Mödrar mot våld (Imahot neged alimut) (Mav) som kombinerar hjälpsändningar till behövande palestinska mödrar och barn på Västbanken med ”den gula kampanjen”. Gruppen ”Bildar ett alternativ” (Bonot alternativa) – de ”röda kvinnorna”, som före kriget med internationellt genomslag gick i bräschen för kvinnorättigheter – samlas nu specifikt kring de kidnappade kvinnornas öde. Den 13 november bildar de en levande kedja, och leder en ilsken marsch den 25 november med budskapet ”Våldtäkt är inte motstånd” och ”Metoo förutom om du är jude” (Metoo unless you’re a jew), i protest mot de internationella kvinnoorganisationer som länge ignorerade de grova sexuella brotten som Hamas begick den 7 oktober. Sist men inte minst gruppen med anhöriga till offren för massakern, som genom en pågående strejk framför regeringskansliet i Jerusalem kräver den sittande regeringens avgång.

När det dröjer alltför länge och kriget fortsätter utan att någon framtidsplan formuleras av regeringen, och de kidnappades tid rinner ut, intensifieras kampen. Efter en månads krig marscherar familjerna med tusentals stödjande över hela landet för att den 18 november marschera i samlad trupp från Tel Aviv till Jerusalem för att kräva att regeringen handlar kraftigare för en överenskommelse till varje pris. Varje kväll står dessutom några dussin – jag bland dem – framför högkvarterets ingång och påminner med skyltar och talkörer att gisslan fortfarande väntar på en lösning. Vi stoppar trafiken i några minuter varje timme och läser upp i högtalarna namnen på alla kidnappade.

Men nu, när regeringen trots den akuta situationen egentligen bara agerar för att behålla makten, återvänder demokratikämparna till gatan. Det som är kvar av Kaplanstyrkan (Koach Kaplan) kallar den 2 december till den första öppet politiska stordemonstration mot regeringen med rubriken ”Det är dags!” (för ett riksdagsval, trots pågående krig) och ”Avskeda [honom] nu”. Den dagen känner jag mig som många andra sorgsen efter ytterligare en mörk vecka. Jag ansluter mig ändå till demonstrationen och får energi från mina medmänniskor. Vi var bara enstaka tusen den lördagen men sedan dess har antalet demonstranter vuxit sig enormt för varje lördag. Manifestationen flyttades till Habimatorget där bland annat Rosa frontens (Hachazit havruda) energiska trumgrupp välkomnar alla som ansluter sig. Där hålls starka tal från den folkliga oppositionens mångfald – anhöriga till offer och kidnappade, drabbade och överlevande, politiska analytiker och militära experter – och deras samlade budskap är: ”Folket förtjänar en bättre regering” och ”Riksdagsval nu!”

Efter manifestationen söker sig många till Gisslantorget, en del smiter till motorvägen Ayalon och blockerar biltrafiken polisen till trots. Och för varje vecka växer antalet demonstranter som i stället ansluter sig till den tappra gruppen på Kaplangatan. Där står nu också den vänsterpolitiska Koalitionen mot ockupationen tillsammans med den judisk-arabiska gruppen Står tillsammans (Omdim beyachad), som den 18 januari lyckades anordna en stor demonstration i Tel Aviv mot kriget under parollen ”Bara fred leder till säkerhet”. Tillsammans förkunnar de nu: ”Ingen säkerhet utan fred!”, ”Ingen fred med ockupation!” och ”Eldupphör nu!”

Nu tvivlar jag inte längre. Och förutom en hysterisk kvinna som skriker svordomar mot oss och en polis som kräver att en demonstrant tar av sig en stickad mössa i de förbjudna färgerna grönt, rött och svart, är det ingen som attackerar oss.

Denna politisering av demonstrationerna förargar ministern för Nationens säkerhet, den ökända Itamar Ben Gvir. Polisen som tycks vilja gå honom till mötes har de senaste lördagarna skickat styrkor med hästar för att skrämmas, anhållit folk på måfå, konfiskerat megafoner och dragit folk i håret. I lördags stod jag där som varje lördag, men glad, trots allt, över att vi är tillbaka på platsen där allting började. Kaplan fylls med folk, och trummornas ljud ackompanjerar de rytmiska slagorden: ”Vi är inte rädda!”

I skrivande stund får jag veta att från och med i helgen flyttas lördagens demonstration från Habima tillbaka till platsen som blev symbol för kampen mot de antidemokratiska krafterna före kriget. Kaplanstyrkan meddelar att kampen mot den sittande regeringen nu sätter igång på nytt och med full kraft. Samma tid, samma plats: lördagar 19:30 på Demokratitorget.