I en Youtubeserie avslöjar aktivister statens råa ansikte. Till och med expoliserna medger nu att de röda linjerna passerats.
Ett huvud pressas mot asfalten under två polisers knäskålar. Det ser ut som skallen ska spricka. En ung tjej försöker skydda sig mot polishästarnas hovar när hon fallit till marken i en demonstration. En man med intellektuell funktionsnedsättning skjuts till döds utanför sitt hus. Stinkkanoner spolar omkull människor, som flyger som löv ned i rännstenen och förvandlar hela kvarter ett kväljande hav.
”När polismakten upphör att ta order från institutionerna som är satta att kontrollera den, då blir det en milis. Då har den röda linjen passerats”, säger den pensionerade polisen Erella Shadmi till kameran.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
I en serie i sex delar granskar organisationen Akevot, grundad 2014 med fokus på mänskliga rättigheter i Israel och Palestina, det stegrande israeliska polisvåldets orsaker.
Vi har vant oss vid att se våld mot palestinier, men hur kan vi förstå polisens framvällande vrede gentemot dem som de är satta att försvara?
Erella Shadmi, i dag en parant sociolog med grått lockigt hår och rödbågade glasögon, tycker sig se en förklaring. Det israeliska polisväsendet, säger hon, är en förlängning av den brittiska kolonialpolisen i Palestina. En brutal och militaristisk styrka som med järnhand höll ordning under tiden för mandatet.
Vi har vant oss vid att se våld mot palestinier, men hur kan vi förstå polisens framvällande vrede gentemot dem de är satta att försvara?
Under polisminister Itamar Ben Gvir har fascistisk och våldsbejakande ideologi fått fritt spelrum. Den israeliska polisen har sänkt sina antagningskrav för nya rekryter och lojala personer har tilldelats viktiga poster. Demonstrationer slås ned hårt och värst drabbas de redan marginaliserade. Enligt den israeliska aktivisten Sivan Tahel, intervjuad i avsnitt två, finns ett mönster. De chassidiska judarna föraktas mest – polismännen vill inte ens röra vid dem. I stället blir de beskjutna med ett stinkande skunkvattnet, som vräker med kraft rakt mot deras kroppar med vattenkanoner. För demonstranterna i Tel Aviv räcker vanligt vatten, medan palestinierna hanteras med granater, förklarar Tahel.
Filmerna publicerades för någon månad sedan på Youtube, men trots att de är välgjorda och avslöjar råa övergrepp med stundtals sensationellt material, har de i skrivande stund endast några hundra visningar per avsnitt.
Samtidigt som filmerna släpptes hade filmen No other land Sverigepremiär. Den skildrar beduinbyarna i Masafer Yatta nära Hebron på Västbanken, och är Oscarsnominerad för bästa dokumentär.
Trots olikheterna i format och uppmärksamhet, är de två verken syskon.
Masafar Yatta är en samling palestinska beduinbyar som befinner sig under ständigt hot om utplåning från israeliska myndigheter. Den palestinska aktivisten Basel Adra får sällskap av den israeliska journalisten Yuval Abraham och filmaren Rachel Szor och tillsammans dokumenterar de övergreppen i byn mellan 2019 och 2023.
I byn ser några småflickor med gula tofsar och rosa tröjor på när en man i t-shirt och solbränd nacke räcker över en order till deras föräldrar. Skolan, lekplatsen, hönshuset – allt ska rivas. Senare letar barnen efter fåglar som överlevt och hittar en förskrämd duva. Bybornas bilar konfiskeras. 2021 skjuts den unga mannen Harun Abu Aram i nacken och blir förlamad. Efter två år i smärta där han vårdats av sin mamma i en grotta familjen tvingas bo i, dör han.
Det personliga tilltalet mellan ockupant och ockuperad kryper under huden. ”Varför river du vårt hus, Ilan?” Och ”Vi kommer och arresterar dig i natt, Basel”. Det vittnar om en intimitet och klaustrofobisk fångenskap i det minimala rörelseutrymme som Västbanken utgör för de palestinier som inte tillåts lämna.
Basel visar kluvenhet inför den israeliska journalisten Yuvals närvaro. Hans ordlösa förnimmelse av att något inte känns bra med Yuvals förväntningar på sin egen insats varvas med plötsliga anklagelser. ”Ska du åka hem nu?” frågar han en kväll när mörkret faller över kullarna, tyngt av skuld. Yuval ursäktar sig med att han behöver träffa sin mamma. Vid ett tillfälle frågar Yuval varför Basel inte jobbar som jurist trots sin utbildning. Han får en suck till svar. Någon tro på lagen har han inte längre.
Jag förstår vad han menar. Någonstans bland mina egna inspelningar har jag själv på band när en håglös stadsplanerare i Beer Sheva förklarar det för mig. Det är nästan en skymf att be någon att försöka bevisa något i ett system som inte är avsett att verka för rättvisa. Där hopplösheten inte är en biprodukt, utan själva målet.
