Johan Lönnroth har skrivit en kommentar till boken Från förvirring till förändring, där jag medverkar.
Lönnroth beskriver min text som ”sympatisk”, och det är ju trevligt. Men problemet är att Johan verkar ha läst en helt annan text än den jag skrivit. Lönnroth kallar min text en beskrivning av folkhemsbygget. I själva verket handlar min text om något helt annat. Jag skriver om nödvändigheten av organisering. Om förutsättningarna och möjligheterna för organisering, och där någonstans tror jag inte längre att jag och Johan Lönnroth är överens.
Min text var till en början ett försök till förklaring av varför Ung vänster gått framåt och stärkts under de senaste åren.
Det måste naturligtvis dels förstås mot bakgrund av att hela min generation vuxit upp under en pågående nedmontering av välfärdssamhället. Unga människor av idag har upplevt konsekvenserna av högerpolitiken i form av bostadsbrist, arbetslöshet och otrygga anställningar. Men samtidigt är vänstervågen bland de unga också ett resultat av ett medvetet arbete, för att organisera de unga människor som förlorade när arbetarklassen trycktes tillbaka.
Sedan skrev jag också om projektet ”Ytterstadssatsningen”, som jag har egna erfarenheter av från min högstadietid i miljonprogramsförorten Akalla i början av 1990-talet. Men poängen var inte bara att ge en personlig bakgrund till mitt politiska engagemang, eller beskriva en erfarenhet som alltför få beskrivit.
Det främsta skälet var istället att illustrera socialdemokratins förvandling från systemkritisk rörelse till administrerande maktparti, och peka på vikten av att vår rörelse inte gör samma misstag.
Min poäng i texten är att när arbetarrörelsen, för hundra år sedan, gick ut och organiserade den arbetarklass som idag lever i miljonprogrammets förorter, så erbjuder dagens socialdemokrater låtsasdemokrati och några blomkrukor på torget.
För mig, har jag insett senare, blev den erfarenheten central i min förståelse av nödvändigheten av en revolutionär, det vill säga samhällsomvandlande, strategi för arbetarrörelsen. En samhällsomvandlande rörelse som aldrig identifierar sig främst med makten, utan alltid med de människor som satt oss där. En rörelse som klarar av att se längre än närmaste budgetuppgörelse och inser vikten av utomparlamentarisk organisering för våra krav.
Den andra viktiga erfarenhet som ”Ytterstadssatsningen” gav mig, är potentialen i människors ilska över det rådande samhällets orättvisor. Men också hur snabbt den ilskan kan övergå till uppgivenhet, om man inte längre tror på förändring som en möjlighet. Därav nödvändigheten av ett radikalt, systemkritiskt vänsterparti som förmår formulera alternativ.
Lönnroth kräver författarna till Från förvirring till förändring på svar om våra alternativ. Jag tror inte att vi har alla svaren, eller alltid är överens om alternativen. Men vår gemensamma utgångspunkt att svaret aldrig kan vara uppgivenhet. Vänstern måste vara de som står i första ledet i varje folklig protest mot nedskärningar, privatiseringar och försämringar av vanliga människors livsvillkor. Annars gör vi oss snabbt irrelevanta.
Jag avslutar min text i boken med en uppmaning om att bygga rörelser på kombinationen av Ison & Fille och Sven-Ingvars. Och kanske kan Ison & Filles nödrim i låten ”Aldrig mer” få illustrera vad den rörelsen borde formulera:
Arbetslöshet inget ovanligt ämne– klyftan blir större och folket mår sämre.
Det e knas där jag bor len, men vem hör? – att komma från betongen är inget jag skäms för.
Fritidsgårdar och skolor stängs – finns inte mycket pengar va? Att ni inte skäms!