– Varför till mig är du kommen, du käraste, för att allt detta lägga på mitt hjärta, när jag av egen vilja allt du önskar hade uppfyllt? Snälla, kom närmre, och låt oss en sista gång hålla om varandra.

Dessa rader ur Homeros Iliaden, det diktepos som ligger till grund för hela västvärldens litterära kanon, ter sig redan vid första anblick som bevis för den mer än broderliga kärlek som de två krigarna delar. Under antiken var det allmänt vedertaget att Akilles och Patroklos var älskare; filosofen Platon dedikerar i sitt verk Symposion en hel passage åt att diskutera vem av dem som var aktiv kontra passiv i sängen, och Alexander den stores smeknamn för sin egen älskare, Hefaistion, var just Patroklos. Kärlekshistorien har på senare tid moderniserats och populariserats i Madeline Millers bästsäljande roman Sången om Akilles. Ändå är det i dag inte lika självklart för alla att hjälten låg med män.

I mars i år hölls en konferens vid Scuola normale superiore i Pisa under rubriken ”Akilles och kön: queer- och transperspektiv på Iliaden”. Där samlades antikvetare från hela världen för att diskutera hur Homeros verk, och framför allt dess huvudkaraktär, hjälten och halvguden Akilles, kan tolkas som queer.

Men redan innan konferensen ägde rum attraherade den extremhögerns onda öga. I media kallades konferensen en ”absurd karikatyr av politisk korrekthet” och en ”regnbågsideologisk karneval.” Hbtq-rörelsen liknades vid talibaner, och anklagades för att ligga bakom en ”monstruös pervertering av västvärldens värderingar”. Kulmen för kritiken kom i form av ett pressmeddelande från anti-abort-föreningen Pro vita & famiglia, som krävde att Italiens utbildningsminister skulle stoppa omvandlingen av landets universitet till ”läger för ideologisk mass-hjärntvätt”. En liknande storm av hat och konspirationsteorier låg bakom den italienska regeringens beslut att i maj inte skriva under EU:s deklaration för hbtq-personers rättigheter.

Protesterna vittnar om det ägandeskap som Italiens nyfascister anser sig ha över sitt antika kulturarv. Premiärminister Georgia Meloni är ledare för Italiens bröder, ett parti som kan spåra sin stamtavla raka vägen till Mussolinis fascistparti. På frågan om huruvida hon står fast vid sitt partis rötter, och sina egna kommentarer gällande hur Italien aldrig haft en bättre ledare än Mussolini, påstod hon att ”fascismen tillhör det förflutna”. Men för en månad sedan visade en inspelning från partiets ungdomsfilial hur dess medlemmar hälsar varandra med den ”romerska saluten”, även känd som Hitlerhälsningen. Trots att inga trovärdiga belägg finns för att romarna använde hälsningen, populariserades gesten i början av 1900-talet bland nazister och fascister för att påvisa sin inbillade härkomst från antikens Rom.

Det har gått drygt hundra år sedan Mussolini och fascisterna tog makten i Italien. Över hela landet, och särskilt i Rom, samsas antikens kvarlevor ännu med monument till fascismen, och de är inte alltid lätta att skilja på. Altaret till fäderneslandet är namnet på marmorkolossen som tornar upp sig över Piazza venezia och det gamla romerska forumet. Monumentet, som slutfördes 1935 och i folkmun kallas ”skrivmaskinen”, tjänar som ett praktexempel på fascismens förkärlek till nyklassicistisk arkitektur.

Det vore otänkbart att monument till Hitler fick stå kvar i Tyskland, men i Rom står Mussolini-obelisken.

Alla som besökt mig i Rom har förvånats när jag förklarat att altaret faktiskt inte är antikt. Inte så konstigt egentligen, med tanke på dess utseende, samt läget, ett stenkast från Colosseum och med utsikt över Forum romanum. Denna förväxling var precis vad fascisterna hoppades på med sina byggprojekt. Mussolini ämnade återskapa antikens prakt, för att på samma sätt som Hitler med sitt ”tredje rike”, framställa sig själv som den moderna erans kejsar Augustus.

Ironiskt nog var detta samma resonemang bakom demoleringen av en rad antika monument som inte ansågs ”pampiga” nog; exempelvis blev fontänen Meta sudans, som stod intill och var jämngammal med Colosseum, förvandlat till grus, då den var i vägen för anläggningen av paradgatan Via dei fori imperiali. År 2000 lades ett förslag fram att återskapa fontänen på samma plats där den en gång stått. Förslaget presenterades av Roms Rotaryklubb, i samarbete med stadens universitet Sapienza, och ur pressmeddelandet framgår att förslaget var åtminstone delvis politiskt motiverat.

– Det var i början av 2000-talet som vi började se påtryckningar från vänstern att modifiera stadslandskapet som ett sätt att främja antifascism, berättar den nu pensionerade arkeologen Clementina Panella, som då ledde utgrävningarna runt Colosseum.

Men när Panella och hennes forskargrupp upptäckte äldre fynd under fontänens fundament lades planerna för en restaurering på hyllan. Fastän det i dag, över 20 år senare, inte pågår några aktiva utgrävningar på platsen, tvivlar Panella på att vi någonsin kommer få se en ny fontän.

– Det här är ett konservativt land. Det är svårt att få något att hända över huvud taget. Inte minst med den riktning som italiensk politik tagit de senaste åren, säger hon.

Till skillnad från Tyskland så har Italien gjort lite för att bemöta sitt fascistiska förflutna.

– Det vore otänkbart att monument till Hitler fick stå kvar i Tyskland, eller till Franco i Spanien, men i Rom står Mussolini-obelisken i toppskick, helt orörd, säger Samuel Agbamu (bilden), doktor i antikvetenskap, som har undersökt samspelet mellan fascismens och antikens monument i Roms moderna stadslandskap.

Obelisken i fråga tornar upp sig över Foro Italico, idrottsanläggningen från 1930-talet. På en av dess sidor står MVSSOLINI utskrivet i stora bokstäver. Arenan kantas även av 60 marmorstatyer föreställande italienska idrottare. Obelisken och statyerna, samt utformningen av själva arenan i vit kalksten, tjänar alla att påminna om sina antika föregångare, såsom Circus Maximus eller självaste Colosseum.

Ett förslag i det italienska parlamentet från 2015 att omplacera obelisken möttes av ramaskri. Kritikerna menade att det vore en kränkning av ett arkitektoniskt mästerverk. Det är uppenbart att etablissemanget varit minst sagt ovilligt, redan innan Meloni kom till makten, att göra betydande antifascistiska ingrepp i stadslandskapet. Och vad gäller vanliga människor verkar monumenten inte störa nämnvärt.

I dag bor 10 000 romare i EUR-distriktet, en stadsdel helt tillkommen under fascistregimen. Områdets kronjuvel är det ”Fyrkantiga colosseumet”, ett monument till Mussolinis invasion av Etiopien. I dag tjänar byggnaden som huvudkvarter åt modehuset Fendi. Föga troligt är att Fendis anställda störs nämnvärt över palatsets ursprung, när de varje morgon kommer till jobbet, och klackarna klapprar genom salarna av marmor – fascisternas favoritmaterial. Som Rosalia Vittorini, ordförande för den italienska grenen av kulturarvsvårdsorganisationen Docomomo, en gång sade, då hon tillfrågades hur italienarna känner inför att leva bland förtryckets reliker:

– Varför antar du att de tänker på det överhuvudtaget?

Inte bara Melonis fascister hämtar inspiration från den antika historien. När EU sjösatte en räddningsaktion under 2015 års flyktingkris, då Italiens flotta räddade över 150 000 båtflyktingar från en säker död, fick den namnet Operation mare nostrum – latin för ”vårt hav”, namnet de gamla romarna gav Medelhavet efter att de erövrat dess alla kuster.

Men efter bara ett år bytte projektet namn till Triton, och senare till det ännu pågående Themis (bägge gamla grek-romerska havsgudar). Mare nostrum, och den gemenskap begreppet antyder, passade inte längre när fokus för projektet skiftade från livräddning till gränskontroll. Det var med hänvisningar till expansionen av Triton och Themis som Meloni för två år sedan gick till val med löften om en sjöblockad mot Nordafrika för att stoppa alla flyktingbåtar från att nå Italien.

Men även begreppet mare nostrum har historiskt använts av italienska fascister, inte minst av Mussolini för att rättfärdiga koloniseringen av Nordafrika. Han lyckades dock aldrig leva upp till sina antika föregångares exempel: efter andra världskriget valde Italien, likt övriga kolonialmakter som Frankrike och Storbritannien, att överge sina gamla kolonier. Idén om mare nostrum sopades då under mattan, för att undvika förväntningar om ansvarstagande för att hjälpa dessa länder upp på egna ben.

Och samtidigt som Georgia Meloni i media vill framstå som ointresserad av sitt lands fascistiska såväl som dess antika historia, är det uppenbart att hon förstår värdet i att kontrollera Italiens rika kulturarv. I december 2023 meddelade Melonis kulturminister Gennaro Sangiuliano att de utländska direktörerna för tio av landets främsta museer skulle bytas ut mot italienare. Beslutet reflekterade regeringens mål att dra tillbaka den tidigare, socialdemokratiske kulturministern Dario Franceschinis ansträngningar för ökad mångfald bland Italiens kulturella institutioner. I en intervju med Le monde diplomatique jämför journalisten Paolo Rumiz regeringens handlingar med fascisternas:

– Det är precis som under Mussolini, de stormar våra museer och tar över våra tv-skärmar för att köra ner sin ideologi i halsen på oss. Det spelar ingen roll vem som har kompetens, bara de har rätt politik.

När Samuel Agbamu och hans kollega Elena Giusti i fjol organiserade en konferens om just fascisternas bruk av antiken för att rättfärdiga kolonialism, förvånades de över det motstånd de möttes av från många av sina italienska kollegor.

– Italienarna är helt klart överbeskyddande när det gäller antiken, säger Samuel Agbamu.

– Som engelsman har jag ofta fått höra från italienare att jag är del av en angloamerikansk kolonisering av ett fält som de anser tillhör dem. De är inte nödvändigtvis höger allihop, det är även en stolthetsgrej. En kollega anklagade mig till och med för att närma mig antiken med vad han kallade ”afroamerikansk ideologi”, bara för att jag är svart.

I slutändan är det ingen ondskefull konspiration som ligger bakom Italiens bristfälliga hantering av sitt fascistiska förflutna, och dess inflytande över landets antika kulturarv. Snarare handlar det om stofilism och apati. Jag har i mina egna studier varit med om föreläsare som använt sig av material från de otaliga italienska akademiker vars bidrag till antikvetenskapen är oumbärliga, trots fascistiska inslag. Om läraren i fråga kommenterade på materialets ursprung överhuvudtaget var det ofta med uppenbar besväran.

– Jag har själv föreläst med hjälp av material från fascistiska akademiker, säger Samuel Agbamu.

– Det går inte att komma ifrån hur betydande deras arbete var. Vi kan inte låtsas som att de aldrig fanns, men vi måste också bemöta problematiken. En stor del av antikvetenskapen är ju att förstå hur antikens kultur format vår egen, och fascisternas historiebruk är del av det.

Iliaden slutar med att Akilles hämnas sin Patroklos, genom att dräpa trojanen Hektor. Men kriget i Troja slutar inte för det, och Akilles själv får ingen ro, ännu hemsökt av sorgen över den älskade. Inte heller västvärldens kultur ser ut att bli kvitt sina gamla spöken – antika eller fascistiska. Kampen om antiken brinner vidare, och det kommer alltid att finnas makter som söker förvrida sanningen om vilka vi är och var vi kommer ifrån. Det är därför historia, antik såväl som modern, måste hållas levande i samhällsdebatten. Som Samuel Agbamu säger, så är fascisterna inte de enda kapabla till att interagera med historia:

– Det är också en form av historiebruk när brittiska studenter slänger statyer av slavägare i en sjö. De bemöter historien, på sitt sätt. Snarare än att radera den delen av vår historia måste vi bidra till att hålla historiska dialoger levande. Det är så vi håller vårt ursprung ur fascisternas klor.