Min kompis Ivan Rapp, som heller inte finns längre, var polare med Slas på järnvägsbygget genom Jugoslaviens berg ner till kusten efter andra världskriget. Lönen för jobbet var käk och tältsäng. Ingen av dem hade några pengar men Ivan hade en guldring från en förlovning i avtagande. De tog sig in till en pantlånegubbe i Mostar som bjöd 800 dinarer. Vi tittade på varann, berättade Ivan på sin breda skånska (så mycket hade de inte drömt om) då sa gubben 1.200! Efter ett par dygn på en ständigt öppen krog var dinarerna slut och jobbet väntade.
När Ivan några år senare blev förbundskassör kom ett vykort från Calabrien till Demokratisk Ungdoms kontor vid Mälartorget i Stockholm: ”Har brutit bägge benen! Skicka 10 kr! Slas”

Många år senare råkade jag träffa Slas på en tillställning och frågade honom om vykortet. Det hade varit mera trovärdigt med ett brutet ben, sa jag.
Det låter som Pär (Rådström), sa Slas, han brukade skriva så där.