“Vad står J:et för? Ingenting”. Replikskiftet förekommer i en passage i sommarens storfilm Oppenheimer. J:et är alltså första initialen i huvudpersonen J. Roberts namn. Filmen, regisserad av Christopher Nolan med Cillian Murphy i titelrollen, kretsar kring de förhör som säkerhetspolisen gjorde med den ökände tysk-amerikanske vetenskapsmannen efter kriget. De som avslutades i degraderingen av hans status och mest förnedrande av allt – stämplingen som ”antipatriotisk”. På klassiskt nolandskt, stroboskopiskt vis kastas tittaren tillbaka till de episoder i vetenskapsmannens liv som ledde fram till klimax – de fasansfulla bomberna över Hiroshima och Nagasaki – via karriären, kvinnorna och så småningom till de samvetsbetänkligheter som gjorde att han ville verka för att förhindra vidare spridande av det monster han själv varit med om att skapa. Det är en tät film, en av Nolans bättre.
Men åter till J-frågan. Scenens undermening berör nämligen en relativt dold sida av amerikansk historia, nämligen den antisemitiska – som tråkigt nog är i det närmaste bortskuren, med undantag av några kosmetiska antydningar.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Att Oppenheimer hade judisk bakgrund, med en välbärgad immigrantpappa som fostrat sin familj i icke-religiös, reformistisk anda gör Oppenheimers bryska svar talande. Å ena sidan fungerar hans ”ingenting” som en försvarsmekanism med att den som undrar inte har med saken att göra, att en bekräftelse på hans etnicitet skulle försätta honom i ett outtalat moraliskt och rättsligt underläge. Å andra sidan var det en sanning han kämpade för att upprätthålla för sig själv. Han var vare sig religiös eller umgicks med andra judar. För en ambitiös akademiker som efter sina studier i Europa sett hur diskrimineringen av judar accelererade, såg han sig troligen tvungen att distansera sig från det judiska för att kunna leva det liv han han ansåg sig förtjäna.
Men oavsett hur han ville att andra skulle se honom var just de här incitamenten avgörande. Inte enbart som en närapå episk chans att likvidera judemördaren Hitler, utan även att i samma smäll få genomföra den ultimata emancipationen: vinna kriget åt USA. Det var den geniala planen och priset för att få integreras till en äkta amerikan snarare än att dömas till evig hemlöshet. En sorts vetenskapens triumf över politiken och rasismen. Tragiskt nog ingick även hans själ och minst 200 000 japanska liv i transaktionen.
Historien är inte unik. Under det både 1900-talet och det sena 1800-talet finns liknande kraftsamlingar vars syfte har varit att åstadkomma en slutgiltig integrering. En vilja så stark att den troligtvis bidrog till modernismens idéer om universalism.
Robert Oppenheimer började på Harvard i ett skede då universitetet infört kvoter för att begränsa judiska studenters möjligheter till högre studier. Enligt hans biografiskrivare, Ray Monk, lyckades han inte få några icke-judiska vänner, trots att han försökte. Så starkt var det dominerande rastänkandet på universiteten. På Berkeley några år senare avvisades hans rekommendation att anställa en annan judisk fysiker, med argumentet att ”en jude räcker”.
Varför Oppenheimer ändå utsågs att leda Manhattanprojektet, med ett team som till stor del bestod av judar, många av dem flyktingar från Europa, kan man bara spekulera i. Fanns det incitament för ledarna att kunna två sina händer ifall allt trots allt gick åt helvete? ”Det var inte vi, det var de”.
När Sovjetunionen blev huvudfiende under kalla kriget inleddes den värsta och mest utdragna jakten på kommunister i USA:s historia, en klappjakt inriktad främst på akademiker och nöjesindustrins folk. Siktet var särskilt inställt på – just det, judar. Det hade sina skäl. I USA utgjorde den växande arbetarrörelsens radikala politik en ny form av judiskt uttryck. Judiska socialister uppfann ett nytt sätt att leva och skapa mening: världslig aktivism och öppenhet för idéer. En livsfilosofi som rörde sig bort från religion och etnicitet.
Det är ur agget mot fackföreningsrörelsen vid 1900-talets början, dominerad av den judiska textilindustrin, som den giftiga cocktailen av judehat och antifacklighet föds. Det är denna hatiska miljö som Oppenheimer försöker att navigera i. Med tanke på de länge oklara omständigheterna kring spionrättegången och avrättningen 1951 av det judiska kommunistparet Ethel och Julius Rosenberg är det inte konstigt att Oppenheimer befann sig i en prekär situation. Återstoden av sitt liv använde han till att bekräfta sin lojalitet gentemot den amerikanska doktrinen och åt bildning. Och J:et – vad stod det för till slut? Julius.
