Statsminister Göran Persson menade nyligen att det svåraste argumentet att bemöta från nej-sidan är föreställningen att vi kan vänta och se innan vi går med i EMU.
Visserligen var förmodligen det enda skälet för statsministern att säga detta, att han annars skulle betraktas som en arrogant buffel i TV. Men han sade det i alla fall: detta skulle vara det ”svåraste argumentet att bemöta”. Problemet var att folk inte förstod att ”Sverige kommer att tappa inflytande och hamna på efterkälken”, menade han.
Detta är en mycket svagt påstående från ja-sidan. Varför skulle Sverige, som hittills spelat mycket liten roll vid sidan av de fyra stora länderna, spela en dramatiskt förändrad roll av EMU-medlemskap? Varför skulle EU, som genomgått drastiska förändringar och tagit in nya medlemmar allt eftersom unionen byggts upp, plötsligt bestämma sig för att frysa utvecklingen? Men argumentet har en fördel: det går inte att motbevisa. Det kan ju hända att EU-konstruktionen som helhet just nu håller på att ta en så fast form att den blir svår att påverka om några år.
Men om så vore fallet: är det en union vi vill vara med i? Om Sverige skulle inträda och påverka de närmsta åren och sedan sitta fast i en oföränderlig union, skulle någon kunna vara nöjd med det? Det skulle i så fall vara direkt emot demokratins kärna: möjligheten till att välja utvecklingsväg.
Om Görans Perssons argument stämmer och om Sverige skulle bli medlemmar av EMU, vad blir konsekvenserna då för de länder som ännu inte är med i EMU? Skulle vi vilja vara med i en union som skulle förneka våra skandinaviska och östeuropeiska grannar, ja samtliga utom de som är medlemmar i EMU möjligheten att påverka? Den bild vi får av statsministern är ett EU med ett tydligt a- och b-lag: de som kom med i tid och de som hamnade på efterkälken. Detta i sin tur är direkt motsatsen till det välkomnande, solidariska EU ja-sidan annars talar om.
Ännu mer knepigt blir det när ja-sidans kvinnosatsning skall förklara fördelarna med EMU-medlemskapet.
Föreställningen börjar med Margot Wallström, som skall förklara varför vårt inflytande inom EU kommer att minska utan EMU-medlemskap. ”Jag tror inte att vi inte att bli respekterade på samma sätt om vi står utanför”.
Reportern inflikar att de frågor som Margot Wallström vill påverka: jordbruks-politik och människohandel, inte direkt ligger inom EMU:s ramar. Marit Paulsen påstår att samtidigt att Sverige, litet land som det är, har kunnat påverka oerhört mycket inom EU. Reportern måste också ha frågat varför Sverige hittills inte påverkats mindre än andra EU-länder. För som slutfanfar meddelar Anna Lindh att vårt utanförskap har hittills inte begränsat våra möjligheter att påverka – ”eftersom man tagit för givet att vi ska gå med efter en tid”.
Om nu detta skulle stämma skulle de länder som deltar i EMU diktera politiken på alla andra områden inom EU.
Ens möjlighet att påverka skulle växa i proportion till hur mycket man går med den generella utvecklingen, inte hur goda argument man har i sakfrågor. Om detta stämmer avgörs frågorna där nere av hur god prestige man har lyckats samla på sig. Och det allra mest absurda blir uppenbart: det är ett EU där man måste gå med strömmen – om man vill påverka. För att vi skall påverka, skall vi sluta vara så egna.
Ja-sidan får gärna bestämma sig så att argumenten åtminstone inte skär sig direkt emot varandra. Är EU ett demokratiskt projekt, det vill säga ett som går att förändra? I så fall måste det gå att gå in i EMU senare och ändå vara med och påverka. Är EMU en del i uppbyggandet av ett alleuropeiskt projekt? I så fall kan inte öppenheten ta slut den 14 september 2003. Är vi med i EU för att påverka? I så fall kanske vi inte skall börja varenda försök att påverka med att anpassa oss.
