I november 1994 röstade jag nej till svenskt medlemskap i Europeiska unionen. Vid tidpunkten uppfattade jag EU som de gamla kolonialmakternas tullunion, som skulle skydda sig från konkurrensen från det globala Syd. Vi skulle tvingas köpa våra skjortor från Portugal i stället för från Indien, varnade jag för i debatten.
Jag uppfattade också EU som ett hot mot den svenska modellen. Vår höga sysselsättningsgrad för kvinnor och vår skattefinansierade barn- och äldreomsorg hotades av en union där de flesta medlemsstater hade en patriarkal familjesyn. Vår ekonomiska politik skulle dessutom tvingas anpassa sig till Maastrichtavtalet, där låg inflation och budgetbalans överordnades full sysselsättning. Jag trodde i likhet med Vänsterpartiet och stora delar av socialdemokratin att EU var hugget i sten och att fördragen var omöjliga att ändra i progressiv riktning. Om något så skulle utvecklingen gå åt fel håll.
Vi hade fel. Visserligen har den svenska modellen försvagats i och med storskalig privatisering och konkurrensutsättning. Våra klassklyftor har också ökat snabbare än snittet i EU. Men dessa förändringar påbörjades redan före inträdet. Sveriges ekonomiska politik började läggas om redan i mitten av 80-talet, då först kredit- och sedan valutaregleringarna försvann. Våren 1991 blev inflationsbekämpning det överordnade målet för den ekonomiska politiken, vilket befästes efter kronfallet i november 1992. Privatiseringsvågen inleddes i större skala under regeringen Bildt åren 1991 till 1994.
I en tid då både kapitalet, klimatet och de smittsamma sjukdomarna blivit genuint gränslösa räcker inte nationalstaterna till.
Vi hade också fel om färdriktningen. EU:s politik är i dag både rödare och grönare än Sveriges. Klimatlagen slår fast att nettoutsläppen ska minska med minst 55 procent till 2030, med klimatneutralitet senast 2050 och netto negativa utsläpp därefter. Medlemsländerna måste återställa minst 30 procent av de livsmiljöer som är i dåligt skick senast 2030, och 90 procent senast 2050. EU har beslutat om kraftigt sänkta gränsvärden för bland annat asbest, bly och cancerframkallande ämnen.
Unionen har dessutom beslutat om importstopp för varor producerade genom tvångsarbete och strypt bidragen till företag som skatteplanerar. I mars i år beslutade EU att kräva av de globala teknikjättarna att bete sig mindre monopolistiskt: Apple och Google måste nu betala närmare 180 miljarder kronor i extra skatt och böter. Unionen har också beslutat om stöd till aktivister inom hbtq-frågor och aborträtt, samt till kvinnor som förtrycks av de islamistiska regimerna i Iran och Afghanistan.
Självklart kvarstår stora problem. Det beslut om migration och asyl som antogs i april i år präglas av de reaktionära opinioner som stärkts sedan flyktingvågen 2015. Men med tanke på de rådande strömningarna i inte bara Sverige och Danmark, utan också i de två största medlemsländerna Tyskland och Frankrike, så hade migrations- och flyktingpolitiken knappast varit mer human om medlemsländerna själva fått sköta den.
Den före detta ECB-chefen Mario Draghi har i en nyligen framlagd rapport hävdat att EU måste satsa mellan 8,5 och 9 biljoner kronor årligen för att klara den gröna omställningen. Det handlar bland annat om att ersätta fossila bränslen med förnybar energi, ta fram strategiska råvaror som Kina i dag har nära monopol på, samt få fram en grön teknikindustri som kan konkurrera med USA:s jätteföretag.
För detta krävs både stora gemensamma lån samt en expanderad EU-budget. Det skulle innebära klara steg i federalistisk riktning, vilket hittills varit oacceptabelt för svensk socialdemokrati och vänster. Som Göran Persson uttryckte det i januari 2001: ”De som drömmer om en federation får kanske rätt, men de får bara rätt om det är vi antifederalister som får bestämma takten.” Den förre kommunstyrelseordföranden i Göteborg, Göran Johansson, beskrev inställningen som att gå med röven före.
I en tid då både kapitalet, klimatet och de smittsamma sjukdomarna blivit genuint gränslösa räcker inte nationalstaterna till. Vi behöver både ett Europas Förenta Stater och en parlamentarisk församling på den globala nivån.
