Bara någon vecka efter att han blev vald till ordförande för Sydafrikas regerande parti, ANC, åtalades Jacob Zuma på nytt för korruption. Denna gång gäller åtalet dessutom skatteflykt, svindleri och penningtvätt. Zumas talrika anhängare inom ANC avfärdar åtalet som politiskt och ett försök att hindra honom från att nå landets högsta ämbete, presidentposten.

Jacob Zuma valdes till ANC:s ordförande vid kongressen i mitten på december, efter en ovanlig och uppseendeväckande maktkamp med den sittande presidenten Thabo Mbeki. Men inte nog med det, anhängare till Zuma tog också nästan alla poster inom partiet som tillsattes under kongressen.
Bland annat valdes Winnie Madikizela-Mandela in i partiets styrande exekutivkommitté. Hon har varit borta från partipolitiken sedan 2003, då hon dömdes för bedrägeri till fem års fängelse. Domen mot henne stod fast i högre instans men påföljden ändrades till 3,5 års fängelse villkorligt. Hon blev nu den ANC-politiker som fick allra störst stöd vid kongressen och omkring 80 procent av de drygt 6.500 ombuden ville ha henne i partiets högsta organ.
Jacob Zumas möjlighet att bli Sydafrikas näste president vid valet 2009 hänger förstås på om åtalet mot honom leder till att han frikänns eller döms. Vid fällande dom är hans chanser närmast obefintliga, men han har redan överlevt ett korruptionsåtal. År 2006 lade en domstol ned åtalet mot honom sedan åklagarsidan inte lyckades skaffa fram tillräckligt med bevis för att fullfölja målet. Samma år stod han dessutom åtalad för våldtäkt, men frikändes även i det fallet.

Raden av rättsprocesser mot ledande ANC-politiker de senaste åren, har snarare undergrävt än stärkt det juridiska systemets trovärdighet bland vanliga sydafrikaner. Det finns också ett utbrett missnöje med medierna och hur de framställer svarta i allmänhet och svarta politiker i synnerhet. Zuma har själv fått illustrera denna symbios mellan medier och rättsapparaten på ett tydligt sätt. Korruptionsanklagelserna mot honom stammar från åtalet mot affärsmannen Schabir Shaik, en personlig vän till Zuma som länge fungerade som hans finansielle rådgivare. När Shaik dömdes för bedrägeri och korruption 2005 sades domaren Hilary Squries ha slagit fast att det rådde ett ”allmänt korrupt förhållande” mellan Zuma och Shaik.

Trots dementier från Squries etablerades påståendet av medier som en oantastlig sanning.
När sedan högsta appellationsdomstolen avslog Shaiks överklagande och bland annat motiverade det med Squires imaginära uttalande, visade det att appellationsdomstolen förmodligen inte läst Squires originaldom utan baserat sitt avslag på medierapporteringen kring Shaik och Zuma. Många tog det som bevis på att en svart person i Sydafrika, som har medierna emot sig, inte kan få en rättvis behandling i domstol.
Sanningen om påståendena om Shaik och Zuma har också förblivit gravt underrapporterad i svensk och internationell press.
I stället har bilden av Zuma som en tämligen korrupt och populistisk politiker etablerats i medierna. Om det finns någon sanning i den bilden återstår emellertid att se. Zuma har otvivelaktigt en folkligare stil, än den många gånger närmast aristokratiske Mbeki och ett brett stöd bland det som ofta benämns som ANC:s vänsterfalang.
Där ingår den mäktiga fackföreningsrörelsen och kommunistpartiet. Trots relativ god ekonomisk tillväxt de senaste åren, finns det ett stort missnöje bland eftersatta grupper i Sydafrika. Till dessa hör bland andra vissa grupper av anställda inom den offentliga sektorn, där många arbetstillfällen gått förlorade när verksamheter sålts ut och privatiserats.

Mbeki har av ”vänstern” anklagats för att under sin tid vid makten ha fört en alltför liberal politik anpassad efter globala aktörers vilja snarare än de sydafrikanska väljarnas. Zuma var dock snabb att betona som nyvald ANC-ledare att någon radikal omläggning av partiets politik inte var att vänta. I stället betonade både han och Mbeki att ANC är ett parti med kollektivt ledarskap där politiken stakas ut av valda organ snarare än av karismatiska ledare.