Åren runt 00-talet var en fruktansvärd tid att vara queer i Bagdad. Talespersonen för amerikanska utrikesdepartementet John Fleming påpekade helt riktigt att homosexualitet inte var ett brott i Irak och inget den vanlige irakiern behövde oroa sig över. Samtidigt rasade en mordvåg på homosexuella ledd av Al-Qaida och andra islamistiska terrorgrupper. Jag ville inte dö så jag var uppenbarligen inte en genomsnittlig irakier.

Men när bilderna från tortyrskandalen i Abu Ghraib-fängelset kablades ut över världen, där fångar ses bli torterade och tvingade till förnedrade kroppsställningar med homosexuella förtecken, blev det tydligt för mig att en ockupation aldrig skulle komma med sexuell befrielse.

I The New Republic, påstod Gregg Easterbrook 2006 att ”[m]anlig homosexualitet är djupt skamligt i arabisk kultur”. Han menade att uthängning av någons homosexualitet hade större effekt än misshandel. Samtidigt hade New York Times ett reportage om ett fall där amerikanska soldater hängt ut en queer irakier inför hans familj. Att tvinga någon att komma ut blev således ett kolonialt verktyg vars syfte var att skada irakier.

Från att dittills ha varit tolererade och lämnade ifred, förvandlades homosexuell uthängning till självspelande exekutionsplutoner.

Queert liv i min kultur började inte alls med västerländsk identitetspolitik. Det har alltid funnits där.

Vi queera irakier kände oss förrådda, och irakiska hbtq-personer i exil – den första irakiska hbtq-organisationen grundades i London 2004 – svarade med ett uttalande där de menade att det som skedde var ”ett direkt resultat av den olagliga amerikanska invasionen”.

Dessa uthängningskampanjer blev en självuppfyllande profetia, vilket förstärkte föreställningen både i väst och bland samtida muslimska teologer om att den muslimska kulturen är alltigenom homofobisk, vilket i sig skulle rättfärdiga dödandet av fler muslimer och beslagtagandet av deras mark, resurser och rikedomar.

2012 var jag 20 år och terrororganisationen Isis hade för första gången i Iraks historia börjat vräka ned queera människor från hustak. Året därpå lämnade jag Irak och flyttade till Jordanien. Där började jag att engagera mig i hbtq-rörelsen i den arabisktalande regionen i ett försök att avkolonisera mig själv började jag att läsa på om islamisk förkolonial historia. Det jag hittade var en exploderande värld av lustfylld, erotisk, romantisk och även milt humoristisk litteratur och bildkultur på temat homosexuella begär.

Ibn Al-Qayyim var en lärd muslim verksam på 1300-talet som i sin skrift Deliverance of the distressed from the traps of Satan kritiserade sufierna eftersom dessa betraktade kärlek till vackra unga män som en andlig väg. Han skrev: ”Många bland dem föredrar samlag med en skägglös ung man framför äktenskap med kvinnor.” Han noterade att många muslimer ansåg samkönat umgänge som tillåtet.

Vissa tolkade Koranversen ”Och en troende är bättre än en polyteist, även om han skulle behaga dig” [2:221] som att den tillåter samlag med en troende man. Ibn Al-Qayyim tillade att vissa till och med tillät det av nödvändighet – ”som när en man förblir 40 dagar utan samlag”. Andra, fortsatte han, tillät det vid samtycke: ”Bland dem finns de som tror att förbudet endast gäller när den unge mannen tvingas. Men om han gör det frivilligt, då är det ingen skada i det.”

Det bör ju tolkas som att de som var emot homosexualitet medgav att det var en utbredd och accepterad sedvänja bland muslimer. Och det helt utan behov av de västerländska uppfattningarna om ”att komma ut ur garderoben” eller identitetspolitik. Det fanns till och med gott om muslimska illustrationer, målningar med sådana motiv som jag kom i kontakt med som tonåring.

När bilderna från tortyrskandalen i Abu Ghraib-fängelset kablades ut över världen, blev det tydligt för mig att en ockupation aldrig skulle komma med sexuell befrielse.

Hetero-, homorelationer och queera kärlekshistorier skildrades i bild såväl som i litteratur. Som när poeten Ibn Al-Nabih (död 1222) skaldade denna dikt till sin judiska manliga älskare som han träffat i Damaskus:

Från Israels släktlinje hävdade han mitt hjärta,
Släckte mig med törst och vandring utan namn.
Över hans hjärta sände Gud vaktlar (Salwa på arabiska=fröjd),
Och manna regnade över hans syn.

I De vackra ungdomarnas bok (1792–93) hyllade Fazil Bey Enderuni, en ottomansk-palestinsk poet manlig skönhet. Den mest kända översättaren av ottomansk poesi, orientalisten E. J. W. Gibb (1857–1901) fördömde Fazils kärlek till män och avfärdade i stort sett hela hans livsverk, förutom några utdrag som han översatte ur hans Kvinnornas bok, i ett försök att gömma undan honom i den ”koloniala garderoben” efter hans död.

Irakkrigen var inte första gången i historien som muslimer blev queerskammade av västerlänningar. Teologen och historikern Jacques de Vitry (1180–1240) kallade i History of the East islams profet för ”naturens fiende” som ”populariserade sodomins last bland sitt folk, som misshandlar båda könen och till och med djur och blir som tanklösa hästar eller mulor”. Men i dag framställs islam som raka motsatsen, både i väst och av regionens konservativa styren.

Det var först på 1920-talet, i samband med att Storbritannien koloniserade Irak, som homosexualitet kriminaliserades i lag, en lagstiftning som togs bort i samband en ny straffrätt som antogs 1969. Den irakiske historikern Ali Wardi noterade att homosexualitet respekterades i det irakiska samhället och att denna attityd genomgick en förändring under den koloniala och postkoloniala perioden. ”På senare tid har människor dock börjat förakta eller känna sig avskräckta” av samkönade beteenden noterade han i sin bok A study on the nature of Iraqi society. Hbtq-irakiers lidande blev ett mediespektakel – omskrivet genom västerländska föreställningar om sexualitet och synlighet, något som koloniserade den queera irakiska historien.

Liknande lagar infördes i andra kolonier, som ”section 377” i Indien som förbjöd sodomi, och ”sexuell dekadens” användes ofta som argument för kolonialt styre.

I dag har ironiskt nog rollerna ombytts, och homosexualitet har i stället börjat ses som ”västerländsk dekadens” av radikala islamister som vill markera antiimperialism. Böghatet som kolonisatörerna förde med sig har internaliserats.

Sedan ockupationen av Irak har fristående queera organisationer etablerats i länder som Palestina, Libanon, Jordanien och Syrien, finansierade av amerikanska och andra västerländska regeringar. Alla dessa står för en västerländsk föreställning om att ”komma ut” som vägen till befrielse. Europeiska orientalister skambelade en gång muslimer för att få dem att dölja sin queerhet; nu skambeläggs av deras arvtagare för att de förtrycker den. I stället finansierar de synlighetsprojekt som äventyrar queera muslimers säkerhet och använder sedan den faran för att rättfärdiga en större fara, en metod som även känns igen i Gaza, där IDF-soldater hängt ut olika måltavlor inför deras familjer, samtidigt som landet gärna viftar med regnbågsflaggor.

Jag säger inte att avkolonisering kan ske lätt eller att allt är västs fel. Men det kräver att man avvisar den falska likheten mellan islam och salafism. Samtidigt måste västerländska berättelser som använder queera rättigheter för att rättfärdiga ockupation eller kulturell överhöghet också förkastas. Det kräver att man återupprättar undertryckta islamiska historier om sexuell och könsmässig mångfald, och genom att lyssna på de röster vars liv har gjorts försumbara av såväl jihadistiskt våld som liberal imperialism.

Queert liv i min kultur började inte alls med västerländsk identitetspolitik. Det har alltid funnits där. Att återerövra den historien är första steget till frihet och ingen stormakt kan definiera åt mig.

Översättning: Paulina Sokolow