DJ:n Johan Norling åkte till Ukraina för att spela och upptäckte en livlina för queerhet, ung livslust och ren överlevnad.
Under mitt set på nattklubben Closer i en gammal sovjetisk textilfabrik i centrala Kiev går flyglarmet. Klockan är 19.41 och jag har bara hunnit spela en dryg halvtimme. Jag vänder mig mot Alexei:
– Vad ska jag göra?.
Han knycker på axlarna:
– Alla har ju hört larmet, om de vill gå så går de. Han frågar om jag vill sluta spela. Hur ska jag veta det? Vilket är mitt ansvar som dj när Ryssland avfyrar missiler? En absurd fråga. Dansgolvet fortsätter att vibrera av energin från svettiga dansare medan Alexei kollar den statliga telegramkanalen där de skriver vad som utlöst larmet och vart missilerna är på väg. Jag fortsätter att spela, acid house, 130 bpm. GPS fungerar ändå inte under flyganfall, det stängs av för att försvåra navigeringen för drönare, så det skulle ändå vara svårt att beställa en taxi hem nu.
Det var i vintras jag fick meddelandet från Alexei med frågan om jag vill komma. Den som skriver tillhör kollektivet Shaleni, ”Galningarna”, som arrangerar klubbkvällar. De skriver att de gillar min musik. Jag reser runt en hel del för att dj:a på olika klubbar i Europa och är van vid att sova på hotell med dusch i korridoren och gnisslande tältsängar. Jag har även spelat i Ukraina förut, men det var före kriget.
Jag tackar ja och när tiden för resan närmar sig gör jag efterforskningar. Är det farligt? Nästan alla svarar att det är viktigt att visa solidaritet, bryta isoleringen och bevittna vad som pågår. Själv är jag orolig för att vara i vägen eller känna mig som en krigsturist. Jag är nervös och bestämmer mig för att inte berätta om resan för mina föräldrar.
På perrongen i Budapest är jag säker på att jag fattat rätt beslut och 20 timmar senare är jag framme. Konturerna av staden är desamma, men så mycket annat har ändrats sedan sist. De krossade fönsterrutorna på skyskrapor kring ett elverk som regelbundet bombas är en brutal påminnelse.
Det första jag tänker är att inte ens försöka med min dåliga ryska. Mina ukrainska vänner i väst har låtit mig förstå att allt ryskt är dåligt. Ryska dj:er och skivbolag som inte öppet tagit avstånd från invasionen bojkottas.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Men klubbarna och dansgolven är viktiga för det yngre Ukraina. Sedan Maidan-revolutionen har fler vuxit fram och även ryska turister kom hit för att dansa tidigare. Nu har antalet utländska dj:er minskat, men musiken är ändå konstant. Dagen efter att jag åker hem vet jag att också Berlins klubbkommission ska komma på besök. De vill stärka kontakter, visa solidaritet och fortsätta vänskapen mellan Europas absoluta techno-huvudstad och dess yngre utmanare som fram till kriget var ett hett alternativ för Europas technoturister.
Kievs klubbscen har snabbt blivit legendarisk. Sedan drygt tio år tillbaka har klubbar vuxit fram som trendiga alternativa platser för antifascistiskt motstånd, pridefiranden och queer kultur. Det unga mot det äldre och det fria mot det repressiva. Det har till och med hänt att de fungerat som tillflyktsorter när fascister gått till attack.
Jag vet att K41, som ligger i ett nedlagt bryggeri i området Podil, en gång barrikaderade entrén mot ett nazistgäng. Under invasionens första månader var klubben skyddsrum för omkring 200 personer. Då var det flera klubbar som ställde om för att i stället hjälpa till med försvaret av Ukraina och de är fortfarande högst aktiva vad gäller att samla in pengar och materiel. K41 har samlat in totalt tre miljoner kronor som har gått till inköp av drönare och skyddsutrustning.
Den första technofestivalen under kriget, Brudniy Pes (”Smutsiga hunden”) sommaren 2023, ägde rum dagtid för att följa de nattliga utegångsförbuden. Trots flyglarm kom tusentals festare dit, och hela överskottet skänktes till landets armé.
Men klubblokalerna är även viktiga rekreativa platser i en vardag som präglas av krig. En morgon träffar jag den tyska dj:n Sedef Adasi som precis spelat på K41. Hon berättar om dem hon träffat där, om krigsveteraner och flyktingar från öst, och tonåringar som blir vuxna i skuggan av kriget. På dansgolvet har de för en stund varit tillsammans, drömt sig bort och vilat från en tuff vardag.
Men vad innebär det att vara i en krigszon? Jag hade inte trott att krig också innebar en negroni på en takbar eller ett lyxigt skyddsrum med bio på hotell. Eller nyöppnade restauranger, hånglande par och stilettklackar som fastnade mellan golvplanken, mot bakgrund av beslagtagna stridsvagnar och ljudet av drönare som skjuts ned. Nattliv är alltid ett mikrokosmos där konflikter, drömmar, hopp och åtrå tar sig uttryck. Även i Kiev och även nu.
På väg hem från klubben dagen innan, strax efter elva, innan utegångsförbudet börjar vid midnatt, hör vi de första smällarna. Jag lägger först inte märke till det, men Alexei gör mig uppmärksam.
– Hörde du?
DJ Sith, som också var med, hade sagt åt honom att inte skrämma upp mig, men dova smällar fortsatte att eka över staden och min puls steg för varje gång. Var det drönare som sköts ned eller missiler som träffade mål? Dagen därpå läste jag att det var hundratals drönare och runt 40 missiler som avfyrats från Ryssland. Dundret fick rutorna att skallra och det blev inte mycket sömn.
– God morgon! Har du druckit kaffe? Ska vi köpa med något?
Sedan drygt tio år tillbaka har klubbar vuxit fram som trendiga alternativa platser för antifascistiskt motstånd, pridefiranden och queer kultur.
Morgonen efter har jag just kommit ut från hotell Bursa, ett snyggt boutiquehotell i kvarteret Podil. Kievs Brooklyn, som jag brukar kalla det på skämt. Det känns surrealistiskt att kliva ut på gatan och möta Alexei och Aliona. De väntar vid grinden mot gatan med solglasögonen på.
– Americano, svarar jag zombieartat.
På väg till stationen passerar vi en regeringsbyggnad som fortfarande brinner. Jag ser en blek rökpelare som stiger upp mot den blå himlen och brandbilar passerar tidiga söndagsflanörer.
På tåget hem delar jag kupé med Elena. Hon bor i Wien nu men hälsar på sin pappa var tredje månad. Han är pensionär utanför Kiev och vill inte lämna sina tomatplantor. Hon räcker över en tomat till mig och strör på lite salt.
Jag förstår varför han är stolt över dem. Elena är född på Kamtjatka i östra Sibirien och berättar att hennes pappa var i flottan och jobbade på en ubåt. Senare flyttade de till Murmansk före Kiev, men hon har fortfarande en syster i Sibirien. De kan inte prata längre. Hennes syster förstår inte varför Ukraina ska bråka så.
Det är inte första gången jag hör hur kriget skär rakt igenom familjer. Kompisar i Kiev med föräldrar på Krim berättar hur de hjärntvättats av rysk propaganda. Alla är trötta på kriget och vill bara att det ska ta slut. Elena är trött på att lära sig tyska. Hon vill bara hem till sitt hus i Donetsk. Efter tre nätter av flyglarm längtar jag själv hem för att få sova ut.
Tillbaka i Budapest är allt som vanligt. Ingen möter upp tåget som kommer från Kiev och passkontrollen avklarades vid gränsen för många timmar sedan. Klockan är 05.30 när vi kommer fram och jag är osäker på hur jag ska fördriva tiden tills mitt flyg hem går.
Jag tar mig till Rudas badhus, det enda som är öppet så här tidigt och sjunker ned i den hexagonala poolen. Axlarna sjunker ned och jag slås av en stark overklighetskänsla. Jag tänker på det Elena sade på tåget, om när kriget startade. Hon hade inte vetat hur hon skulle reagera, krig kändes så abstrakt, så hon försökte hitta liknande exempel. Hon tänkte på Tjetjenien och Bosnien och frågade sig om det var så det skulle bli i Ukraina nu. Och hur var det i så fall?
Hon hade fortfarande inget svar och inte jag heller.
