35 år har förflutit sedan genombrottet. Det är en generation. För övrigt lika lång tid som dessförinnan hade förflutit sedan rock’n’roll blev en grej.

Efter dess blomstrande 1990-tal började rejvkulturen att stagnera. I det nya seklet fortsatte visserligen techno och house sitt segertåg över världens dansgolv. Dansmusiken som vuxit fram bland svart och queer arbetarklass i Chicago och Detroit kom allt mer att assimileras i den globala kulturindustrin, med dess kommersiella nattklubbar och topplistepop. Alternativt förfinas till ”electronica”, mer ägnad åt att sälja Appleprodukter än åt att upphäva tiden på ett dansgolv.

Men världen gick vidare in i en ny epok. Första rejvvågen hade sammanfallit med vad som kallats ”historiens slut”, med drömmar om hur hela världen skulle omfattas av liberal demokrati. Andra vågen uppstod i kölvattnet av den globala finanskrisen, i tillbakagångens melankoli. Kanske var det slutet på historiens slut som skapade ett nytt behov av kollektiva firanden som vägrar ta slut. Eller bara det faktum att rejvet är en antites till de sociala mediernas isolerade tillvaro. Sedan 2010-talet kan vi tala om en ny rejvvåg, som inte ens pandemin lyckades hejda.

Jämfört med 1990-talet är dagens rejvkultur mer global. Ekonomiskt betraktat är den sammankopplad med en rad kapitalistiska industrier: musikproduktionens hård- och mjukvara, molntjänster från Soundcloud till Ticketmaster, mode, droger… för att inte tala om turismen till platser som Berlin. Samtidigt är det uppenbart att de kommersiella varianterna parasiterar på och är beroende av den underjordiska delen av rejvkulturen, som drivs av entusiaster och är ytterst differentierad, både socialt och estetiskt. Vad som förenar allt rejvande är den extatiska praktiken: att dansa i väldigt många timmar till repetitiv musik framförd av en dj.

En ordlös akt som handlar om att lösa upp det egna jagets konturer. Just därför så svår att fånga i ord. En som ändå har försökt är McKenzie Wark: välkänd postmarxist och professor i genusvetenskap – tillika en dedikerad rejvare vid 62 års ålder. Efter 1990-talets första rejvvåg föll hon ur den stagnerande scenen. Men för några år sedan sögs hon åter in med full kraft, i samband med att hon kom ut som transkvinna. Hon menar att rejvandet fick henne att återfå förmågan att skriva, som tillfälligt försvann under hennes hormonbehandling.

Raving heter den korta boken, på samma gång rörig och rörande. Den utgår från själva praktiken: att rejva. Wark samlar tankar som uppstått under de otaliga timmarna på illegala rejvfester runt om i New York. För läsaren framgår inte omedelbart (utan först i slutnoterna) hur hon hela tiden brottas med andra skribenter som diskuterat olika aspekter av rejv. Bland dessa utmärker sig särskilt Mark Fisher, som 2009 slog igenom med boken Capitalist realism (Kapitalistisk realism, 2011) och som därefter intresserade sig för att utforska den politiska potentialen i kollektiv glädje, fram till sin alltför tidiga bortgång 2017. Det är intressant att begrunda hur Wark och Fisher skiljer sig åt i sina respektive försök till fragmentariskt skrivande om rejvets väsen.

McKenzie Wark definierar rejvet som en ”konstruerad situation”. Begreppet är hämtat från en pamflett som Guy Debord författade till 1957 års grundande av Situationistiska internationalen – den revolutionära grupp vars historia har skildrats i en av Warks tidigare böcker. Situationisterna ville upphäva åtskillnaden mellan konst och vardagsliv; den revolutionära praktiken inriktades på ”att skapa situationer i stället för att utforska dem på jakt efter vad de eventuellt representerar”.

Följaktligen är Wark inte intresserad av att finna rejvets ”syfte”, än mindre av att utnämna det till en utopisk plats. Faktiskt skildrar hon till stor del det negativa, så som det upplevs av riktiga rejvare – det vill säga, de av oss för vilka rejvet inte bara är ett fritidsnöje eller en källa till spännande anekdoter. Vi som upplever rejvandet som ett trängande behov. Vi som ser oss som aktiva deltagare snarare än som konsumenter av ett nöjeserbjudande – och som därför är extra känsliga för vilka situationer som konstrueras. Det är ur detta perspektiv som Wark myntar en lång rad nya begrepp för sådant som kan utspela sig på dansgolv.

Samtidigt är det uppenbart att de kommersiella varianterna parasiterar på och är beroende av den underjordiska delen av rejvkulturen, som drivs av entusiaster och är ytterst differentierad, både socialt och estetiskt.

Som de där människorna som alltid ska stå i vägen och hindra oss andra från att dansa. De finns på varje rejv, i skiftande proportion, alltid som flest under nattens första halva. Här syftas i huvudsak (men inte bara) på strejta män. De som gått till rejvet för att ragga brudar, som om det var en vanlig jävla nattklubb. De som växlar mellan att självmedvetet veva näven i luften och att fippla med telefonen. Eller fäller besserwissriga kommentarer om dj:ns teknik.

Mot sådana beteenden framhåller Wark rejvarens förmåga att ”bli knullad”, i metaforisk mening, knullad av hela situationen: golvet, väggarna, ljuset, röken, svetten, de omgivande rörelserna. I synnerhet förmågan att bli knullad av det pumpande ljudet. Att låta rytmen ta över ens kropp och dansa utan självmedvetande. Att nå detta tillstånd är extra svårt för strejta män, skriver Wark, men även för den dedikerade rejvaren är det inget som händer omedelbart vid ankomsten till dansgolvet. Det gäller att jobba långsiktigt, att inte gå ut för hårt. Riktiga proffs stannar gärna hemma och sover kring midnatt (en så kallad diskolur) för att kunna göra entré under de tidiga morgontimmarna – när färskingar och störiga snubbar redan fått nog och droppat av.

Visst går det att i detta läsa in en elitism. Men då en elitism som går på tvärs med det omgivande samhällets hierarkier – och där det knappt går att urskilja en norm. Denna gång är det en 62-årig transkvinna som talar, utifrån sin livshistoria av att sällan känna sig hemma i sin kropp: ”På ett bra rejv kan jag känna att min kropp inte är någon anomali, eller snarare: inte den enda anomalin.”

Här kommer jag att tänka på en textrad ur det kortlivade fanzinet Svensk rejvkritisk tidskrift (som endast gick att hitta på rejv): ”Rejvets universalism består inte i att summera alla förefintliga subjekt, utan i att producera ett nytt, sant universellt subjekt.”

Spänningen mellan universellt och partikulärt löper genom alla försök som gjorts att fånga rejvkulturen i ord.

Å ena sidan kan vi betona rejvets universella, för att inte säga arkaiska grund. Människan är ett festande djur. Det tycks faktiskt höra till vårt artväsende, inte nödvändigtvis att dansa hela natten, men att hänge oss åt kollektiv glädje. Sådan kan ta sig vitt skilda former: böner, backanaler, bollsporter – ja, även något så vedervärdigt som en pogrom kan vara en källa till kollektiv glädje för förövarna. Utifrån detta perspektiv blir rejvet åtminstone politiskt som ett godartat alternativ till sämre urladdningar. Här går också att luta sig mot nyare neurovetenskapliga rön om hur synkroniserade kroppsrörelser främjar så kallat ”prosocialt beteende”. Dans luckrar upp egots gränser och föder känslor av solidaritet som stannar kvar en tid efteråt – även om inget säger att solidariteten sedan låter sig kanaliseras åt något särskilt håll.

Å andra sidan har många författare med rätta betonat det partikulära och det historiskt specifika. Det vill säga att techno är primärt afroamerikansk musik som växte fram mot bakgrund av kapitalismens kris, i Detroits industriruiner, på queera dansgolv. Att detta arv måste försvaras mot försök till assimilering är ett tema som, mot bakgrund av Black lives matter, har förts fram allt tydligare av många eldsjälar i scenen – inklusive McKenzie Wark.

Båda perspektiven går att finna i Mark Fishers rejvskrifter. Dessa utgår från en specifikt brittisk erfarenhet, där 1990-talets rejvexplosion snart hamnade i konfrontation med landets högerregering som rentav stiftade en särskild lag mot att spela ”repetitiva beats” utan tillstånd. Fisher förstod den första rejvvågen som driven av den kollektiva viljan att åtminstone tillfälligt befria sig från den påtvingade individualismen, i ett samhälle där nyliberalismen stärker sitt grepp. För honom var detta ett passerat historiskt ögonblick, men som ändå kan bryta fram på nytt, likt solljuset väller fram genom de tjocka molnen på en barockmålning. En påminnelse om att andra och bättre världar är möjliga. (Att ett samtida technoskivbolag valt namnet Baroque Sunburst är såklart en hyllning till Mark Fisher.)

Mark Fisher brottades ständigt med frågan om hur vi kan bryta oss ut ur det förlamande nuet och föreställa oss en bättre framtid – om det så kräver en nostalgisk omväg via det förflutna. Här knöt han också an till de afrofuturistiska idéerna från sin vän musikjournalisten Kodwo Eshun. I korthet: afrikanerna som förslavades på plantager i Amerika befann sig i frontlinjen för en framväxande kapitalism – i viss mening levde de redan i framtiden. Berövade sin historia var de hänvisade till att utveckla kulturella former där tiden behandlas som något att manipulera. Detta blir särskilt tydligt i dub, den musikaliska teknik som uppfanns på Jamaica och någonstans förblir närvarande i all den musik som kan definiera ett bra rejv. En afrofuturistisk estetik gestaltar inte framtiden som en linjär fortsättning på något vi hittills upplevt, utan som en radikalt annorlunda värld. Dessa idéer är högst närvarande bland många av samtidens mer avantgardistiska technoproducenter.

Människan är ett festande djur. Det tycks faktiskt höra till vårt artväsende, inte nödvändigtvis att dansa hela natten, men att hänge oss åt kollektiv glädje.

Även för McKenzie Wark handlar rejv om att manipulera tiden, men till skillnad från Mark Fisher intresserar hon sig föga för dåtid eller framtid. Hon återkommer i stället till tanken på en tid som går ”i sidled”, eller rentav till möjligheten av att tillfälligt ställa sig utanför tiden. Många rejvare känner nog igen något i hennes skildring av att dansa sig in i en separat ”rejvtid”, ett obrutet kontinuum som förenar inte bara olika individer på samma dansgolv, utan också direktkopplar varje bra rejv till alla andra rejv som någonsin existerat någonstans.

Påfallande är att ordet ”extas” inte förekommer en enda gång i Raving. Warks centrala begrepp är i stället ”dissociation”. Begreppet syftar på upplevelsen av att vara löskopplad från verkligheten eller från det egna jaget. Inom psykiatrin har det en negativ klang, men i samtida diskussioner om transpersoners erfarenheter framhålls ofta dissociationen som något mer mångfaldigt, som kan ta sig olika riktningar. Därtill kan begreppet syfta på dissociativa droger, en grupp som innefattar lustgas och ketamin. Boken gör det tydligt att ketamin är Warks personliga favorit bland partydrogerna och underlättar för henne att vrida tiden i sidled. ”Jaget och världen löses upp, därmed också friktionen mellan jaget och världen, allt smälter samman med ljudet i en glimrande mix.” Bitvis blir det bara skönmålande, även om hon klargör: ”droger är en del av rejvkulturen, men nyktert rejvande är också en grej”.

Första rejvvågen förknippades i hög grad med ecstasy (mdma). Vad är det som gör just ketaminets rus så samtida? Som läsare kan man sakna ett försök att besvara denna kulturkritiskt intressanta fråga. Samtidigt bör Raving i första hand läsas som teoretiskt färgad skönlitteratur. McKenzie Wark har inte skrivit en pamflett om varför rejv är viktigt, utan en autofiktiv utläggning om att vara rejvare. Samtidigt är det en bok om att inleda ett nytt liv som transkvinna i övre medelåldern – och om att brottas med politisk pessimism i ett mörkt världsläge.

Då och då flyter rejvkulturen samman med politisk aktivism: från Reclaim the streets till Black lives matter. På senare år har vi sett dansanta massprotester i Libanon, liksom hur Tbilisis världsberömda technoklubb Bassiani blivit en nod i kampen för hbtq-rättigheter i Georgien. Ändå är det nog inte främst bland parollerna som vi bör söka efter rejvets politik, utan snarare på den estetiska nivån.

De radikalare delarna av rejvkulturen omförhandlar ständigt sin egen musikaliska kanon. Techno och house rymmer från början spår av disco och dub, som i sig ekar av tidigare generationers politiska kamp. Somliga techno-dj:ar låter även arvet från hård industrimusik och postpunk träda fram. Men allt oftare vrider sig nu rytmiken i riktning mot nya mönster, hämtade från sydafrikansk gqom och dominikansk dembow. Om denna musikaliska syntes pekar framåt mot vad som kan kallas ”sant universellt subjekt” är omöjligt att säga – åtminstone så länge vi befinner oss på rejvtidens utsida.

Några av Mark Fishers gamla bundsförvanter spekulerar i podden ”Acid horizon”: att skapa en rejvsituation handlar inte om att föra ut ett färdigt budskap. När vi tillsammans dansar oss igenom en mångfald av känslor – glädje, men även ångest och vrede – tränar vi upp vår förmåga att förvandla individuella problem till kollektiva problem, att hantera sådant som vi ännu saknar ord för. Vem vet vad som kan komma ut ur en sådan upplevelse fem år senare?