En morgon när jag promenerade till jobbet och tittade ut över Stockholms vackra siluett, slog det mig: jag vill leva i vänsterns samhälle. Men vad kan vänstern ge mig? Jag har ett jobb (just nu i alla fall), en son som ler när jag kommer hem genom dörren och säkert mycket mer. Vad finns det mer att önska av livet? Jo, några saker.
För det första, arbetstiden. Idag, när klockan är tre på jobbet, går jag och hämtar en kopp kaffe för att orka två timmar till. Jag skickar ett sms till min sambo och undrar hur han och lillen haft det idag. När jag går hem är det mörkt ute, jag skyndar mig, vill inte missa sista timmarna innan lillen somnar. I vänsterns samhälle hade det sett annorlunda ut. Jag hade inte behövt ta den där sista koppen kaffe. Jag hade istället kunnat logga ut och stänga ner datorskärmen. Sen hade jag gått till gymmet innan jag gick hem. Eller satt mig på ett fik och laddat inför kvällens poetry-slam tävling. Eller gjort något annat. Andra dagar hade jag gått direkt hem och spenderat eftermiddagen med min son. Kanske tar han sina första stapplande steg utan stöd just idag? Att arbeta sex timmar på en arbetsdag ger två extra fritidstimmar per dag. De två timmarna är mycket värda. Kanske skulle pulsen sjunka något. Kanske skulle tiden räcka till lite mer av det som är gott i livet.
För det andra, segregationen. Jag har flyttat ihop med min sambo som hyr en lägenhet i Stockholms innerstad. Mina grannar har namn man kan uttala, själv måste jag bokstavera a l s a a t i. När jag bodde i Tensta var det tvärtom, alla helsvenskar hade flyttat därifrån, ingen ville bo kvar i ett område med för många invandrare (#vardagsrasism). I vänsterns samhälle hade det sett annorlunda ut. Jag hade inte behövt välja mellan en bostadsort där det bara finns helsvenskar och en ort där det bara finns invandrare. Människor hade levt blandat. Det hade inte funnits skäl att åka på överklass-safari. Stadens olika delar skulle vara sammanflätade av mer än bara kollektivtrafiken och jag hade känt mig som en i mängden vart jag än bodde. I vänsterns samhälle hade jag grillat halloumi på gården tillsammans med blatte-toppchefen och svenne-taxichaffisen.
För det tredje, gemenskapen. För ett tag sen var jag på en så kallad ”visning” av en förskola. Jag stressade runt och ställde en fråga om genuspedagogik. Tittade på de andra föräldrarna, mina konkurrenter, och tänkte att om det stod mellan deras barn och mitt barn, skulle jag välja att mitt barn fick en plats här. I vänsterns samhälle hade det sett annorlunda ut. Jag hade inte behövt välja mellan Bullerbyn och Kastanjen. Jag hade ställt mitt barn i den kommunala förskolekön och vetat att oavsett var han hamnar, kommer det vara ett bra ställe. Det hade funnits en gemenskap, en strävan efter det gemensamt goda. De andra föräldrarna hade varit mina närmaste allierade. Det hade funnits en organisering av samhällets resurser så att alla våra små älsklingar hade fått möjlighet till den bästa möjliga starten i livet.
Så jo tack, jag har det bra, men det finns mer att få av livet. Vänstern ger alternativ för framtiden, och det finns såklart mer att hämta än det jag skrivit om här. Allt kommer såklart inte vara perfekt. Det kommer fortfarande finnas mensvärk, tonårsrevolt och bad-hair-day. Det gör inget. En morgon när jag tittade ut över Stockholms vackra siluett slog det mig: Jag vill verkligen leva i vänsterns samhälle.
