Snart dök kritiska röster upp: ”Var är papporna?”

– Som om jag var en manshatare som medvetet diskriminerade dem. Jag uppmanade mina kritiker att ta bollen själva. Men när ingen gjorde det så tänkte jag, fan jag kanske måste göra det själv. It’s a dirty job…

Men innerst inne kände hon ett starkt motstånd. I förordet skriver hon att hon egentligen var för trött för att ge uppmärksamhet åt våldet mot kvinnor, barn och planet, trött på retoriken som kopplar kriminaliteten till invandrarna utan att inkludera klassanalys. Hon inleder med sin egen pappa, en självutlämnande summering av sin självuppoffrande, äventyrlige, frånvarande, våldsamma och fysiskt nedbrutna far. Därefter tystnar Alexandras röst och återkommer inte förrän 300 sidor senare, i epilogen. I stället tar en 29-hövdad kör av pappor, söner, bröder av olika åldrar, nationalitet, historia och faser av läkande över. Då och då refererar männen ändå till ett ”du”, hon som sitter där och lyssnar.

– Jag har alltid varit rädd för män. Stridbara, kämpande, ensamma kvinnor från arbetarklassen var de jag växte upp med, så jag gick in i det här med vissa fördomar och farhågor. De jag mötte var väldigt vaksamma på mig. Skulle de imponera på mig eller öppna sig för mig? Jag är kvinna och de är män och de har en rustning att bära och en roll att bevara.

Den kraft som först drev Alexandra att skriva Mammorna var den ensidiga rapporteringen när skjutningarna började inträffa. De kvinnor som plötsligt stod inför att begrava barn förekom inte i det offentliga samtalet. I stället beskrevs de döda slentrianmässigt som kriminella. Inga intervjuer med klasskamrater eller lärare som kunde beskriva vardagliga minnen eller deras drömmar. Hur kunde dessa unga humaniseras?

Vad är din teori om varför det är såhär?

– Människor som komplicerar och nyanserar är inte välkomna i förenklingarnas tid. Det samtida svaret är att det är det egna ansvaret och att föräldrarna är misslyckade losers och allt är deras eget fel, ett eget val. Allt ska individualiseras. Det går hand i hand med samtidens förklaringsmodeller.

Den blinda fläcken är, menar Alexandra, att ingen pratar om hur svårt det är att uppfostra tonåringar, även för föräldrar på Östermalm. Med stora syskonskaror, dåligt betalda och sporadiska deltidstjänster, bristande språkkunskaper och sviktande hälsa blir det en daglig kamp för överlevnad.

– Lycka till, säger jag! Det är enkelt att skylla på andra för det är ett sätt för samhället att slippa ta ansvar. Det finns folk som har misshandlande, missbrukande, missanpassade, lågutbildade föräldrar som kämpar, som inte kan skicka sitt barn på språkresa eller ens hinner natta dem på kvällen. De behöver rustas med förutsättningar så att de inte växer upp i tron att kriminalitet är den enda vägen att skaffa sig status. Förstår du?

Trots att det bara är vi och frisören i hela lokalen, som lyssnar med ett halvt öra, talar Alexandra som inför publik, med hög röst med betoning på varje stavelse. Det är ingen sociolog med akademins upphöjda svalka som talar, utan snarare en målinriktad agitator med sin egen börda av våld och förlust närvarande och synlig. Hennes ”förstår du?” innehåller en hård kärna av förebråelse.

Många av dem du intervjuar kommer från krig. Hur tror du att det påverkar nästa generation?

– Jag känner själv att jag är krigsskadad. Inbördeskriget tog inte slut i min egen familj. Det är som att man bär med sig det här hela tiden. Många kom hit med färska krigsminnen.

Våldet genomsyrar allt. Att läsa Papporna är som att plöja igenom en atlas över dess olika skepnader. Han som våldtogs av sin pappa, fadern som knivhögg styvmamman och tvingade sonen ta på sig skulden och lurade alla, inklusive polisen och socialen. Pojken som försökte (och misslyckades) att göra en klassresa genom att lära sig utstå fysisk smärta och bli Sverigemästare i thaiboxning. Traumatiserande erfarenheter som legosoldat i Främlingslegionen, där rasism och övergrepp underförstått förväntas av männen. Allt detta har människor med sig till det nya landet.

– Och ändå betraktas man som skurk och exploatör av systemet fast man försöker rädda sina barn. Vilket ju tvärtom visar att man är en engagerad förälder.

Lärde du dig något om män i arbetet med den här boken?

– Inget är som man tror. Jag hade faktiskt inte tänkt på att ofta ser man män som gärningsmän för att de är så överrepresenterade när det gäller kriminalitet och våld i hemmet. Men samtidigt tenderar man att glömma att de också är offer och att de är utsatta på så många nivåer.

Det var bilden av med den helgonförklarade modern som hon ville ”skrynkla till”. Under samtalen framkom att det fanns mödrar som varit destruktiva i relation till sina söner och många män känner sig motarbetade av samhället. Alexandra fick inblick i följderna av förändrade mansnormer.

Menar du att feminismen gjort männen osäkra?

– Man kan inte beskylla feminismen för att den har gjort något nödvändigt och livsviktigt. Men för varje tum som jämställdheten har vunnit mark, har männen känt sig undanträngda.

– Det är som att göra en pjäs och protagonisten plötsligt får se att birollen kommer in och kräver sin rätt att också vara protagonist. Så det blir bara: va? Jag är ju herre på täppan!

Några män i boken är snabbfotade och hittar andra vägar. Som Araia som ifrågasätter sina värderingar, konservatismen och manschauvinismen. På pin kiv bär han damjacka och kräver genuspedagogik på barnens förskola. Det som förenar männen i boken är kärleken och lojaliteten till barnen, både de egna och de som kommer med i nya relationer. Inte sällan manifesteras det i materiella gåvor, ofta som kompensation för frånvaro.

Det är enkelt att skylla på andra för det är ett sätt för samhället att slippa ta ansvar.

– Jag tycker inte att det är konstigt. Jag förstår inte att folk häpnar över statusstressen och besattheten av pengar, klockor, blingbling och bilar. Det är vad vår tid framhäver. Symbolen för att vara lyckad. Man kan inte helt och hållet anklaga dem för att de köpt den här livsstilen som vi alla är med på.

Hur var det att arbeta med boken?

– Det var traumatiserande. Jag är fortfarande utbränd och omtumlad. Allt våld, smärtan som inte hittar ut. Som spricker och så bryter de ihop och jag fick hämta toapapper när de grät. Vad gör man när män gråter? Samtidigt var det befriande att de kunde låta masken rämna. Sedan bad de om ursäkt.

De motstridiga känslor Alexandra hade haft inför arbetet förstärktes under arbetets gång. När mammorna gråtit kände hon empati och fick impuls att omfamna dem. Med männen kom misstron.

– Är det för att de tycker synd om sig själva? Är det ett spel? Jag blev förvirrad.

Papporna består av ett pussel av män ur olika generationer, religiös bakgrund, olika delar av världen och yrkesliv.

– Jag har försökt att komponera det som ett körverk av stämmor. Det finns de som gjort klassresor och de som står och stampar. De som har stuckit och de som har stannat. Jag ville inte lämna läsaren i vanmakt.

Ett enormt textmaterial fick yxas och sållas. Någon krävde att i sista stund ta tillbaka sin berättelse i rädsla för att hans mamma skulle ta sitt liv.

– De som slutligen ställde upp är mycket modiga. Det finns pris att betala.