Den är ett nätverk, huvudsakligen internetbaserat, som ska föra samman alla människor som inte har gjort något bemärkt, inte synts i televisionen, gärna misslyckats med något, kort sagt alla som inte är framgångsrika. Man kan tänka sig ett misslyckandeindex, som med en formel kan räkna fram den exakta graden av hur mycket var och en har gjort bort sig.

Tanken var från början att alla som ville skulle få vara med, det hör liksom till, öppet för alla, totalt botten. Men eftersom det faktiskt skulle leda till att också duktiga personer med stora framgångar kunde komma med, blev det tvunget att införa vissa antagningskriterier som sållar bort de lyckade. Antagningar avgörs av bottenrådet. Företräde lämnas självklart för alla som under de senaste tolv månaderna har erhållit något form av stöd, antingen bidrag eller social- eller arbetsmarknadsförsäkring, det som med ett gemensamt namn på våra dagars nyspråk kort och gott kallas för bidrag. Bevittnade intyg på utanförskap ger pluspoäng. Avsikten med Bottenlistan är att nätverkets medlemmar ska stötta varandra, uppmuntra och ge goda råd. Resultatet blir förhoppningsvis att flera av medlemmarna kan göra något framgångsrikt, och då blir de naturligtvis automatiskt uteslutna från listan.
Sedan kan man förvänta sig att de i nätverket kommer att skvallra på varandra, vanligt hederligt angiveri hör botten till, ”han är lyckligt gift”, ”hon fick löneförhöjning förra månaden”, och så vidare. Nätverket kommer att erbjuda kurser i hur man tar sitt eget ansvar och inser att det är ens eget fel för alla dem på botten som envisas med sina tröttsamma visor om taskig barndom, diskriminering, familjesituation, regional obalans, eller annat vänstertjafs och socialdalt. ”Håll käft och skyll dig själv–management” kallar vi det.
Efter ett tag finns bara det absoluta bottenskrapet kvar. Någon kommer invända att den uppkomna situationen är långt ifrån oproblematisk eftersom de som är kvar på listan ju också har lyckats med någonting – just att bli kvar och att få bort alla andra. Det bevisar emellertid ingenting annat än att det är omöjligt att helt lösgöra sig från den tid man lever i. Om det är en framgång eller ett misslyckande är en öppen fråga.
Och vi kan vara tryggt förvissade om att systemet kommer att korrigera sig självt genom nyantagningar.