Någongång i fyra-fem-årsåldern börjar de flesta av oss att få problem med sanningen.
Fram till dess har vi litat på att det våra föräldrar talar om för oss alltid är sant. Snarare – allt annat är helt otänkbart. Vi är ju till att börja med helt i våra föräldrars våld, beroende av deras stöd. Vi kan inte läsa deras tankar och avsikter och är därför helt hänvisade till att tro på deras ord. I början har vi dessutom så kort minne att vi bara förstår det som finns framför näsan på oss här och nu. Det innebär att vi inte kan jämföra vad de sa för tio minuter sedan med vad som faktiskt hände sedan.
 
Med tiden ändras allt i den här relationen. Vi kan göra saker de vuxna inte tycker om. Det är så vi upptäcker att vi har en egen vilja. Och därifrån förstår vi smärtsamt nog att det ofta inte är det mest bekväma att ha en egen vilja. Men vi vill ändå. Eller så dör vi som individer.
Vi är på farlig mark när vi börjar göra saker själv, för vuxenvärlden har fortfarande makten. Därför blir vi bättre och bättre på att förstå vad de egentligen menar när de säger ”nej” när vi drar i gardinerna. Betyder det ”nej, snälla, jag orkar inte säga åt dig mer” fortsätter vi dra i gardinen ett tag till. Men om det betyder ”NEJ, jag kommer och tar dig”, då slutar vi. Vi lyssnar på tonen och tittar på kroppsspråket. Så skiljer vi på vad de vuxna säger och vad de menar.
När vi utvecklar ett minne kommer nästa revolution. När vi märker att vuxnas förutsägelser inte slår in förstår vi. Därefter räknar man med att det finns små och stora lögner. Man kan dricka cola utan att tänderna ruttnar. Ingen du känner har fått fyrkantiga ögon av TV. Din granne är inte på semester hemma ovanligt ofta – han är alkoholiserad.
 
Mycket av det här händer i regel innan föräldrar förstått att det har hänt, medan man passerar fyraårsåldern. Om den här processen får fortsätta kan man casha in något viktigt i vuxen ålder: en förmåga att förstå sig själv och de vuxna. Då kommer Level 2: Samhället.
Alla samhällen påminner rätt mycket om föräldrar. Vi är beroende av samhället. Det är inte lätt att begripa sig på det. Och det försöker med jämna mellanrum luras.
Med tiden märker vi att orden och handlingarna inte överensstämmer. Samhället sägs vara till för att alla ska få det bra, men i själva verket garanterar det att några alltid har det dåligt. Ena året är man bästa vänner med ett land som är på väg åt rätt håll. Nästa år är man i krig mot det, för att det är ett land som alltid har varit ett vidrigt ställe styrt av en galen operettfigur.
Som med föräldrar finns det mer eller mindre ärliga samhällen. Det finns ställen där makthavarna har förbjudit alla andra versioner av verkligheten än sina egna. Där kan de ljuga på hur mycket som helst utan större risk för att bli avslöjade. Men det är vanligare att makthavarna får jobba hårt för att sälja in sina halvlögner och halvsanningar genom medierna.  

En värld utan kritiska medier vore en dröm för vår tids makthavare. En värld med bara borgerliga morgontidningar späckade med PR-prat från tusen tankesmedjor och nonsensdebattörer är nästan lika bra. Då kan man lättare säga ”Krig är fredsbevarande”, ”Sänkt a-kassa hjälper de arbetslösa att hitta jobb” och ”Moderaterna är ett mittenparti”.
Lögner är egentligen bara outhärdliga när det inte finns minsta gnutta av sanning att jämföra med, så att man kan skratta åt lögnerna istället för att vara underkastade deras makt. Barn som växer upp med lögner kan klara sig om de bara hittar en vettig människa att prata med – en moster eller en bra kompis. Det är dock ett vågspel. Det kan hända att mostern är ännu mer full av skit och att kompisen drar in en i Jesusfolket. Men samma problem kvarstår i vuxen ålder. Det kan också hända att den vänstertidning man hoppas ska säga sanningens ord mot regeringen istället bara är full av motlögner och behandlar dig som ett barn. Oftast är det ju inte den som säger grejer som låter helt fantastiska som blir din bästa vän i längden.
Inga garantier finns i denna värld. Man måste själv se vem som är klok, vem som lyssnar och är beredd att tänka efter. Man får använda sin känsla för att se vem som håller i längden. Men det börjar oftast med att man går fram och säger:
– Hej, vad heter du?
– Flamman. Vad heter du?

Aron Etzler

Partisekreterare Vänsterpartiet.