I kultfilmen Mitt stora feta grekiska bröllop (2002) utbrister moster Voula: ”Vad menar du med att han inte äter kött?!”, efter att huvudkaraktären, Toula, fått tillstå att hennes pojkvän Ian är vegetarian. Voula svarar sig själv på sin fråga: ”Det är okej, jag gör lamm i stället!”
När Toulas familj har samlats kring middagsbordet i samma film sitter pappa Gus med armbågen i en skål med fönsterputs, övertygad om dess undergörande egenskaper mot hudåkommor. Jag ser det och tänker: ”Detta är min barndom!”
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
I filmen Farsan (2010) svär den charmiga cykelreparatören Aziz mot en man som jagar hans kollega på gatan. Glåporden haglar och det är en våldsam scen, men med en rejäl portion glimt i ögat. Eller när samme Aziz tränger sig förbi en kund på sin sons bankjobb och lämnar en hel, tinad fisk i en plastpåse. I dessa filmer har invandrarens roll varit att avväpna genom humor och att förmildra den xenofobi som finns gentemot dem.
Dagens filmiska grepp om invandrare är mil ifrån igenkänningshumorn om paraboler, annars uttalat ”baraboll”, fönsterputs mot psoriasis eller solrosfröskal som lämnar spår på gatan. I dag har ”invandrarkomedin” försvunnit i Sverige. Till exempel sade skådespelerskan Evin Ahmad, känd som ”Leia” i serien Snabba cash, i en intervju att hon ville ge sig in i komedigenren, men inte i Sverige. ”Jag älskar när humor och tragedi får finnas tillsammans.” I White Lotus och Succession, menar hon, finns briljanta situationer med komiska karaktärer. Men: ”Finns det någon som gör den typen av humor i Sverige?”, undrade hon i tidningen Filmtopp (25 augusti 2023). ”Fuck Sverige”, konstaterar hon. Och hon har en poäng.
Glåporden haglar och det är en våldsam scen, men med en rejäl portion glimt i ögat.
Nu pratar jag inte om en ädel vilde, utan om en mångbottnad porträttering. Det görs i dag dramer om invandrare som skor sig på den svenska välfärdens fallgropar, exempelvis HVB-hem som drivs av gängkriminella eller riskkapitalister som frotterar sig med dem som tvättar pengar. I vår tids gängdramer speglas en helt annan verklighet, om kriminalitet, pengar och korruption. I Tunna blå linjen, vars tredje säsong har premiär om ett par veckor, cementeras bilden av Malmö som ett subjekt där kriminaliteten alltid har härjat och fortsätter att göra det. I verkligheten är Malmö betydligt lugnare än Stockholm – en kontrafaktisk berättelse är född.
Likaledes avslöjade nyligen den danska dokumentären Svarta svanen landets korruption, som sträcker sig från den undre världen ända till rättskaffens jurister. I förhörsrummet liknade dokumentärens grepp mer en spelfilm med de kriminellas jurist, Amira Smajic, än en verklighetsskildring.
Möjligen är humorprogrammet Invandrare för svenskar ett undantag som bekräftar regeln. Programmet går ut på att svenska deltagare tävlar mot en panel av ”invandrare”, vars uppgift är att förvilla deltagarna i att gissa fel på olika ”invandrarfakta”, med spelet Rappakalja som förebild. Är det sant att man i Grekland mutar läkare och sticker in en fakelaki (”litet kuvert”, med pengar) för att tränga sig förbi läkarkön, har araber verkligen en liten vattenkanna bredvid toaletten för att ”vattna göten”?
Jag vill se invandrares berättelse vara roliga igen: i film, i serier, i sketcher och på TV. Det får gärna vara spännande gangstrar och fiffel och båg. Om det ingår fakelaki så är det inte mig emot!
