Siv ska sova över hos Cerisia. Mamman luktar parfym och till middagen serveras cous-cous. Siv vill ha lillampan tänd men Cerisia släcker och somnar genast.
Åkes mamma är alldeles vild på mornarna. ”Var la jag nycklarna nu då! Jag blir tokig”, skriker hon. En dag är hon förvandlad till en drake.
Gittan vågar inte hoppa och klättra som de andra barnen. En dag tappar hon bort dagisgruppen i skogen och träffar vargar.
– Gittan är en blandning av mig och min dotter Alva, berättar Pija Lindenbaum.
Alla hennes berättelser kommer ur verkligheten.
– På min dotters dagis fanns en sån liten stuga där de andra barnen klättrade upp på taket. Men jag såg ju att hon ville dit upp, så jag tog med henne på kvällen när det var stängt så hon fick öva att klättra. Vargarna är en bild för faran.

Exakt på klockslaget kliver Pija Lindenbaum in på kaféet för vår intervju. Cykelhjälmen i handen. Innan hon sätter sig hämtar hon ett glas vatten till sig och till mig.
– Jag har inte så bra fantasi. Längre. Jag har bara vuxenfantasi.
Det finns massor av barnlitteratur idag. Hon tycker att mycket är bra men också att mycket är dåligt.
– Dålig litteratur är sådan som inte väcker frågor. Som är slut när den är slut. Enligt mig så börjar berättelsen när boken slutar. Det är då samtalet tar vid.
Lill-Zlatans morbror är bög, Cerisias pappa är alkoholiserad och Else-Marie har sju pappor. Lindenbaums böcker spränger gränser.
– Men att skildra en bög är ju inte att skildra ett problem.
– Det viktiga för mig är att inte berätta över barnens huvuden. Jag skildrar barnens liv. Jag tänker fortsätta svära i mina böcker! Svordomar är ett bra sätt att uttrycka sig, tycker jag.
Och än har ingen bett henne sluta. Men diskussionen om vad som passar i barnböcker är inte ny. Får folk röka på bild, måste de ha flytväst i närheten av vatten?

Hon vänder sig mot censur. Vi kommer in på frågan om redigering i efterhand när en ny utgåva utges. Lennart Hellsings figur tar ”en galant dam” och Pippi Långstrumps pappa är ”negerkung”.
– Det är inte konstigt att vi reagerar på sådana saker idag. Men idag finns det andra tabun som inte fanns då. Då hade man kanske inte kunnat göra en bögmorbror.
Däremot är Pija Lindenbaum osäker på om olämpliga saker bör korrigeras i modern utgivning.
– Jag vet inte faktiskt. Då skulle ju inte gamla folksagor och sådant heller kunna ges ut. Men det är inte upprörande i sig att sådant skrevs på den tiden.
När Else-Marie och småpapporna gavs ut i USA blev Pija Lindenbaum tvungen att ändra en bild när hela familjen badar i badkaret.
– Vi skrattade mest, för instruktionen var att i stället rita dem i familjens swimmingpool med badkläder.
En bilderbok är unik på det sättet att den vänder sig både till barn och vuxna. Läsningen är alltid en gemensam upplevelse och det är häftigt, tycker hon.
Lill-Zlatan berättas på två nivåer, säger hon.
– Barnnivån i berättelsen ligger i texten, Ellas syn, svartsjukan. På bilderna skildras relationen mellan männen. Den är helt irrelevant för barnet.

Vad menar du då med ”ovanför barnens huvuden”?
– Disney berättar ovanför barns huvuden. Det är skämt och hänvisningar till sådant barnen inte kan förstå. Det handlar om giftasvuxna och vuxen kärlek.
Gråvargarna och småpapporna är väldigt absurda figurer, mitt i allt det realistiska. Varför gör du så absurda berättelser?
– Jag kan inte förklara det. Djur är väldigt centrala i de flesta barns liv.
– Småpapporna kommer från en sång som min pappa hittade på. ”Upp steg mamma, bäddade sin säng/vimsiga små pappor hoppade i den”.
Den behandlar ju väldigt tydligt en regnbågsfamilj…
– Men du tolkar den med nutidens ögon. Den gjordes 1990. Då fanns inte ens begreppet.
Tänkte du inte alls på att spränga gränser?
– Nej. Nej, inte alls. Men det blir ju roligt på bild, när man tar en form och upprepar den. Sju pappor är roligare än en.
Siv sover vilse handlar om att möta något man inte är van vid. Där kommer klassaspekten in naturligt.
– Men syftet är inte att visa just klasskillnader.
Själv var hon ”alltid mittemellan” som hon säger. Radhusbarn och mellanbarn med två bröder. Hon beskriver sig som medelklass och i skolan som ”typisk trea”.

Hennes föräldrar läste mycket för henne.
– Jag ville inte lära mig läsa. För mig var grejen att man läste tillsammans.
– De bilderböcker jag minns var an­tingen otroligt harmoniska och oproblematiska eller också otäcka. Tove Janssons Hur gick det sen? gillade jag mycket.
– Men det är inte intressant att titta på till exempel mans- och kvinnoroller i böcker som utgivits på 1940-talet. Den där korrektheten kommer i andra hand. Jag lägger större vikt vid det konstnärliga. Det är konst vi sysslar med, inte opinionsbildning. Det man själv tycker kommer ändå att visa sig i berättelserna.
När Pija Lindenbaum var liten fick hon inte ha prinsessklänningar och lackskor, som hon längtade så mycket efter. Därför bestämde hon sig för att vara tillåtande mot sin egen dotter när det gällde sådant.
– Men hon har alltid gått sin egen väg. Hon förstod ingenting av det där. Hon bara: ”Ge mig en revolver!”
Pija Lindenbaum utbildade sig på Konstfack till illustratör och grafisk formgivare.
– På den tiden var det många som ville göra barnböcker. Vi kunde inte syssla med reklam. Det här var ju på 1970-talet. Och jag ville inte göra tavlor för då skulle de ägas av en enda person med pengar.
– Vi höll på mycket med politiska grejer. Chilekommittén till exempel. Affischer och skivomslag.

Alltihop började faktiskt när Pija Lindenbaum själv fick en dotter och upptäckte hur lite böcker det fanns där flickor är aktiva och har huvudrollen. Den krassa verkligheten är dock att böcker om killar säljer bättre.
Tjänar du mycket pengar?
– Just nu gör jag det. Men jag har ju inga fasta inkomster. Det tog väldigt många år innan jag började tjäna några pengar. Och om tre år, eller fem år, vet jag inte hur det är. Jag lever ju på min fantasi och det är det jävla dummaste man kan göra.