Okategoriserade 31 augusti, 2005

– Jag tar aldrig initiativet till sex

– Jag vet inte, men det kan vara så att jag inte klarar av förhållanden där jag inte har ett maktövertag. Flamman har pratat sex med tre feministiska män.<br />

Det är män som våldtar. Det är kvinnor som blir våldtagna.
En manlig blottare utgör ett hot. En kvinnlig blottare är ett skämt.
Dessa hårda fakta är uttryck för maktförhållanden inom i ramen för vilka vi kramas, hånglar, har sex. Älskar.
Vad gör detta med vår sexualitet? Det har alltid varit en central fråga för feminister. Kvinnor har lyfts fram, både som offer för sexuellt våld och som aktivt handlande subjekt som kräver sin rätt att få vara kåta.
Och så det där med männen. Den där känsliga frågan om vem som ansvarar för allt det där hemska som få män öppet skulle försvara: sexuella trakasserier, sexköp, våldtäkter.
Flamman har pratat sex med tre heterosexuella killar, som är medvetna om att de har ett strukturellt maktövertag och att det påverkar vad som händer i sänghalmen. Trots att de är medvetna feminister och vill så väl.
Filip, 26, Lars, 39, och Per, 24, försöker alla göra motstånd mot den samhällsordning som ger dem privilegier. Det visar sig i våra enskilda samtal att detta bäddar för konflikter, som tar sig uttryck på skilda men närbesläktade sätt för de olika männen.
Per tycker att det jobbiga med att vara kille när det kommer till sex är att han lätt går in i en roll som han egentligen inte vill ta.
– Det kan vara så att jag träffar en tjej som jag tycker är trevlig och vill umgås med. Men istället för att ta det lugnt och kanske bara vara kompis med henne så försöker jag lätt tvångsmässigt leda det till att vi har sex, berättar Per.
– Och sen förstår jag inte varför jag gjorde så, för det var inte sex jag ville ha. Men det är ändå något som driver mig till att vilja det.

Vad är det som driver dig till det då?
– Det finns ju ett tydligt krav i samhället att som kille ska man vilja ha sex. Killen ska vara den aggressiva, initiativtagande kraften och tjejen ska ta emot och säga ja eller nej. Och allt detta är väldigt svårt att skaka av sig. Trots att jag är medveten om det och inte vill att det ska vara så, så lever jag fortfarande i det.
Även Filip brottas med hur han ska förhålla sig till de kulturella föreställningarna om hur män och kvinnor ska vara när det kommer till sex och begär. Han berättar också att han ibland har sex med tjejer fastän han egentligen inte vill.
– Det kan vara en situation där en tjej i någon mån haft anledning att förvänta sig att jag skulle vilja ha sex med henne, och att jag då har känt att det varit en alltför stark markering att avvisa henne, att det skulle vara att utöva makt mot henne, resonerar Filip.

Men om en tjej avvisar dig, då är det inte en maktutövning?
– Nej, vi har ju ändå de där könsrollerna som vi måste förhålla oss till. Det är en mycket starkare – det ses som en mycket starkare markering – när en kille säger att han inte vill ha sex. För ”killar vill alltid ha sex och om de inte vill det är det någonting fel”, medan tjejer förväntas inte vilja ha sex, utom när de vill det.
Filip tycker överlag att sex ställer till med en massa svårigheter.
– Jag tycker att sex handlar väldigt mycket om makt och jag tycker inte om makt. Och det gör att jag har ett ganska komplicerat förhållande till sex.
Och när han pratar om makt så pratar han om sin egen makt. Han upplever att han hela tiden tenderar att få ett övertag när han har sex med tjejer. Därför har han utvecklat en principfast feministisk strategi: han tar aldrig några initiativ i sexuella sammanhang. För han är rädd att tjejen ska ställa upp fastän hon egentligen inte vill.
Han berättar att han gick jättelänge och ville ha sex med en person som han var kär i, utan att ens visa det.
– Jag längtade jättemycket efter att ha sex med henne. Men jag ville inte visa att jag kände så, för då hade jag inte kunnat vara säker på i vilken mån hon ville. Skulle vi ha sex skulle det vara för att hon ville så mycket att hon inte kunde låta bli att ta initiativet. Annars kunde det kvitta.
Lars har ett helt annat perspektiv än Filip. För honom handlar sex om en växelverkan av initiativ och han tycker att sexualitet är det plan i livet där maktförhållandena kan överskridas.
– För mig är sexakten ett totalt samspel. Jag har i alla fall aldrig upplevt det på något annat sätt än som ett sampel – men jag kan ju så klart inte därför säga att det är så, säger Lars.
– Att penetration skulle vara en maktutövning är till exempel en av de mest obegripliga delarna i feministisk teori för mig. Alltså jag kan ju förstå att det kan vara det, men utifrån mina erfarenheter är det en helt orimlig tanke.
Men för inte så länge sen hade Lars en erfarenhet som inte riktigt passade in i mallen om att sex är ett ömsesidigt givande och tagande. Det var när han hade sex med en kvinna som uppträdde passivt.
– Det är lite läskigt att säga, men jag blev förbannad på henne. Alltså jag skällde inte ut henne, men jag kände att vad fan håller du på med?! Jag fick en känsla av att hon ville bli behandlad av mig och det kan jag inte gå med på. Jag går inte in i det spelet, att vara drivande, säger Lars.
Han berättar ärligt om dessa känslor. Samtidigt är han är medveten om att hans ilska inte var så politiskt korrekt, i och med att den utgick från hans vilja att definiera vad tjejen behövde.

Här finns en tydlig likhet mellan Filip och Lars. De tar sig rätten att bestämma vad tjejen behöver för att bli frigjord. De har tänkt ut idéer och principer för hur deras sex med kvinnor ska bli mer jämställt och låser därmed också fast kvinnorna i positioner, passiviserar och objektifierar dem.
Den brittiske mansforskaren Stephen Heath skriver i en artikel att ”mäns relation till feminism är omöjlig”. Detta i och med att kvinnor med nödvändighet är det feministiska projektets subjekt. Och varje gång en man försöker ge sig in i projektet – eller ”penetrera” det, som Heath så intressant uttrycker det – så utgör det i viss mån en upprepning av det patriarkala mönster som feminismen motarbetar.
Det fundamentala och paradoxala i sammanhanget är att den manliga feminismens omöjlighet inte är detsamma som att män är dömda – och därmed berättigade – att vända sig bort från feminismen, betonar Heath: ”Män måste lyssna till vad feminismen har att säga till dem som män och, istället för att föreställa sig en sådan lyssnande relation som enkel och möjlig, acceptera den som svår, motsägelsefull, smärtsam och omöjlig”.
Men hur är det då med ambitionen att avsäga sig maktpositionen? Är det inte ganska praktiskt att ha makt, när allt kommer omkring?
Under mitt samtal med Per blir det tydligt att hans tendens att glida in i ”jag vill ha sex”-rollen är starkt kopplad till en benägenhet att koppla bort känslor av sårbarhet.
– Den där sexhysterin som man som man tvingas in i, den blockerar liksom alla andra känslor. Det kan ofta vara så att även om det är någon jag är jätteattraherad av och liksom förälskad i, så är det ändå viljan att ha en massa sex hela tiden som dominerar.

Per säger att han inte gillar att han fungerar på detta sätt, men samtidigt har han märkt att känsloblockeringen gör honom mindre sårbar och ger honom makt. Så det är kanske även därför som han glider in i rollen. Den ger honom vissa faktiska fördelar.
– Jag kan känna att ibland så hamnar jag i ett känslomässigt överläge gentemot tjejen, i och med att jag inte har lika mycket känslor. På det sättet är det lättare för mig att avsluta relationen och då hamnar man ju i en maktposition.
– Om man vågar visa hela det där spektret av känslor så lämnar man ju ut sig. Och då är det lätt att tappa kontrollen, vilket jag är väldigt rädd för. Men samtidigt: det är när man håller den där distansen i sex som det kan bli väldigt kallt. Och då kommer den där tomhetskänslan efteråt.
Trots att han ogillar makt, kan även Filip se att det finns positiva sidor med kontroll.
– Det har aldrig varit en schysst erfarenhet de gånger jag utövat makt i sexuella situationer. Men det är klart… Alltså det är ju lättare för mig att göra det skönt för mig, rent fysiskt, om det är jag som har kontrollen, säger han.
Men han framhåller ändå att han inte upplever att han så att säga måste ge avkall på en massa njutning i syfte att ha etiskt försvarbart sex. Det är ingen reell konflikt.
– Det blir definitivt tillräckligt bra tillräckligt ofta ändå. Och det är till och med så att jag upplevt en annan typ av sex, som är skönare på ett sätt som jag inte riktigt kände till innan.
Både Lars och Filip säger att de hela sina liv strävat mot att få bort våld och aggressivitet från sängkammaren. De har aldrig förstått vad som är upphetsande med att dominera. Per tycker däremot om ”dominanssex”.
– Jag kan verkligen tända på att liksom bara tänka på mig själv och ta för mig, utan att tänka på tjejens njutning. Fast då är det alltid underförstått att vi kommit överens om att ”nu är det jag som gäller” och att hon kan avbryta det hela med ett ord. Det är inte riktig makt, utan den är iscensatt, säger Per som berättar att han generellt har ganska svårt för att ta för sig i sexuella sammanhang.

Men kan du vara säker på att tjejen verkligen vill då?
– Det gäller verkligen att hela tiden vara lyhörd inför hur hon reagerar, så att jag inte missbrukar makten. När jag märker att den person jag är med inte uppskattar det jag gör eller känner sig obekväm så avbryter jag direkt, för då kan jag inte fortsätta.
– Men jag skulle aldrig kunna ha ”maktsex” till exempel vid ett one-night-stand, utan det måste vara i en relation där man byggt upp en ömsesidig respekt och förståelse.
Även om Lars i ”själva” sexakten säger att han inte har mycket till övers för makt, kommer det i vårt samtal fram att han möjligen har en tendens att eftersträva ett maktövertag i relationer som helhet. Han berättar om hur starka tjejer kan skrämma bort honom.
– Det här är en av de stora grejer som jag brottas med. Orsaken till att jag gjorde slut med min förra flickvän var, enligt min tolkning, att jag blivit van vid att hon var på ett speciellt sätt som jag rent ideologiskt önskade att hon skulle resa sig ur – begränsningar av olika slag – men när hon gjorde det så blev jag provocerad. Och jag stod inte ut med att känna att jag gav mig på henne verbalt när hon visade styrka, så jag avslutade relationen.
– Och jag tror att det kan vara så att jag måste ha ett övertag i en relation, för att vilja stanna i den. Jag vet inte. Men det kan vara så enkelt.

Kultur 06 september, 2025

Hanne Kjöller går på pinnjakt

"Polis: Så funkar det! (inte)" är bitvis intressant, men låter mest som en klagovisa utan vare sig fördjupad problembild eller förslag på lösning.

Sedan Hanne Kjöllers förra bok om missförhållanden och tystnadskultur inom polisen, En svensk tiger (2016), har 21 lokala polismyndigheter slagits ihop till en, i den stora polisreformen 2015. Tanken var att skapa en mer effektiv polis, som bättre kunde hantera den moderna brottsligheten. Hur har det gått? Enligt opinionsbildaren Hanne Kjöller: inte. I Polis: Så funkar det (inte) tecknar hon en bild av en trögrörlig och administrativt baktung polismyndighet, som avskriver brottsanmälningar i onödan och kontrollerar cyklister för att jaga pinnar i statistiken.

Trots att polisen fått både de ökade befogenheter myndigheten önskat, och drastiskt höjda medel – hisnande 100 miljarder under en tioårsperiod – är förmågan att klara upp brott historiskt låg. Denna paradox undersöker Hanne Kjöller, känd som borgerlig ledarskribent på Dagens Nyheter, i sin nya reportagebok Polis: Så funkar det! (inte).

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 05 september, 2025

Kommunal ”skattebroms” kan få oväntad konsekvens

Elisabeth Svantessons drömmar om lägre kommunalskatt kan få oanade konsekvenser. Foto: Oscar Olsson/TT.

Regeringen vill tvinga fram kommunala skattesänkningar. Men den oförutsedda konsekvensen kan bli ”den största återkommunaliseringen på länge”, spår Katalys-ekonomen – åtminstone om fler kommuner väljer att följa Järfälla och Vetlanda, och spola de dyra vårdföretagen.

”Den här regeringen kan hitta på vad som helst.”

Så reagerade Eva Kindstrand Ströberg (S), ordförande i Vimmerby kommunstyrelse, på regeringens nybeställda utredning Incitament för lägre skattesatser i kommunsektorn, som ska bli klar senast i februari 2026. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 05 september, 2025

Kautsky hade inte alls rätt

Johan Lönnroth, Vänsterpartiets vice partiordförande 1993–2003, svarar på en ledartext av Leonidas Aretakis, Foto: Wikimedia commons.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Leonidas Aretakis skriver i Flamman nr. 34 om striden i V: ”Delgado Vars och Riazat kallar nu partiet ’socialdemokratisk’, och det är i grunden korrekt. Efter Sovjetunionens fall accepterade man slutgiltigt den parlamentariska demokratin, och erkände därmed att Karl Kautsky hade rätt och Lenin hade fel.”

Detta är ett tveksamt påstående. Det är bra att den unga vänster, som på 90-talet hyllade Lenin, och som nu har ledande roller i partiet, nu tar avstånd från hans idéer. Men Kautsky trodde på att kapitalismen kunde avskaffas och socialismen införas genom parlamentariska reformer. Och det var också fel.

Läs mer

Hela tanken på att bygga socialism genom staten i ett land hör hemma på historiens sophög. I en parlamentarisk demokrati kan allt förstatligande av privatkapitalistiskt ägda företag, som en vänstermajoritet kan besluta om, återprivatiseras av en högermajoritet.

Om staten ens har makten att förstatliga globalt verkande företag. Vänsterpartiets nya partiprogram har liksom socialdemokratins lämnat tanken på att kapitalismen skall avskaffas. De båda partierna tror inte längre på socialismen, att arbetande människor i god demokratisk ordning kan erövra makten och ägandet från kapitalisterna. Den proklamerade socialismen är för S och V bara en tom fras.

Diskutera på forumet (0 svar)
TV 05 september, 2025

Grillen #6: Kulturkanon och välfärdsstatens död

I veckans Grillen: Skrattretande, cirkus, dödsruna – de hårda orden har haglat om kulturkanon, men är den så illa?

Grillen gästas av journalisten Karin Pettersson som menar att allt ont började på 1990-talet.

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Paulina Sokolow
Jacob Lundberg

Gäst:
Karin Pettersson

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera:
Carlos Contreras

Klippning:
Petter Evertsen

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 05 september, 2025

En norsk vänster mot radikaliserade laxbaroner

I veckan går Norge till val och frågan är vem som ska få del av rikedomarna. Innsets argument är skarpa – men är de tillräckligt radikala?

Ett angrepp på välfärdsstaten från en McKinsey-chef har blivit en bästsäljare i Norge. Forskaren Ola Innsets genmäle är skarpt, men inte tillräckligt radikalt för det ”svenska tillståndet”, tycker Jonas Elvander.

”Entreprenörerna har en målmedvetenhet och riskvilja som de flesta andra helt enkelt inte är födda med.”

Så lyder en typisk mening i den bok som under det senaste halvåret dominerat debatten i Norge. Landet som blev för rikt, skriven av den tidigare McKinsey-chefen Martin Bech Holte (svensk översättning i januari av Volante), består främst av revisionistisk historieskrivning av den typ som massproduceras av Timbro på denna sida gränsen. Hans grundtes: det var egentligen inte rekordåren som var Norges storhetstid, då tillväxten inte var högre än andra industriländers, utan den högproduktiva ”guldåldern” mellan 1991 och 2013, då de kvävande skatterna hade avskaffats, samhället genomsyrades av en ny entreprenörsanda och Norges oljestinna bruttonationalprodukt växte något snabbare än andras.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 04 september, 2025

Förnybar el har vinden i ryggen

Sol och vind är de två kraftslag som med marginal vuxit snabbast på global nivå under de senaste fem åren. Foto; Johan Nilsson/TT.

De globala utsläppen ökar – men det gör också utvecklingen inom sol och vind. Det finns all anledning att känna hopp, skriver Christian Azar, professor vid Chalmers och tidigare i IPCC, FN:s klimatpanel.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Förra året ökade Sveriges utsläpp av växthusgaser med sju procent. De globala utsläppen ökade också, och jordens medeltemperatur stiger nu i en allt snabbare takt. Det är lätt att misströsta och tänka att ingen gör något.

Men samtidigt är bilden komplex. I Europa och Sverige har utsläppen minskat i decennier och användningen av sol och vindenergi ökar snabbt. Det finns därför anledning att titta närmare på vad som hänt och vad som är på gång i olika delar av världen.

Sverige har över tid gjort stora framsteg. Sveriges utsläpp av växthusgaser har minskat med en tredjedel sedan 1990 – och med 60 procent (!) sedan 1970.

Vad är det som gjort att utsläppen minskat? I Sverige spelade expansionen av kärnkraft på 1970- och 80-talen en central roll och därefter fick vi en utbyggnad av fjärrvärme samt biobränslen som ersatte olja, liksom en lång rad åtgärder inom industri och transporter (elbilar, biodrivmedel, effektivisering). Att Sverige införde en koldioxidskatt redan år 1990 har också varit av stor betydelse.

Sverige producerar vidare mest el i världen från vindkraft per person. Finland och Danmark ligger tätt efter. Dessa satsningar på vind har lett till en omfattande elexport från Sverige vilket i sin tur lett till stora minskningar av utsläppen på kontinenten.

Sverige är inte det enda landet som har vidtagit åtgärder. Tittar vi på resten av Europa så ser vi en liknande trend. EU:s utsläpp av växthusgaser har minskat med 37 procent mellan 1990 och 2023. I Storbritannien har utsläppen minskat med hela 54 procent sedan 1990. Även Danmark har gjort liknande framsteg.

Den snabba utvecklingen för sol och vind och de lägre kostnaderna skänker visst hopp.

I Europa har expansionen av sol och vind varit betydande för att minska utsläppen. I EU står vindkraften i dag för 17 procent av elförsörjningen och solceller för 11 procent. Kolkraften står för 10 procent. Den har mer än halverats på bara tio år! Sol och vind genererar (var för sig) mer elektricitet än kolkraften! Det är en anmärkningsvärd utveckling som skett på en förhållandevis kort tid.

Det finns enskilda länder där utvecklingen gått ännu snabbare. I Tyskland står vind och sol tillsammans för hela 43 procent av elproduktionen, i Spanien för 42 procent och i Storbritannien för 35 procent

I Storbritannien har kolkraften fasats ut helt. I Spanien är den nästan helt borta.

Ett viktigt skäl till att utsläppen i EU minskat är att ett system med handel med utsläppsrätter har införts (för elsektorn och stora industrier) och att det skärpts successivt över tid. Framöver har man satt ett tak så att utsläppen minskar med fyra procent (linjärt) år för år. EU har också fattat ambitiösa beslut för transportsektorn och uppvärmning, vilket kommer få allt större effekt från 2027 och framåt. Målet är netto nollutsläpp till år 2050.

Stora satsningar på sol och vind sker även utanför Europa. För att få en känsla av hur snabbt det går kan man notera att solceller globalt producerade 100 TWh år 2012. Sedan dröjde det till år 2021 innan världen passerade 1 000 TWh per år. Tre år senare passerade vi 2 000 TWh. Det är dubbelt så mycket som hela Rysslands elkonsumtion. Kina är den stora aktören när det gäller solceller.

Sol och vind är de två kraftslag som med marginal vuxit snabbast på global nivå under de senaste fem åren.

Men det finns en viktig skillnad mellan Europa och världen som helhet. I Europa växer sol och vind så snabbt att kolkraften trängs undan i motsvarande hastighet, men i det globala syd växer elbehoven fortfarande så snabbt att såväl kol som förnybart växer.

Så vilka utmaningar står vi inför i dag? Det är ett välbekant problem att sol och vind är väderberoende tekniker. Detta gör att det behövs olika tekniska lösningar för att hantera solens och vindens variabilitet och kostnaderna för detta måste också beaktas. Snabb och spännande utveckling sker när det gäller batterier och andra lösningar. Men det behövs fortsatt forskning och utveckling. I takt med att sol och vind växer blir detta en allt viktigare fråga.

Läs mer

Det positiva är att kostnaderna för sol- och vindel minskat kraftigt över tid. Kostnaden för solel har exempelvis minskat med 90 procent sedan 2010, kostnaden för vindel har minskat med 70 procent. Den här utvecklingen är kanske det bästa som hänt när det gäller våra möjligheter att lösa klimatproblemet.

Det kommer inte ensamt att lösa klimatproblemet, men det förändrar spelplanen för världens elmarknader. Den snabba utvecklingen för sol och vind och de lägre kostnaderna skänker ändå visst hopp.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 04 september, 2025

Därför får Sverige aldrig nya vänsterpartier

Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat lämnade nyligen Vänsterpartiet. Det är de långt ifrån ensamma i historien om att ha gjort. Foto: Oscar Olsson/TT.

Den rådande krisen är inte den första splittringen som Vänsterpartiet genomgått. Men i våra skandinaviska grannländer är det så pass vanligt att de båda har dubbla socialistpartier i parlamentet – och i Danmark har den senaste vänstersplittringen redan hunnit splittras igen.

Förra helgen meddelade riksdagsledamöterna Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat att de lämnar Vänsterpartiet, för att förekomma en uteslutning. På samma presskonferens berättade de också att de tänker starta en ny rörelse. Huruvida det ska bli ett parti eller något annat är ännu inte klart.

De senaste två åren har även partierna Solidaritet och Vänsterfronten grundats, med sikte på att ställa upp i valet 2026.

Det är dock långt ifrån första gången den svenska vänstern genomgår en partisplittring. Liksom i många andra europeiska länder ledde Sovjetunionens invasion av Ungern 1956 till konflikter och splittring inom svenska vänstern, och på 1960- och 70-talet gjordes utbrytningar, till exempel i form av det maoistiska och antisovjetiska KFML och det prosovjetiska Arbetarpartiet kommunisterna (AKP) som tog över denna tidning, som då fortfarande hette Norrskensflamman. Men till skillnad från i flera grannländer har splittringar i Vänsterpartiet aldrig lett till etableringen av en långvarig konkurrent i riksdagen.

Sist en reell splittring såg ut att vara på gång var när uppropet Vägval vänster lanserades 2004 i protest mot vad man såg som en för dogmatisk partilinje och ”nykommunistiska tendenser” i partiet, enligt Johan Lönnroth, som var vice partiordförande och en av initiativtagarna till uppropet. Han berättar att gruppen hade medlemmar från såväl trotskistiska Socialistiska partiet som socialdemokrater, samt ”två folkpartister”.

Han menar dock att det är en missuppfattning att gruppen ville driva partiet åt höger, och hävdar att Vägval vänster företrädde en frihetlig tendens som är främmande för både kommunismen och socialdemokratin.

Till Flamman säger Johan Lönnroth att det också är en missuppfattning att partiet riskerade att splittras.

Splittrade? Karin Svensson Smith och Johan Lönnroth startade Vägval vänster tillsammans med bland annat socialdemokrater, trotskister och ”två folkpartister”. Karin Svensson Smith bytte senare till Miljöpartiet, medan Johan Lönnroth stannade kvar i V. Foto: Bertil Ericson/Scanpix/TT.

– Vi vänsterpartister diskuterade frågan men vi hade medlemmar från fem partier. Vår ambition var att organisera partiövergripande samtal underifrån. I flera år hade vi möten i Fagersta på det temat.

Han menar också att Vägval vänster lyckades få partiet att byta linje i och med valet av Jonas Sjöstedt, som hade undertecknat uppropet, till partiledare 2012.


Men om vänstersplittringar inte är något betydande fenomen i den svenska rikspolitiken ser det annorlunda ut i de två skandinaviska grannländerna. Där har utbrytningar lett till etableringen av långvariga konkurrenter på det nationella planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 03 september, 2025

Högerextremister häktade för misshandel – kopplas till Aktivklubb

Medlemmar i Aktivklubb poserar framför Uppsala domkyrka. Foto: Polisen.

Tre unga män sitter häktade efter att två personer misshandlades i centrala Stockholm i slutet av augusti. Nu berättar åklagaren att man utreder ett hatmotiv.

I slutet av augusti misshandlades två personer på Birger Jarlsgatan och Kungsgatan, strax efter midnatt i centrala Stockholm. Snart därefter greps två personer, och en tredje några timmar senare.

Nu har tre personer häktats för brotten – varav ett bedöms som grovt. Något som Dagens ETC var först med att rapportera om.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 03 september, 2025

”Gaza är inte en politisk fråga”

Ola Söderholm från svenska Stormens utveckling möter Alex Hochuli från Bungacast i São Paulo. Foto: Privat.

Den brittisk-brasilianska politikpodden Bungacast har passerat 500 avsnitt. Sveriges poddnestor Ola Söderholm träffar Alex Hochuli i São Paulo för att äta matbanan och prata om att vara marxist utan att vara vänster.

– Det är ju bokstavligt talat rösterna i ditt huvud, säger Alex Hochuli.

Jag har på min Stig Helmer-engelska försökt beskriva varför relationen till poddare blir så intim. Även i fallet med Hochulis podd Bungacast, där ingen pratar om sitt äktenskap eller sin semester utan snarare diskuterar den tyska sociologen Wolfgang Streecks senaste bok om eurozonens utveckling.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 03 september, 2025

90-talet var hopp och liberalism

Det räcker inte att låta smart, man måste tro på det också, anser Mattias Svensson om ”Förbannelsen”. Foto: Märta Thisner.

I sin fixering vid marknadiseringen undviker Karin Petterssons decenniets demokrativåg. Mattias Svensson har läst "Förbannelsen".

På ett plan är Karin Petterssons bok Förbannelsen (Albert Bonniers förlag, 2025) en rätt misslyckad bok.

Tesen är att Sverige skulle vara ”fast i 90-talet”. Men mycket av det jag läser om 90-talet känns tvärtom väldigt avlägset, som heilande skinheads som gjorde gatorna osäkra. Eller klimatförnekare inom högern för den delen. De är sällsynta i dag – tro mig, jag var en av dem. Dessutom var tron på framtiden närmast definierande för 1990-talet. Nu dominerar längtan efter det förflutna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)