Okategoriserade 31 augusti, 2005

– Jag tar aldrig initiativet till sex

– Jag vet inte, men det kan vara så att jag inte klarar av förhållanden där jag inte har ett maktövertag. Flamman har pratat sex med tre feministiska män.

Det är män som våldtar. Det är kvinnor som blir våldtagna.
En manlig blottare utgör ett hot. En kvinnlig blottare är ett skämt.
Dessa hårda fakta är uttryck för maktförhållanden inom i ramen för vilka vi kramas, hånglar, har sex. Älskar.
Vad gör detta med vår sexualitet? Det har alltid varit en central fråga för feminister. Kvinnor har lyfts fram, både som offer för sexuellt våld och som aktivt handlande subjekt som kräver sin rätt att få vara kåta.
Och så det där med männen. Den där känsliga frågan om vem som ansvarar för allt det där hemska som få män öppet skulle försvara: sexuella trakasserier, sexköp, våldtäkter.
Flamman har pratat sex med tre heterosexuella killar, som är medvetna om att de har ett strukturellt maktövertag och att det påverkar vad som händer i sänghalmen. Trots att de är medvetna feminister och vill så väl.
Filip, 26, Lars, 39, och Per, 24, försöker alla göra motstånd mot den samhällsordning som ger dem privilegier. Det visar sig i våra enskilda samtal att detta bäddar för konflikter, som tar sig uttryck på skilda men närbesläktade sätt för de olika männen.
Per tycker att det jobbiga med att vara kille när det kommer till sex är att han lätt går in i en roll som han egentligen inte vill ta.
– Det kan vara så att jag träffar en tjej som jag tycker är trevlig och vill umgås med. Men istället för att ta det lugnt och kanske bara vara kompis med henne så försöker jag lätt tvångsmässigt leda det till att vi har sex, berättar Per.
– Och sen förstår jag inte varför jag gjorde så, för det var inte sex jag ville ha. Men det är ändå något som driver mig till att vilja det.

Vad är det som driver dig till det då?
– Det finns ju ett tydligt krav i samhället att som kille ska man vilja ha sex. Killen ska vara den aggressiva, initiativtagande kraften och tjejen ska ta emot och säga ja eller nej. Och allt detta är väldigt svårt att skaka av sig. Trots att jag är medveten om det och inte vill att det ska vara så, så lever jag fortfarande i det.
Även Filip brottas med hur han ska förhålla sig till de kulturella föreställningarna om hur män och kvinnor ska vara när det kommer till sex och begär. Han berättar också att han ibland har sex med tjejer fastän han egentligen inte vill.
– Det kan vara en situation där en tjej i någon mån haft anledning att förvänta sig att jag skulle vilja ha sex med henne, och att jag då har känt att det varit en alltför stark markering att avvisa henne, att det skulle vara att utöva makt mot henne, resonerar Filip.

Men om en tjej avvisar dig, då är det inte en maktutövning?
– Nej, vi har ju ändå de där könsrollerna som vi måste förhålla oss till. Det är en mycket starkare – det ses som en mycket starkare markering – när en kille säger att han inte vill ha sex. För ”killar vill alltid ha sex och om de inte vill det är det någonting fel”, medan tjejer förväntas inte vilja ha sex, utom när de vill det.
Filip tycker överlag att sex ställer till med en massa svårigheter.
– Jag tycker att sex handlar väldigt mycket om makt och jag tycker inte om makt. Och det gör att jag har ett ganska komplicerat förhållande till sex.
Och när han pratar om makt så pratar han om sin egen makt. Han upplever att han hela tiden tenderar att få ett övertag när han har sex med tjejer. Därför har han utvecklat en principfast feministisk strategi: han tar aldrig några initiativ i sexuella sammanhang. För han är rädd att tjejen ska ställa upp fastän hon egentligen inte vill.
Han berättar att han gick jättelänge och ville ha sex med en person som han var kär i, utan att ens visa det.
– Jag längtade jättemycket efter att ha sex med henne. Men jag ville inte visa att jag kände så, för då hade jag inte kunnat vara säker på i vilken mån hon ville. Skulle vi ha sex skulle det vara för att hon ville så mycket att hon inte kunde låta bli att ta initiativet. Annars kunde det kvitta.
Lars har ett helt annat perspektiv än Filip. För honom handlar sex om en växelverkan av initiativ och han tycker att sexualitet är det plan i livet där maktförhållandena kan överskridas.
– För mig är sexakten ett totalt samspel. Jag har i alla fall aldrig upplevt det på något annat sätt än som ett sampel – men jag kan ju så klart inte därför säga att det är så, säger Lars.
– Att penetration skulle vara en maktutövning är till exempel en av de mest obegripliga delarna i feministisk teori för mig. Alltså jag kan ju förstå att det kan vara det, men utifrån mina erfarenheter är det en helt orimlig tanke.
Men för inte så länge sen hade Lars en erfarenhet som inte riktigt passade in i mallen om att sex är ett ömsesidigt givande och tagande. Det var när han hade sex med en kvinna som uppträdde passivt.
– Det är lite läskigt att säga, men jag blev förbannad på henne. Alltså jag skällde inte ut henne, men jag kände att vad fan håller du på med?! Jag fick en känsla av att hon ville bli behandlad av mig och det kan jag inte gå med på. Jag går inte in i det spelet, att vara drivande, säger Lars.
Han berättar ärligt om dessa känslor. Samtidigt är han är medveten om att hans ilska inte var så politiskt korrekt, i och med att den utgick från hans vilja att definiera vad tjejen behövde.

Här finns en tydlig likhet mellan Filip och Lars. De tar sig rätten att bestämma vad tjejen behöver för att bli frigjord. De har tänkt ut idéer och principer för hur deras sex med kvinnor ska bli mer jämställt och låser därmed också fast kvinnorna i positioner, passiviserar och objektifierar dem.
Den brittiske mansforskaren Stephen Heath skriver i en artikel att ”mäns relation till feminism är omöjlig”. Detta i och med att kvinnor med nödvändighet är det feministiska projektets subjekt. Och varje gång en man försöker ge sig in i projektet – eller ”penetrera” det, som Heath så intressant uttrycker det – så utgör det i viss mån en upprepning av det patriarkala mönster som feminismen motarbetar.
Det fundamentala och paradoxala i sammanhanget är att den manliga feminismens omöjlighet inte är detsamma som att män är dömda – och därmed berättigade – att vända sig bort från feminismen, betonar Heath: ”Män måste lyssna till vad feminismen har att säga till dem som män och, istället för att föreställa sig en sådan lyssnande relation som enkel och möjlig, acceptera den som svår, motsägelsefull, smärtsam och omöjlig”.
Men hur är det då med ambitionen att avsäga sig maktpositionen? Är det inte ganska praktiskt att ha makt, när allt kommer omkring?
Under mitt samtal med Per blir det tydligt att hans tendens att glida in i ”jag vill ha sex”-rollen är starkt kopplad till en benägenhet att koppla bort känslor av sårbarhet.
– Den där sexhysterin som man som man tvingas in i, den blockerar liksom alla andra känslor. Det kan ofta vara så att även om det är någon jag är jätteattraherad av och liksom förälskad i, så är det ändå viljan att ha en massa sex hela tiden som dominerar.

Per säger att han inte gillar att han fungerar på detta sätt, men samtidigt har han märkt att känsloblockeringen gör honom mindre sårbar och ger honom makt. Så det är kanske även därför som han glider in i rollen. Den ger honom vissa faktiska fördelar.
– Jag kan känna att ibland så hamnar jag i ett känslomässigt överläge gentemot tjejen, i och med att jag inte har lika mycket känslor. På det sättet är det lättare för mig att avsluta relationen och då hamnar man ju i en maktposition.
– Om man vågar visa hela det där spektret av känslor så lämnar man ju ut sig. Och då är det lätt att tappa kontrollen, vilket jag är väldigt rädd för. Men samtidigt: det är när man håller den där distansen i sex som det kan bli väldigt kallt. Och då kommer den där tomhetskänslan efteråt.
Trots att han ogillar makt, kan även Filip se att det finns positiva sidor med kontroll.
– Det har aldrig varit en schysst erfarenhet de gånger jag utövat makt i sexuella situationer. Men det är klart… Alltså det är ju lättare för mig att göra det skönt för mig, rent fysiskt, om det är jag som har kontrollen, säger han.
Men han framhåller ändå att han inte upplever att han så att säga måste ge avkall på en massa njutning i syfte att ha etiskt försvarbart sex. Det är ingen reell konflikt.
– Det blir definitivt tillräckligt bra tillräckligt ofta ändå. Och det är till och med så att jag upplevt en annan typ av sex, som är skönare på ett sätt som jag inte riktigt kände till innan.
Både Lars och Filip säger att de hela sina liv strävat mot att få bort våld och aggressivitet från sängkammaren. De har aldrig förstått vad som är upphetsande med att dominera. Per tycker däremot om ”dominanssex”.
– Jag kan verkligen tända på att liksom bara tänka på mig själv och ta för mig, utan att tänka på tjejens njutning. Fast då är det alltid underförstått att vi kommit överens om att ”nu är det jag som gäller” och att hon kan avbryta det hela med ett ord. Det är inte riktig makt, utan den är iscensatt, säger Per som berättar att han generellt har ganska svårt för att ta för sig i sexuella sammanhang.

Men kan du vara säker på att tjejen verkligen vill då?
– Det gäller verkligen att hela tiden vara lyhörd inför hur hon reagerar, så att jag inte missbrukar makten. När jag märker att den person jag är med inte uppskattar det jag gör eller känner sig obekväm så avbryter jag direkt, för då kan jag inte fortsätta.
– Men jag skulle aldrig kunna ha ”maktsex” till exempel vid ett one-night-stand, utan det måste vara i en relation där man byggt upp en ömsesidig respekt och förståelse.
Även om Lars i ”själva” sexakten säger att han inte har mycket till övers för makt, kommer det i vårt samtal fram att han möjligen har en tendens att eftersträva ett maktövertag i relationer som helhet. Han berättar om hur starka tjejer kan skrämma bort honom.
– Det här är en av de stora grejer som jag brottas med. Orsaken till att jag gjorde slut med min förra flickvän var, enligt min tolkning, att jag blivit van vid att hon var på ett speciellt sätt som jag rent ideologiskt önskade att hon skulle resa sig ur – begränsningar av olika slag – men när hon gjorde det så blev jag provocerad. Och jag stod inte ut med att känna att jag gav mig på henne verbalt när hon visade styrka, så jag avslutade relationen.
– Och jag tror att det kan vara så att jag måste ha ett övertag i en relation, för att vilja stanna i den. Jag vet inte. Men det kan vara så enkelt.

Kultur 10 maj, 2025

Solidarisk dikt som tappar och fångar

Äpplen har fem rum i sitt kärnhus, precis som antalet delar i Erik Lindman Matas nya bok. Foto: Carla Lomakka.

Erik Lindman Mata föreslår ett möjligheternas skrivande som snarare säger ja än nej och som refererar fritt, nästan utan restriktion.

Hur mycket kan en text kräva av sin läsare? I Erik Lindman Matas nya diktbok Mullvadens kärlek till buffeln stannar jag ofta upp vid den frågan. Första gången det sker är ungefär då dikten relativt okommenterat övergår till att vara ett slags experimentellt klipp- och klistra-, överstryknings-, språkmaterialistisk-, found-poesi av (får man veta i slutet av boken) den marxistiska teoretikern och aktivisten Rosa Luxemburgs fängelsebrev. Låter det svårt? Det var i alla fall just det jag försökte illustrera.

Men textens bortvändhet från läsaren gäller bara för vissa aspekter av boken. När det gäller det som är brännande akut är utsagan glasklar: I slutet av Mullvadens kärlek till buffeln står det att boken är tillägnad Karmel Alaa Walid Hamdan, ett av de tusentals barn som dödats i Gaza sedan den 7 oktober. På ett litterärt plan är dedikationen överflödig. Denna solidaritet står redan inskriven i dikten. För tillsammans med Lindman Matas språkliga driv utgör solidariteten med världens förtryckta bokens fundament.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 10 maj, 2025

Alla förlorar på pajkastning

Under den senaste veckan har flera profilerade vänsterpartister riktat kritik mot partiledningen. Foto: Anders Wiklund/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Mycket har sagts från många håll om de senaste dagarnas händelser inom Vänsterpartiet, där Lorena Delgado Varas uppmanades av partistyrelsen att lämna sina uppdrag.

Vissa anser att man blåser upp en fråga om en individ till orimliga proportioner. Andra anser att partiledningens agerande är symboliskt för ett mer långsiktigt mönster kring hur man förhåller sig till partiets medlemmar och mål.

Jag anser att händelserna de senaste dagarna bevisar att det finns en stor och högst problematisk motsättning inom partiet.

Enligt mig är de som tror att splittring är en lösning att betrakta som svikare, som inte har rätt inställning till Vänsterpartiet. Men jag anser också att partistyrelsen gör sig skyldiga till ett svek när de vägrar att förhålla sig konstruktivt till motsättningen och att ha en kamratlig dialog.

Motsättningen handlar i grunden om en bristfällig förståelse för vad makt är och för vad partiarbete är.

Där har både Vänsterpartiets ledning och den interna oppositionen fel.

Makt leder inte automatiskt till mer socialism och feminism, men makt leder inte heller automatiskt till korruption. Vad makt leder till beror på hur den används.

Vi är arbetarklassens parti. Socialismens och feminismens parti. De flesta i Vänsterpartiet är med på detta, både partiledningen och oppositionen. Ändå fastnar diskussionen ofta här, och de ena misstror de andra. I stället för en givande diskussion gör man ogrundade beskyllningar. Diskussioner blir ofta till en tävling i att skjuta över målet.

Mer ödmjukhet, mer diskussion och mer arbete är vägen framåt.

Detta är destruktivt för vårt parti. En korrekt hantering av reella politiska motsättningar inom ett arbetarparti kräver en levande och kamratlig diskussion om de viktiga frågorna. Alla förlorar på pajkastning.

Partiets grundläggande problem är vår nuvarande syn på hur förändring går till. Från partiledningens sida har man en övertro på den parlamentariska vägen och från oppositionens sida har man en övertro på den utomparlamentariska vägen, men vi behöver båda. I dag saknas en helhet. En samstämmighet mellan kortsiktiga och långsiktiga mål.

Vi har kring 30 000 medlemmar, men enbart en liten andel av dessa är organiserade på riktigt. Vänsterpartiets styrka ligger i hur mycket arbete som nedläggs på partiet. En betydligt större andel av våra medlemmar hade kunnat sättas i arbete för partiet om vi hade sett till att skapa förutsättningar för det. Men då måste partiet vara mer än en valkampanjorganisation. Då måste vi finnas i bostadsområdena och på arbetsplatserna i mycket högre grad än i dag.

Vänstern har varit på ideologisk och organisatorisk tillbakagång under lång tid på grund av en pågående identitetskris. Det är dags att börja anamma vår identitet igen. Vi är arbetarklassens parti som kämpar för vår frigörelse från klassamhället och könsmaktsordningen.

Detta innebär att vi går emot den borgerliga hegemonin. För att inte gå under behöver vi ha en strategisk inställning. Vi kan inte, som partiledningen, enbart följa efter svängningar i opinionen och media. Då kommer vi förflytta vår position för långt till slut. Ibland måste vi följa med i svängningarna, men vi måste också kunna stå starka tillsammans när vinden blåser hårt. Det är så man leder. Man kan både lyssna och vara modig.

Samtidigt misslyckas även oppositionen att hitta rätt. Man drar slutsatsen att varje reträtt är ett brott mot den rena läran. Med den inställningen kan man inte heller leda. Om vi verkligen ska vinna måste vi börja prata med varandra och vår klass. Mer ödmjukhet, mer diskussion och mer arbete är vägen framåt.

Läs mer

Vill partiledningen bevisa sina linjer måste de sluta beskriva dem som den enda vägens politik. Vänsterpolitik kan genomföras på andra sätt än i regeringar med centerpartister.

Vill oppositionen bevisa sin linje får man sluta demonisera, börja kompromissa och föra fram ett trovärdigt alternativ som på ett bättre sätt inkluderar både parlamentarismen och utomparlamentarismen än vad partiledningens linje gör.

Kultur 10 maj, 2025

Vi svenskar är mer sekteristiska än vi tror

En spricka uppstår mellan det tornedalska paret när Korpelarörelsen slår ner i byn. Foto: Mimmo Hildén/Iris film.

I den första filmen på minoritetsspråket meänkieli skildras den vidlyftiga Korpelarörelsen, väckelsen som ville göra upp med den laestadianska puritanismen. Såklart spårade det ut.

När krigsflygplanens dån ljuder över Tornedalen, där Jon Blåheds Rörelser utspelar sig, känns platsen fortfarande långt bort från de maktpolitiska händelser som ledde fram till andra världskriget. Ändå vet vi hur decenniet slutade. Inte som byinvånarna trodde, att en gudasänd silverark kommit för att hämta dem på domens dag. Men var det så orimligt att tro att krafter bortom ens egen makt kan susa in över jordelivet?

I Rörelser skildras den ökända Korpelarörelsen, en domedagsprofetisk sexsekt som var verksam under 1930-talet och fortfarande omgärdades av skamfylld tystnad under Jon Blåheds uppväxt 60 år senare. Filmen gestaltar också samma återkommande sekteristiska kännetecken – tungomålstalande och handviftande extatiska predikningar – som fyller en utomstående med stark sekundärskam. Men här placeras det in i en historisk och språklig kontext som ger de gudomliga ingivelserna en mer jordisk förankring. Detta är den första svenska långa spelfilmen som gjorts på meänkieli, som klassas som ett minoritetsspråk i Sverige.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Utrikes 09 maj, 2025

En femårig pojke vårdas för undernäring på ett sjukhus i Khan Younis den 1 maj. Foto: Abdel Kareem Hana/AP/TT.

Allt fler västerländska politiker och medier kräver att kriget upphör, och vissa öppnar till och med för att erkänna den palestinska staten. Men de med mest makt håller fortfarande tyst medan Israels regering börjar bygga ”Gazarivieran”.

”Gazaremsan kommer att helt förstöras”. ”Israeler bör inte skämmas för att använda ordet ockupation.” ”Gazas invånare kommer att börja utvandra i stora antal till andra länder.”

Det är ett axplock av citat från en presskonferens som Israels högerextrema finansminister Bezalel Smotrich gav förra tisdagen. Talet hölls strax efter att regeringen hade meddelat att den kommer intensifiera sin offensiv i Gaza och etablera en permanent närvaro i området. I klartext betyder det att de har köpt Donald Trumps förslag på att själva återuppbygga remsan till ett ockuperat turistparadis. Den slutgiltiga lösningen är en AI-genererad bild på en strandriviera i guldskimmer.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 09 maj, 2025

Israelbojkott föreslås inom IF Metall – men ledningen säger nej

Demonstration mot Aimpoint i Malmö – ett av de svenska företag som bedriver handel med Israel. Ett stenkast bort ligger bolaget Nordisk, där verkstadsklubben motionerat om Israelbojkott. Foto: Johan Nilsson / TT

I dagarna beslutade norska LO om ekonomisk bojkott av Israel. En verkstadsklubb i Malmö vill att IF Metall gör detsamma, men fackstyrelsen säger nej – trots att dess internationella samarbetsorgan gett grönt ljus.

”Om inte ockupationen upphör innan september 2025, som FN:s generalförsamling krävt, kommer LO arbeta för att Norge tar initiativ till en internationell ekonomisk bojkott.”

Det beslutet kom i dag från Norska LO, efter förslag om att fackförbundet ska verka för en fullskalig Israelbojkott

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 09 maj, 2025

Vetenskapen är högerns nästa måltavla

Livsmedelsverkets rekommendationer om maximalt 350 gram rött kött i veckan har fått högern att se rött. Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT.

Lobbyisten Johan Ingerös attacker mot Klimatpolitiska och Finanspolitiska råden handlar knappast om att stärka folket mot experterstyret. Utan om att politiker ska kunna stoppa huvudet i sanden.

Det händer att motstånd presenterar sig i form av pyttesmå, odramatiska händelser, ja nästan vad man kunde kalla för icke-händelser.

En sådan inträffade i förra veckan, när Livsmedelsverket rådde svenskar att äta maximalt 350 gram rött kött i veckan. I sak inga konstigheter; grunden för råden är hälsoeffekterna och kopplingen mellan köttätande och (bland annat) tarmcancer är väletablerad.

Rekommendationen kom redan i höstas, men Livsmedelsverket fick då omedelbart bakläxa av en purken landsbygdsminister, kristdemokraten Peter Kullgren. Han menade att Livsmedelsverket behövde göra om kalkylen med hänsyn tagen till svensk livsmedelsberedskap.

Det gjorde Livsmedelsverket, och återkom häromveckan med exakt samma kostråd. Ministern är uppfriskande ärlig om sin besvikelse: ”Jag noterar att uppdragen inte har fått den effekt som jag hade hoppats på.”

Varje person som doppat en tå i sociala medier förstår att besvikelsen inte främst handlar om beredskap eller köttbönders väl och ve; köttätandet har intagit en central roll i kulturkriget och högerradikaler fyller flödet med närbilder på jättebiffar flankerade av bacon och anekdotiska berättelser om otroliga hälsolyft.

Med tydlig inspiration från USA bereder Ingerö marken för en svensk trumpism.

Samtidigt pågår striden om vetenskapens roll i politiken för fullt. Från USA kommer dagligen nyheter om motorsågsmassakrer mot snart sagt alla myndigheter och aktörer som arbetar med datainsamling och vetenskaplig metod för att hantera möjliga hot mot människan och samhället. Det handlar om både retoriska och ekonomiska attacker, ofta präglade av en illa dold skadeglädje.

En gång i tiden skrattade alla, även svensk höger, när Trump i ett animerat ögonblick spekulerade kring möjligheten att bota covid genom att dricka klorin.

I dag plockar den svenska högern snarare fram anteckningsboken.

Nu formerar den sig för ett angrepp mot de irriterande siffernördarna. Landsbygdsministerns bakläxa är ett exempel. Att klimatminister Pourmokhtari skolkade från Klimatpolitiska rådets senaste presentation, utan att ens bry sig om att hitta på ett svepskäl, är ett annat exempel. Kanske blev hon inspirerad av Sverigedemokraternas klimatpolitiska talesperson Martin Kinnunen, trendsättaren som redan för ett år sedan beskrev Klimatpolitiska rådets rapport som ”mycket gnäll” och öppnade för att, som det heter, ”se över rådets uppdrag”.

Som härförare för den svenska vetenskapsfientligheten rider nu Johan Ingerö in på scenen. Den tidigare folkpartisten, kristdemokraten (som brådstörtat tvingades lämna partisekreterarposten) och numera lobbyisten argumenterar i en ledartext i Göteborgs-Posten (3/5) skickligt för att vetenskapen bör placeras i baksätet. Den som kräver att politiken böjer sig efter vetenskapen, förklarar han, har missat själva poängen med demokratin. Det är de folkvalda som fattar besluten, inte experterna.

Det har han helt rätt i. I demokratin ingår att de folkvalda kan ta experternas rapport, spola ned den i toaletten och göra raka motsatsen. Det är lika självklart som att svenskarna lugnt kan äta tio kilo plankstek i veckan oavsett kostråden.

Läs mer

Kruxet är bara att Ingerö pläderar för en nedläggning av såväl Klimatpolitiska som Finanspolitiska rådet, och mullrar hotfullt mot myndigheter i allmänhet. Texten argumenterar inte främst för de folkvaldas rätt att gå emot experter, utan för något radikalt annat, nämligen de folkvaldas rätt att slippa veta. Det – att makten hävdar sin rätt till okunskap – är en milstolpe i svensk politik. Med tydlig inspiration från USA bereder Ingerö marken för en svensk trumpism, något som skulle kunna marknadsföras som ”Doge – men med förnuft”.

Den svenska trumpismens banérförare säger sig vara rädda för aktivistiska och olydiga tjänstemän. Det är struntprat. De vet mycket väl att det är de tjänstemän som samvetsgrant, petnoga och befriande tondövt fortsätter att komma fram till att mer än 350 gram rött kött riskerar att skada hälsan, oavsett vilka signaler som kommer från Rosenbad – eller för den delen Mar-a-Lago.

Utrikes 09 maj, 2025

Tillbaka till bikupan

På eftermiddagen samlas Kipsélis invånare utanför kaféerna i den svala vårluften. Foto: Elton Wååg.

En gång i tiden kunde man höra Frank Sinatra spela piano på kaféerna i Atens stadsdel Kipséli. Sedan föll området i glömska och förslummades – för att sedan segla upp som ett kreativt område. Nu fruktar invånarna att tunnelbanan kommer föra med sig mer kapital – och högre hyror.

– Vad gör ni här? utbrister den gamle mannen och ser på oss skeptiskt.

– Aten är en så smutsig stad! Vad finns det att se här i Kipséli?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 08 maj, 2025

Ökänd antisemit döms för hatbrott: ”Behövs en ny Hitler”

Ahmed Rami föreläser för Radio Cui Bono. Skärmavbild.

Ahmed Rami har spridit antisemitisk propaganda sedan 1980-talet. Nu döms han ännu en gång för hets mot folkgrupp.

Ahmed Rami, 78, döms för hets mot folkgrupp, efter uttalanden om att ”Tyskland behöver en ny Hitler” och jämförelser av judar med bakterier.

Enligt tingsrätten var uttalandena avhumaniserande, och hade som syfte att skapa förakt och hat mot judar som grupp. Påföljden blir villkorlig dom och dagsböter om sammanlagt 6 000 kronor, och åläggs dessutom att betala 10 000 kronor i advokatkostnader.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 08 maj, 2025

Samma trauma, nya minnen

”Arv och miljö” blev norska Vigdis Hjorths genombrott. Den nya boken är en uppföljare – och upprepning. Foto: Sara Angelica Spilling.

Hyllade författaren Vigdis Hjorths uppföljare handlar om upprepningens psykologi – men blir mest bara tjatig.

Upprepning har funnits med som ett tema i hela Vigdis Hjorths författarskap, tillsammans med familjedynamik och litteraturens förhållande till sanning. I nya romanen är det, som namnet antyder, än mer uttalat och närvarande på flera nivåer: Upprepningen (2025) fungerar i sig som en variation på hennes mest kända bok Arv och miljö (2016), en historia om ett undanträngt incesttrauma i familjen. Handlingen i den nya, tunna boken är avgränsad till ett fåtal händelser som känns igen från tidigare, men som här utgör hela berättelsen. I sin dagbok skildrar berättaren hur hon blir av med oskulden. Scenen har i själva verket aldrig ägt rum, men tas för sanning av föräldrarna som läser dagboken. Pappan försvinner ut i natten, upprörd – men inte för att ha tagit del av dotterns sexuella uppvaknande som vi först tror, utan av rädsla för att det ska avslöja de övergrepp han utsatte sitt barn för.

Hjorth återvänder till skeendet som skildras i Arv och miljö, som för att se vad som händer om man låter händelser som där är perifera framträda tydligare. Ramen med en vuxen författare som ser tillbaka på sin uppväxt och förstår den annorlunda, gör också att minnesarbete och fiktion ytterligare tematiseras i den nya romanen. Hjorth går i dialog med 1800-talsfilosofen Søren Kiverkegaards idé att upprepning inte är möjlig, vilket enligt honom också skapar en möjlighet till förflyttning. Det perspektivet representeras här framför allt av den vuxna berättarens nya blick på händelser i det förflutna. Men upprepningen står också för det lagbundna och klaustrofobiska: formuleringar återkommer, scener är intill förväxling lika varandra. Vardagsrummen och ölen, träffarna med Finn, mamman som hysterisk står på trappen och väntar, pappan som ber henne att låta flickan vara. Några få ord upprepas och blir avgörande för ett helt liv. Det medelklassliv som berättas ekar också av snarlika skildringar, och även om det kan ses som trotsigt att välja att cirkulera kring sitt trauma i stället för att förnya sig, är det också i linje med en narcissistisk terapikultur.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 08 maj, 2025

Lobbyister kan hamna i register: ”Otillräckligt”

Göran Persson och Göran Hägglund, tidigare ledare för S respektive KD, arbetar båda i dag som lobbyister. Och de är inte ensamma om att han en bakgrund i politiken. Foto: Jessica Gow / TT.

Utredaren Mats Melin ”förvånades” över lobbyismens grepp om politiken – och vill se ett totalt förbud mot anonyma bidrag i politiken. Men lobbyistkritikern Max Andersson beskriver förslaget som otillräckligt.

– Externa aktörer, som företräder skilda intressen och mer informellt vill påverka politiskt beslutsfattande. Det kan vara public affairs-konsulter, företag, organisationer eller sammanslutningar, förklarar justitierådet Mats Melin.

– Vi upplever att sådan påverkan spelat en allt större roll de senaste åren.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr