Okategoriserade 31 augusti, 2005

– Jag tar aldrig initiativet till sex

– Jag vet inte, men det kan vara så att jag inte klarar av förhållanden där jag inte har ett maktövertag. Flamman har pratat sex med tre feministiska män.

Det är män som våldtar. Det är kvinnor som blir våldtagna.
En manlig blottare utgör ett hot. En kvinnlig blottare är ett skämt.
Dessa hårda fakta är uttryck för maktförhållanden inom i ramen för vilka vi kramas, hånglar, har sex. Älskar.
Vad gör detta med vår sexualitet? Det har alltid varit en central fråga för feminister. Kvinnor har lyfts fram, både som offer för sexuellt våld och som aktivt handlande subjekt som kräver sin rätt att få vara kåta.
Och så det där med männen. Den där känsliga frågan om vem som ansvarar för allt det där hemska som få män öppet skulle försvara: sexuella trakasserier, sexköp, våldtäkter.
Flamman har pratat sex med tre heterosexuella killar, som är medvetna om att de har ett strukturellt maktövertag och att det påverkar vad som händer i sänghalmen. Trots att de är medvetna feminister och vill så väl.
Filip, 26, Lars, 39, och Per, 24, försöker alla göra motstånd mot den samhällsordning som ger dem privilegier. Det visar sig i våra enskilda samtal att detta bäddar för konflikter, som tar sig uttryck på skilda men närbesläktade sätt för de olika männen.
Per tycker att det jobbiga med att vara kille när det kommer till sex är att han lätt går in i en roll som han egentligen inte vill ta.
– Det kan vara så att jag träffar en tjej som jag tycker är trevlig och vill umgås med. Men istället för att ta det lugnt och kanske bara vara kompis med henne så försöker jag lätt tvångsmässigt leda det till att vi har sex, berättar Per.
– Och sen förstår jag inte varför jag gjorde så, för det var inte sex jag ville ha. Men det är ändå något som driver mig till att vilja det.

Vad är det som driver dig till det då?
– Det finns ju ett tydligt krav i samhället att som kille ska man vilja ha sex. Killen ska vara den aggressiva, initiativtagande kraften och tjejen ska ta emot och säga ja eller nej. Och allt detta är väldigt svårt att skaka av sig. Trots att jag är medveten om det och inte vill att det ska vara så, så lever jag fortfarande i det.
Även Filip brottas med hur han ska förhålla sig till de kulturella föreställningarna om hur män och kvinnor ska vara när det kommer till sex och begär. Han berättar också att han ibland har sex med tjejer fastän han egentligen inte vill.
– Det kan vara en situation där en tjej i någon mån haft anledning att förvänta sig att jag skulle vilja ha sex med henne, och att jag då har känt att det varit en alltför stark markering att avvisa henne, att det skulle vara att utöva makt mot henne, resonerar Filip.

Men om en tjej avvisar dig, då är det inte en maktutövning?
– Nej, vi har ju ändå de där könsrollerna som vi måste förhålla oss till. Det är en mycket starkare – det ses som en mycket starkare markering – när en kille säger att han inte vill ha sex. För ”killar vill alltid ha sex och om de inte vill det är det någonting fel”, medan tjejer förväntas inte vilja ha sex, utom när de vill det.
Filip tycker överlag att sex ställer till med en massa svårigheter.
– Jag tycker att sex handlar väldigt mycket om makt och jag tycker inte om makt. Och det gör att jag har ett ganska komplicerat förhållande till sex.
Och när han pratar om makt så pratar han om sin egen makt. Han upplever att han hela tiden tenderar att få ett övertag när han har sex med tjejer. Därför har han utvecklat en principfast feministisk strategi: han tar aldrig några initiativ i sexuella sammanhang. För han är rädd att tjejen ska ställa upp fastän hon egentligen inte vill.
Han berättar att han gick jättelänge och ville ha sex med en person som han var kär i, utan att ens visa det.
– Jag längtade jättemycket efter att ha sex med henne. Men jag ville inte visa att jag kände så, för då hade jag inte kunnat vara säker på i vilken mån hon ville. Skulle vi ha sex skulle det vara för att hon ville så mycket att hon inte kunde låta bli att ta initiativet. Annars kunde det kvitta.
Lars har ett helt annat perspektiv än Filip. För honom handlar sex om en växelverkan av initiativ och han tycker att sexualitet är det plan i livet där maktförhållandena kan överskridas.
– För mig är sexakten ett totalt samspel. Jag har i alla fall aldrig upplevt det på något annat sätt än som ett sampel – men jag kan ju så klart inte därför säga att det är så, säger Lars.
– Att penetration skulle vara en maktutövning är till exempel en av de mest obegripliga delarna i feministisk teori för mig. Alltså jag kan ju förstå att det kan vara det, men utifrån mina erfarenheter är det en helt orimlig tanke.
Men för inte så länge sen hade Lars en erfarenhet som inte riktigt passade in i mallen om att sex är ett ömsesidigt givande och tagande. Det var när han hade sex med en kvinna som uppträdde passivt.
– Det är lite läskigt att säga, men jag blev förbannad på henne. Alltså jag skällde inte ut henne, men jag kände att vad fan håller du på med?! Jag fick en känsla av att hon ville bli behandlad av mig och det kan jag inte gå med på. Jag går inte in i det spelet, att vara drivande, säger Lars.
Han berättar ärligt om dessa känslor. Samtidigt är han är medveten om att hans ilska inte var så politiskt korrekt, i och med att den utgick från hans vilja att definiera vad tjejen behövde.

Här finns en tydlig likhet mellan Filip och Lars. De tar sig rätten att bestämma vad tjejen behöver för att bli frigjord. De har tänkt ut idéer och principer för hur deras sex med kvinnor ska bli mer jämställt och låser därmed också fast kvinnorna i positioner, passiviserar och objektifierar dem.
Den brittiske mansforskaren Stephen Heath skriver i en artikel att ”mäns relation till feminism är omöjlig”. Detta i och med att kvinnor med nödvändighet är det feministiska projektets subjekt. Och varje gång en man försöker ge sig in i projektet – eller ”penetrera” det, som Heath så intressant uttrycker det – så utgör det i viss mån en upprepning av det patriarkala mönster som feminismen motarbetar.
Det fundamentala och paradoxala i sammanhanget är att den manliga feminismens omöjlighet inte är detsamma som att män är dömda – och därmed berättigade – att vända sig bort från feminismen, betonar Heath: ”Män måste lyssna till vad feminismen har att säga till dem som män och, istället för att föreställa sig en sådan lyssnande relation som enkel och möjlig, acceptera den som svår, motsägelsefull, smärtsam och omöjlig”.
Men hur är det då med ambitionen att avsäga sig maktpositionen? Är det inte ganska praktiskt att ha makt, när allt kommer omkring?
Under mitt samtal med Per blir det tydligt att hans tendens att glida in i ”jag vill ha sex”-rollen är starkt kopplad till en benägenhet att koppla bort känslor av sårbarhet.
– Den där sexhysterin som man som man tvingas in i, den blockerar liksom alla andra känslor. Det kan ofta vara så att även om det är någon jag är jätteattraherad av och liksom förälskad i, så är det ändå viljan att ha en massa sex hela tiden som dominerar.

Per säger att han inte gillar att han fungerar på detta sätt, men samtidigt har han märkt att känsloblockeringen gör honom mindre sårbar och ger honom makt. Så det är kanske även därför som han glider in i rollen. Den ger honom vissa faktiska fördelar.
– Jag kan känna att ibland så hamnar jag i ett känslomässigt överläge gentemot tjejen, i och med att jag inte har lika mycket känslor. På det sättet är det lättare för mig att avsluta relationen och då hamnar man ju i en maktposition.
– Om man vågar visa hela det där spektret av känslor så lämnar man ju ut sig. Och då är det lätt att tappa kontrollen, vilket jag är väldigt rädd för. Men samtidigt: det är när man håller den där distansen i sex som det kan bli väldigt kallt. Och då kommer den där tomhetskänslan efteråt.
Trots att han ogillar makt, kan även Filip se att det finns positiva sidor med kontroll.
– Det har aldrig varit en schysst erfarenhet de gånger jag utövat makt i sexuella situationer. Men det är klart… Alltså det är ju lättare för mig att göra det skönt för mig, rent fysiskt, om det är jag som har kontrollen, säger han.
Men han framhåller ändå att han inte upplever att han så att säga måste ge avkall på en massa njutning i syfte att ha etiskt försvarbart sex. Det är ingen reell konflikt.
– Det blir definitivt tillräckligt bra tillräckligt ofta ändå. Och det är till och med så att jag upplevt en annan typ av sex, som är skönare på ett sätt som jag inte riktigt kände till innan.
Både Lars och Filip säger att de hela sina liv strävat mot att få bort våld och aggressivitet från sängkammaren. De har aldrig förstått vad som är upphetsande med att dominera. Per tycker däremot om ”dominanssex”.
– Jag kan verkligen tända på att liksom bara tänka på mig själv och ta för mig, utan att tänka på tjejens njutning. Fast då är det alltid underförstått att vi kommit överens om att ”nu är det jag som gäller” och att hon kan avbryta det hela med ett ord. Det är inte riktig makt, utan den är iscensatt, säger Per som berättar att han generellt har ganska svårt för att ta för sig i sexuella sammanhang.

Men kan du vara säker på att tjejen verkligen vill då?
– Det gäller verkligen att hela tiden vara lyhörd inför hur hon reagerar, så att jag inte missbrukar makten. När jag märker att den person jag är med inte uppskattar det jag gör eller känner sig obekväm så avbryter jag direkt, för då kan jag inte fortsätta.
– Men jag skulle aldrig kunna ha ”maktsex” till exempel vid ett one-night-stand, utan det måste vara i en relation där man byggt upp en ömsesidig respekt och förståelse.
Även om Lars i ”själva” sexakten säger att han inte har mycket till övers för makt, kommer det i vårt samtal fram att han möjligen har en tendens att eftersträva ett maktövertag i relationer som helhet. Han berättar om hur starka tjejer kan skrämma bort honom.
– Det här är en av de stora grejer som jag brottas med. Orsaken till att jag gjorde slut med min förra flickvän var, enligt min tolkning, att jag blivit van vid att hon var på ett speciellt sätt som jag rent ideologiskt önskade att hon skulle resa sig ur – begränsningar av olika slag – men när hon gjorde det så blev jag provocerad. Och jag stod inte ut med att känna att jag gav mig på henne verbalt när hon visade styrka, så jag avslutade relationen.
– Och jag tror att det kan vara så att jag måste ha ett övertag i en relation, för att vilja stanna i den. Jag vet inte. Men det kan vara så enkelt.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kultur 05 maj, 2024

Finskt trauma får tala

Finska krigsbarn anländer till Stockholm den 19 februari 1944. Foto: TT.

Temat i vittnesmålen från de finska krigsbarnen är slitet mellan länder, familjer, syskon och språk. Och att försöka anpassa sig utan att gå itu.

”Det är i sista stund.”

Så sade en av dem som anmälde sig till den berättarcirkel för finska krigsbarn jag ledde i Ljungby i fjol. Första träffen grät vi allihop. Smygande, stockande, rinnande, ursäktande. Med veckorna släppte spänningarna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jenny Ahonen
Verksamhetsutvecklare i ABF Ljungby och grundare av Sverigefinska föreningen i Ljungby i Småland.
Inrikes 05 maj, 2024

Alla är vi entreprenörer

Det är arbetarkollektivet som står för innovationerna. Foto: Mrwinn/Adobe Stock.

Den individuella entreprenören tros kunna lösa allt från arbetslösheten till klimatkrisen. Men innovationskraften finns nu som alltid hos kollektivet.

I ett vänstermem som cirkulerar på nätet tittar den gamle lejonkungen och hans son Simba ut över världen. Men i stället för den afrikanska savannen sitter de framför en storstad.

– Titta Simba. Allt som solen vidrör är skapat av proletariatets arbete, förklarar Lejonkungen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.
Inrikes 04 maj, 2024

Orsa kompani lovar ingenting bestämt!

Olof Arborelius, ”Kyrkbyn med Lillån, Orsa”, olja på duk.

I Dalarnas skogsområden har en trotsig gemenskapskultur växt fram. Här odlar man potatis och startar skolor, men det kallas varken prepping, gröna vågen eller antikapitalism – utan det är bara så man gör.

En brunbjörn står på bakbenen för att gå till attack med klorna, och mellan oss står bara ett tanigt trästaket.

Installationen står i matbutiken Skattunge Handels träffstuga som precis har firat folkhögskolans dag den 17 april, där nyfikna har fått lära sig om allt från ekologisk odling till att väva vadmal. Här finns toa för gäster och en mikrovågsugn där snickare och andra besökande arbetare kan värma sin mat, och på tv:n visas ibland fotbollsmatcher.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Nyheter 03 maj, 2024

Klasskampens inkubator

Facket IWGB demonstrerar utanför gigbolaget Deliveroos högkvarter i London i april 2021 – samtidigt som företagets börsnotering. Foto: Alastair Grant/AP.

I gigekonomins värld är alla entreprenörer. Men den flexibilitet företagen värdesätter är dubbeleggad. Vad händer när matbud och apptaxichaufförer väljer att gå sin egen väg?

Som så många andra matbud var det kärleken till att cykla som först fick Armin Samii att söka jobbet som matbud på Uber Eats. Men han var less efter bara ett par veckor, berättar han för Financial Times. Prisättningen var nyckfull, och det verkade inte finnas något samband mellan längden på resorna och den ersättning han fick ut. Funktionen för ansiktsigenkänning, som låser upp appen, klarade inte heller av att identifiera honom, på grund av hans lockiga hår och skägg.

Men Armin Samii hade ett ess i rockärmen: han var utbildad programmerare. Han bestämde sig för att använda sina kunskaper, och designade en app med namnet UberCheats.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Nyheter 02 maj, 2024

Bakom AI-musiken döljer sig den mänskliga handen

Den generativa musiken kommer att bygga på allt mer AI-material och därmed också bli allt mer sjuklig. Illustration: Leonidas Aretakis/Nightcafe/AI.

Den nya musikappen Udio kan skapa trovärdiga pastischer på musik som redan har skapats. Men det är alltjämt människan som står för kreativiteten.

Efter ett par års rabalder kring AI-genererad text och bild, har intresset under 2024 allt mer förskjutits mot ljud – både röster och musik. För företagen i AI-industrin är skillnaden mellan dessa uttryck inte så viktiga. Det är samma statistiska modeller som används för att identifiera mönster i ett enormt råmaterial. Det är i stort sett alltid piratkopierat: företagen dammsuger nätet på rådata och använder den utan att fråga om lov.

Ju mer mänsklig skriven text som samlas in, desto bättre blir modellerna på att härma mänskligt skrivande. Så skapades den välkända chattroboten ChatGPT. Om man i stället använder inspelat tal som råmaterial, får man en AI-modell som kan efterlikna mänskliga röster. På så vis hoppas nu talboksföretag snart kunna slippa betala lön till inläsare, medan yrkeskriminella hittar nya upplägg för telefonbedrägerier där offren luras av en anhörigs röst.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Fleischer
Ekonomihistoriker och författare.
Inrikes/Nyheter 01 maj, 2024

Brand i känd antifascists kulturkafé

Journalisten och författaren Victoria Rixer har varit aktiv i antifascistiska grupper som Linje 17. Nu har delar av hennes kulturkafé Torpet i Orhem brandskadats över natten till första maj. Foto: Anna E Andersson/Wikimedia commons.

Journalisten Victoria Rixer har varit aktiv i antifascistiska grupper som Linje 17. Nu har delar av hennes kulturkafé Torpet i Orhem brandskadats över natten till första maj.

Morgonen den första maj gick Victoria Rixer upp extra tidigt. Det var premiär för sommarsäsongen av kaféet Torpet i Orhem, där hon också bor, och hon hade förberett en meny med sex olika rågsmörgåsar, grillade surdegsmackor, mat- och efterrättsvåfflor, korv, bullar och ”världens näst godaste cider”. Till kvällen hade hon också planerat ett efterhäng till dagens demonstrationer.

I stället vaknade hon till en hög av rykande brädor och träkol. Delar av hennes livsverk hade brunnit.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Ledare 01 maj, 2024

För en entreprenöriell vänster

De största kriserna i vår tid kräver en innovativ socialistisk rörelse. Foto: Pontus Lundahl/TT.

Första maj påminner om den skaparkraft som finns hos arbetarklassen. Med krig och klimathot vid horisonten måste vi än en gång börja tänka nytt.

Den tidning som du håller i handen är resultatet av entreprenörskap.

Det första malmtåget i Malmbergen lastades 1888 och därmed var den svenska gruvruschen igång. På två år flyttade 5 000 arbetare dit och byggde upp en kåkstad. ”Deras hus var som svinstior”, skrev Dagens Nyheter 1902. ”Men ur dessa klev välklädda herrar och damer.”

Snart uppstod allt från kaféer till krogar och bordeller. Men den viktigaste politiska mötesplatsen var Finn-Jakobs bastu på Kaptensvägen. Där bildades den lokala arbetarföreningen 1895, och samma år uppstod idén om en tidning som skulle stå på folkets sida. Första numret kom ut den 1 maj 1904, under namnet Norrskenet, och nu vet du vart jag är på väg: efter ytterligare ett nummer på arbetarnas dag lanserades den som tidning 1906, under namnet Norrskensflamman.

”Upp till demonstration!” lyder den första texten, som vill påminna de mäktiga om att ”den klass, som med sitt arbete uppbär samhället” också vill ha rösträtt. Detta då deras strävan – till skillnad från överklassens – ”är att bereda den högsta möjliga lycka åt alla.”

Som anekdoten visar hade den tidiga arbetarrörelsen ingenstans att ta vägen. Offentliga lokaler fanns sällan, och socialistiska agitatorer förbjöds ofta att tala offentligt. Men de uppfann ständigt nya sätt att protestera.

Världen är i skriande behov av en vänster som kan se både bakåt och framåt.

August Palm berättar i Ur en agitators lif (1904) om när han förbjöds att tala i Arboga av kronofogden, och i stället gjorde det från en båt i ån, medan tvåtusentalet arbetare gick längs vattnet och lyssnade. Han åkte dock på 100 kronor i böter i efterhand, och då hade han tidigare kastats i Långholmens centralfängelse för smädelse av riksdagen och liknande brott. Även där höll han modet uppe, och tillverkade två tärningar i tuggat bröd som finns bevarade i Arbetarrörelsens arkiv. Om Kata Dalström, en annan agitator, berättas att hon talade i diket för att runda förbuden. Med knappa resurser, och etablissemanget och lagarna emot sig, stod man ändå aldrig rådlös.

Nu står vi här igen. En antidemokratisk höger försöker än en gång kväva alla arenor för bildning och organisering. Man skär ned på allt som gjorde det svenska folkhemmet starkt, som skolor, folkbildning, kultur, föreningsliv – och nu även medier. Sedan årsskiftet har Flamman och andra vänstertidningar tvingats överleva utan presstöd, utan motivering eller information.

Inte heller vi står handfallna. Vi har ökat upplagan med 23 procent sedan första numret 2023, och blir allt fler varje vecka. Vi har inga rika finansiärer utan tar kampen mot högerns nedskärningar med hjälp av dig och andra läsare.

Men varken vi eller den bredare vänstern kan nöja oss med att bevara tidigare landvinningar. Vi måste skapa framtidens samhälle. Därför släpper vi på första maj ett specialnummer om vänsterns och folkets initiativkraft. Vi vill lyfta fram platser som Orsa där man bygger socialismen där man står, uppfinningsrika sätt att protestera hos nya rörelser halvt utanför fackförbunden som Gigwatch, Skiftet och Tankesmedjan Balans, och hur de egentliga innovationer i industrin och AI-teknologin i själva verket kommer från arbetarna.

Samtidigt som vi försvarar historiens bästa innovation – folkhemmet – måste vi ha en plan för hur vi går längre än det, och utveckla svar på vår tids frågor. Klimathotet, stordata, AI, etnonationalismen, folkförflyttningar, finanskrascher, för att inte tala om bankvinster och ägande.

Den socialistiska vänstern behöver därför tankesmedjor och förlag utanför den socialdemokratiska sfären som kan ta fram sådana reformer. Detta ekosystem är i dag alldeles för svagt, vilket gör att de ideologiska debatterna präglas av nostalgi. Se bara på hur programdiskussionen i Vänsterpartiet har kommit att handla om hur många gånger som orden ”antikapitalism” nämns, snarare än vilka vänstersvar som finns på vår tids största utmaningar. Tidigare var det inte sällan i arbetarrörelsen, nedifrån, som idéerna bubblade upp till partierna. Inte minst LO-skapelsen löntagarfonderna, som var ett modigt steg mot gemensamt ägande i Sverige.

Många av dessa strider äger allt oftare rum utanför Sveriges gränser, och det är dags att hugga in även där.

EU-valet är tyvärr en förlorad chans, med tanke på hur splittrad den europeiska vänstern är. Konflikterna sträcker sig tillbaka till tiden när många partier hade kopplingar till den nationalistiska sovjetsocialismen, som såg ett enat Europa som en kapitalistisk sammansvärjning. Det räcker nu, släpp kalla kriget och gå vidare. Detsamma gäller arbetarrörelsen, som länge har motverkat ett direktiv för att erkänna gigarbetare som anställda för att skydda den svenska modellen, vilket har mötts av kritik från Transportarbetarförbundet och andra berörda.

Visst har EU satt upp stora hinder för vänsterpolitik, som de nyliberala reglerna för finanspolitik och statsstöd eller det demokratiska underskottet, men det borde ge desto större anledning att förena sig på den nivån och bjuda motstånd.

Vänstern borde i stället leda kampen för ett annat Europa. För en offensiv gemensam finanspolitik, en starkare social pelare, större makt till parlamentet, ett rättvist flyktingmottagande som väger in fackförbundens önskemål, och en rejäl utvidgning av den fjuttiga klimatsatsningen. Visst kan 468 miljarder kronor låta mycket, men det bleknar inför den amerikanska förlagan ”Inflation reduction act” med sina 4 biljoner kronor.

Det är också på denna nivå som regleringen av nätjättarna måste ske, inte minst hur AI ska hanteras. En rejält utvidgad, demokratiskt styrd investeringsfond på Europanivå skulle också kunna investera i en offentlig infrastruktur för sociala medier, där större delen av våra politiska samtal förs, i stället för att sitta i knät på kinesiska eller amerikanska miljardärer.

Världen är i skriande behov av en vänster som kan se både bakåt och framåt. I dag minns vi våra framsteg, i morgon tar vi itu med framtiden.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Rörelsen 01 maj, 2024

Lobbysossarnas sista första maj?

Socialdemokraternas tidigare partiledare Stefan Löfven (S) talade i Älvängen på första maj 2022. Nu jobbar han på pr-byrån Rud Pedersen. Foto: Adam Ihse/TT.

Socialdemokraternas paroll för årets första maj är Gemensamt ansvar för Sverige. Det sätter inga hjärtan i brand, förutom kanske de mest inbitna socialdemokraters. Nåja, det går ändå bra i opinionen för dem.

Inför valet 2026 håller S på att ta fram ny politik på en rad områden för att vinna tillbaka makten. Det har mest talats om hårdare tag mot invandrare och brottslingar. Mer försiktiga är S när de talar om att de förstått hur illa det gick när man släppte lös marknadskrafterna inom välfärden. Det finns skäl till att de är mer vaga i kanterna.

I S har partitoppar i årtionden nationellt och lokalt bytt sida och börjat jobba för lobbybyråer med hemliga kunder. Men det blir värre för varje år. Det räcker att kolla in deras Facebookväggar som täcks av glada hurrarop när de byter sida. Detta vill partiet dock inte ändra på, och därför har jag granskat sidbytena sedan förra första maj 2023.

Vi börjar med Sven-Erik Österberg, tidigare finansmarknadsminister och en gång omtalad som potentiell partiledare. Han rekryterades för några veckor sedan till den moderattunga byrån Kreab. Där gör han sällskap med Erik Gutiérrez-Aranda, tidigare energi- och näringspolitisk rådgivare för Socialdemokraterna. Det är inte bara sossar som gått till Kreab. Jenny Lindahl gick från att vara kommunikationschef på Vänsterpartiet till att jobba på moderatbyrån Kreab. V vill verkligen vara som S fast 40 år efter. Vi får se om V lärt sig av S misstag och om hon sjunger Internationalen när partiets tåg går en bit bort från Kreabs kontor.

Eva Nordmark är tidigare arbetsmarknadsminister. Hon har gått till lobbyfirman Rud Pedersen, där hon får sällskap av sin tidigare statsminister Stefan Löfven. På en byrå som saknar kollektivavtal. Löfven ”straffades” genom att bli ordförande för socialistinternationalen. Internationella samarbeten kan förvisso vara plågsamt.

I S har partitoppar i årtionden nationellt och lokalt bytt sida och börjat jobba för lobbybyråer med hemliga kunder.

På lokal nivå märker man ofta inte sidbytena då det sker i medieskugga. Men jag har sett att Monica Green, tidigare riksdagsledamot, börjar som lobbyist på byrån The Swedish Thing samtidigt som hon är ordförande i Skövde kommunfullmäktige. Ja, det är lagligt att ha hemliga lobbykunder och vara folkvald samtidigt. Hur detta inte anses vara korruption förstår i alla fall inte jag.

Mindre offentligt känd är Sebastian de Toro som är tidigare statssekreterare och LO-ekonom. Han rekryterades till New Republic över en lunch med Paolo Silva som är delägare på byrån, tidigare språkrör för Grön Ungdom och har jobbat på regeringsdepartementet för Miljöpartiet. Det är inte bara Anna Kinberg Batra man vill vara vän med.

Läs mer

Sist och kanske minst betydelsefull är Juan-Pablo Roa som tidigare jobbat som planeringschef, biträdande stabschef för Stefan Löfven och presschef för Socialdemokraterna. Han går till byrån 500 för att ”stärka deras erbjudande inom public affairs”. På ren svenska: lobbyism.

Den första maj kommer dessa lobbyister förmodligen gå under de röda fanorna. Det är absurt och stötande. Vad sägs om att Socialdemokraterna tar gemensamt ansvar och sätter stopp för svängdörrarna mellan partiet och lobbyklägget? Helst redan till nästa första maj. Tack på förhand.

Robin Zachari
Kanslichef för folkrörelsen Skiftet och ansvarig utgivare för granskningsinstitutet Klägget.[email protected]
Inrikes 01 maj, 2024

Arbetarårets förluster och framgångar

Flamman frågar några profiler om deras segrar och motgångar i stärkandet av arbetares rättigheter, och vad de väntar sig framöver.

Vilken är er största seger under det senaste året?

– Vi har fått upp arbetsmiljöfrågorna mer på agendan i allmänhet och cancerfrågorna relaterat till brandmansyrket i synnerhet, samt gjort ett stort antal bra förhandlingar för enskilda medlemmar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 30 april, 2024

Skilj mellan sund genetik och rasbiologi

Foto: NHGRI/AP

Visst måste vänstern sluta slå ifrån sig biologisk kunskap, men det betyder inte att rasbegreppet är användbart. Separera hellre den vettiga genetiken från rasbiologin, skriver evolutionsforskaren Patrik Lindenfors i ett svar till religionshistorikern Stefan Arvidsson.

Är ras en biologisk realitet eller en mänsklig konstruktion? Frågan är långt knepigare än man kan tro. Tyvärr har den blivit högaktuell i och med högerpolitikers användning av ordet ”ras” som samlingsnamn för biologiska skillnader, något som gör det svårare att diskutera skilda biologiska förutsättningar på allvar.

Till att börja med är ”ras” inget väldefinierat biologiskt begrepp ens för andra djur än människor. Ras används för att beteckna populationer som är ”tillräckligt olika” vad gäller till exempel genetik eller utseende. Gränsen är luddig och ”tillräckligt olika” betyder olika saker i olika sammanhang. Det här gör att det klassiska avfärdandet av ras såsom ogiltigt för att ”de biologiska skillnaderna mellan olika folk är mindre än skillnaderna mellan olika personer” faktiskt skjuter bredvid målet. Det ingår inget sådant kriterium i rasbegreppet eftersom rasbegreppet inte har några kriterier.

Sedan är det också ett gigantiskt problem att ”ras” har ett historiskt bagage som man måste förhålla sig till. Linné delade upp människan i afrikaner (svarta), européer (vita), asiater (gula) och amerikaner (röda). (Han använde dock inte begreppet ”ras” utan varietet.) En liknande uppdelning, ibland med små skillnader, är det man brukar syfta på när man pratar om ras hos människor.

Om man vill dela upp mänskligheten utifrån genetisk likhet är det dock svårt att hamna i denna gruppering. Det har visat sig att den amerikanska urbefolkningen genetiskt härstammar från Asien, så där är det korrektare att säga att den amerikanska urbefolkningen är asiater, genetiskt sett. Drar man den insikten till sin logiska slutpunkt följer dock en annan slutsats. Alla mänskliga populationer härstammar nämligen från Afrika, vilket innebär att alla människor är afrikaner.

Fortsätter man enligt samma princip hamnar man i Jurassic Park-kunskapen att fåglar är en sorts dinosaurier, men också i att däggdjur är en sorts fiskar. Dessa påståenden är korrekta, men de svarar inte på grundfrågan. För nog är väl vita (européer) genetiskt distinkta från svarta (afrikaner)?

Det stämmer förvisso, men i och med att människor med historiskt genetisk härkomst från Europa och Asien härstammar från ett fåtal grupper som utvandrade från Afrika för några hundra tusen år sedan finns det grupper bland svarta i Afrika som genetiskt skiljer sig mer från varandra än vad de skiljer sig från vita. Så om man vill göra en genetisk uppdelning mellan människor skulle man behöva börja med att dela upp afrikanska grupper från varandra. Och det kan man förstås göra, men då har vi lämnat de traditionella raserna bakom oss.

Sammanfattningsvis så finns alltså de största genetiska skillnaderna mellan olika människogrupper inom en av de traditionella raserna (svarta) och skillnader mellan andra traditionella raser är väldigt små (vita, asiater och amerikansk urbefolkning).

De som sysslar med mänsklig genetik för att de till exempel är intresserade av förhistoriska förflyttningar, genetiska sjukdomar eller hur olika människor reagerar på mediciner har därför till största delen slutat prata om ”ras” och pratar i stället om ”’ancestry’, ’population’, ’cluster’ och liknande”, precis som Arvidsson skriver. Detta dock inte av politiska skäl utan av goda biologiska skäl. Den biologiska realitet man vill undersöka och det historiska bagage man har att förhålla sig till krockar nämligen på ett väldigt icke-konstruktivt sätt.

Jag stöttar Arvidssons tes att det är vettigt att skilja natur och kultur i den här typen av diskussioner, och tycker allmänt att vänstern bör sluta slå ifrån sig biologisk kunskap, men landar i den motsatta slutsatsen i hur man bör hantera rasbegreppet. Det är just för att man vill hålla isär vettiga genetiska undersökningar från mer traditionell rasbiologi och ren rasism som man bör undvika ordet ”ras”. Särskilt knepigt blir det i frågan om att analysera invandrares brottslighet på det sätt som Hanif Bali försöker göra, då olika invandrargrupper kommer från olika traditionella ”raser”. Nej tack, sådant urartar bara i ren rasism.

Svårare då med begreppet kön, som vissa biologer vill hävda ensamrätt på. Kön används dock för att beskriva minst fyra olika företeelser: biologiskt kön, könsroller, juridiskt kön och könsidentitet. Biologiskt kön definieras utifrån könscellernas storlek (spermier och ägg), är binärt och kan inte ändras med någon metod vi har i dag (till skillnad från könsorgan). Juridiskt kön är å sin sida en beteckning vi bestämmer över helt själva och därför kan definiera precis som vi vill. (Frågan vad som är poängen med att ha juridiskt kön om det inte är kopplat till biologiskt kön lämnar jag till andra att svara på.)

Könsroller är det feminister kämpat längst med. I hur stor utsträckning dessa är konstruerade respektive medfödda har varit arena för en lång debatt. Efter många års kamp har det blivit alltmer accepterat att gå utanför samhällets könsnormer. Stor förstämning har därför inträtt bland vissa feminister då könsidentiteten gjort sitt intåg. Att ”vara född i fel kropp” innebär ofta just att man har ett biologiskt kön samtidigt som man känner att ens könsroll gör att man hör till det andra. I stället för att argumentera för att sådana skillnader ska ses som okej – vilket var det tidigare tillvägagångssättet – vill transpersoner nu hellre ha möjlighet att ändra det juridiska könet.

Varför inte, tycker många – låt folk bestämma själva; det är en frihetsreform för transpersoner. För att det motverkar mycket av det vi kämpat för som feminister, tycker andra – vi var väl överens om att könsroller inte skulle vara så hårt bundna till biologiskt kön? Var man landar i den här frågan är dock helt frikopplat från hur man bör hantera rasfrågan. Jag tror att debatten skulle vinna mycket på att diskutera ras- och könsfrågor för sig.

Patrik Lindenfors, forskare i biologisk och kulturell evolution.