Jag har tagit blå linjen till Akalla, det är där Lotta rotat sig efter att hon kom till Stockholm för åtta år sedan och platsen som har fått ge inspiration till miljöbeskrivningarna. Namnet på denna långtbortförort som är hemma för alla typer av nykomlingar, förknippas med miljonprogram och betong, men den som vet, vet. Här börjar naturreservatet Järvafältet nästan direkt utanför tunnelbanan och den fuktiga luften är mättad av våta, djuriska dofter från allt möjligt levande. Vi promenerar i regnet. 

Skrev du boken för att du ville göra något helt annat? 

– Jag har alltid hållit på med konst och skrivit poesi som ett annat sätt att uttrycka mig och kapsla in existentiella frågor. När jag väl började skriva blev det såhär. Kanske folk blir besvikna på mig nu och tror att det är den definitiva arbetarskildringen. Det är det inte. 

Lotta Ilona Häyrynen har arbetat som skribent sedan hon var 28 år. Socialdemokraternas regeringskansli plockade upp henne från SSU för hennes blogg. Hon började skriva för S-tidningen Tvärdrag och senare rekryterades hon som presskommunikatör åt två ministrar. Väl innästlad i partipolitiken visade det sig att det fria tänkandet och skrivandet, hennes passion och orsaken till att hon rekryterats, blev knepigt när hon blev en del av apparaten. Då lämnade hon det partipolitiska arbetet och blev fristående skribent. 

Finns det ändå något politiskt att hämta hos din huvudperson Laura?

– Boken är ett utforskande av melankoli, en känsla av inre splittring och rastlöshet. En kvinna som bygger sin identitet och hur hon är beroende av sina relationer och miljöer. Som kvinna blir man ofta till i sin omgivning. Man blir till i det folk vill ha ur dig. Det är sorgligt. 

Laura styrs av sitt sexuella begär och att bli bekräftad. Allt kretsar kring de där mötena som kanske, kanske inte ska bli av med älskaren och det dåliga samvetet gentemot hennes man. 

Varför är erotiken i centrum?

– Det är nog ett sätt att känna sig levande, fast hon känner sig död inuti. 

Vi stannar till vid en kohage med rödbruna, rufsiga kor som först verkar nyfikna, men så fort vi börjar locka tappar de intresset för oss. De har sin egen gröna värld och tror nog att de lever i paradiset på jorden. 

– Bättre än antidepp, säger Lotta och blickar ömt mot de fridfulla djuren 

Är det ett tecken i tiden att vi söker mening i sex? 

– Det är nog en status som sex alltid har haft. Men när sex funkar då är det en av få platser resten av verkligheten försvinner. 

Sex, är vi överens om, behöver inte vara präktigt eller jämställt för att det ska vara bra i dess djupaste bemärkelse. 

– Det finns moraliskt sex, men moral är flytande. 

När vi ses har Wollter-Dufvenius-boken inte släppts ännu. Några dagar senare ska hela mediesfären mättas av indignation och upphetsad nyfikenhet. Jag vill inte tänka på döden men jag vill tänka på dig är mer lågmäld och påminner i sin lätt ålderdomliga form och korthet om genrer som Strindbergs Ett halvt ark papper eller Hjalmar Söderbergs Historietter. Men besattheten finns där. 

– Ja, otroheten blir en fetisch i sig. Själv vacklar jag, jag ömmar för henne men jag kan också tycka att hon är ond. Hon är beroende men hon kan också läsas som en vampyr. Jag hoppas att folk ska läsa henne på flera sätt.

Vi kommer in på den pågående backlashen mot kvinnor och feministiska frågor som har fått ge vika för problemet med den ensamma mannen. Jag påpekar att Laura talar om sin livmoder som något vitalt och äkta. 

Är det en särartsfeminism du lägger fram? 

– Det finns ett spår av biologism i boken och det finns i samtidsdiskursen och det präglar det offentliga samtalet. ”Jag är prinsessa och ska ha en man som tar hand om mig”, typ. 

Snart kommer boken ut. Då kommer många av hennes kollegor att få lära känna en helt annan sida av henne. Det är lugnt, tycker hon.

– Det är så mycket som händer nu att jag inte hinner tänka eller oroa mig.

Men så får hon plötsligt något jagat i blicken. 

– Usch, jag vill inte att min mamma ska läsa den! Jo, hon har levt också men hon får inte veta att jag har levt.