Medan staten drar sig tillbaka på allt fler områden tävlar makthavarna
i peppiga självhjälpstips. Det enda som är värre är deras faktiska politik.
Var så säker – någonstans i Stockholm, förmodligen på Östermalm, samlas emellanåt ett diskret sällskap som lämnar mobilerna vid entrén för att sedan slå sig ner och ömsom bedrövat, ömsom generat, processa regeringsarbetet och statsrådens senaste sköna utspel. En slags terapisession över, inbillar jag mig, några centiliter fin konjak.
Medlemmarna torde vara den senaste, eller rentav den sista, generationen moderatpolitiker som visste att utöva det regeringspolitiska hantverket. Carl Bildt är självskriven. Gunnar Hökmark, som för några år sedan i vad som framstod som en mild förtvivlan försökte förmå högern att släppa upptagenheten med ”svenska värderingar”, är också given.
I en läsvärd och vacker text, tyvärr inför blinda ögon, slog han fast att ”I Sverige råder […] inte någon annan värdering än lagen och lagen säger att vi får ha en mångfald av värderingar utan att någon säger oss vad som är svenskt och inte svenskt.”
Förmodligen ingår numera även Mikael Odenberg, militär till yrket och tidigare försvarsminister, som protesterade inför beslutet att avslå samtliga vindkraftsparker i Östersjön av påstådda säkerhetsskäl (”Det är ett energipolitiskt haveri och försvarspolitiskt betyder det ingenting”). Han fick en bildlig örfil tillbaka av Ebba Busch, som i allt väsentligt kallade Odenberg för en fredsskadad girigbuk.
Hon är bara ett av många statsråd som verkar djupt förvirrade kring sin roll. Spontant tycks de uppfatta sig som super-influerare eller livsstilscoacher med extraordinära befogenheter. Både statsministern och näringsministern kände sig manade att hålla jultal till folket. Att den förstnämndas jultal säljs in som ”traditionsenligt” är att tänja på begreppet; först ut verkar Fredrik Reinfeldt ha varit.
Kristerssons budskap kan ni räkna ut: det är ”allvarstider”, omvärlden är otrygg och vi bör sluta oss samman kring Sverige. Men både han och Busch uppmanade oss att tänka på dem som har det svårt och ensamt under julen, och rentav göra en insats för dem. Det är en bra påminnelse, men förmodligen mer effektiv om den kommer från ens mamma eller Benjamin Ingrosso än från energiministern.
Spontant tycks ministrarna uppfatta sig som super-influerare eller livsstilscoacher med extraordinära befogenheter.
Mest övertygad om sin roll som livstilscoach är förstås ministern för civilt försvar, Carl-Oskar Bohlin, med sina återkommande förmaningar och preventiva utskällningar av medborgarna via sociala medier. ”Personligt ansvar” tycks vara ministerns svar på det mesta. Samtidigt svarar han undvikande och grinigt på journalisters frågor om sådant som faktiskt ligger inom regeringens ansvar, som bristen på skyddsrum, vilken snarast förvärrats under Bohlins ministertid.
Socialminister Jakob Forssmed har ett jämnare humör och uttrycker sig faktiskt helt begripligt. Men även han vänder sig till medborgarna med råd och rekommendationer. Visserligen är Forssmeds engagemang för begränsning av ungarnas skärmtid utan tvekan genuint – han skulle kvala in som peppig föräldrastödjare i vilket kommunalt projekt som helst.
Men det är också malplacerat. En socialminister behöver leverera propositioner och tuffa förhandlingar med mediejättar och teknikbolag, inte föräldrastöd. Ett följdriktigt nästa steg skulle kunna vara att Forssmed tipsar unga om tandhygien, när regeringen nu i år avskaffar den avgiftsfria tandvården för unga.
Influerarrollen faller sig kanske inte fullt lika naturlig för finansminister Elisabeth Svantesson, men övning ger färdighet. Och nog har Svantesson övat. Tillfrågad om de höga livsmedelspriserna tipsade hon oss hjälpsamt om att jämföra och handla där det är billigast. Tillfrågad om bankernas övervinster relation till de svenska hushållens bolånebörda var svaret lika givet; att pruta med banken.
I själva verket har Svantesson en alldeles utmärkt styrspak för att skapa en sundare bankmarknad. Regeringen skulle kunna ge uppdrag till det statliga bolåneinstitutet SBAB att utveckla vanliga banktjänster (lönekonton och annat) och sänka avkastningskraven. Då skulle den statliga banken kunna lägga sig högst avseende sparräntor och lägst avseende låneräntor. Men finansministern gör motsatsen, och har nyligen börjat lufta idén att sälja SBAB.
Alla ministrarna är rätt usla livsstilscoacher, men Svantesson är genomfalsk. ”Bunkra med Bohlin” och ”Flossa med Forssmed” kan förmodligen få några visningar på Tiktok. För ”Spara med Svantesson” blir det svårare.
