Utrikes 04 september, 2020

Jakartas metod för folkmord

”Jakarta kommer” ropade den chilenska högern efter att den socialistiske presidenten Salvador Allende mördats under militärkuppen 1973. Den indonesiska huvudstaden var kodord för den amerikanskt understödda politik som syftade till att utplåna vänstern i Asien och Latinamerika. I en ny bok följer journalisten Vincent Bevins i spåren av det indonesiska folkmordet och Washingtons antikommunistiska korståg.

I Asien och Latinamerika ligger liberalismens lögner och offer begravda. Det ”kalla kriget” var som bekant långt ifrån kallt i tredje värden. Där utkämpades det med napalm och elektrisk tortyr. Det är en villrådig Vincent Bevins som i sin bok The Jakarta method: Washington’s anticommunist crusade & the mass murder program that shaped our world frågar sig varför de högar av lik världen över som USA:s antikommunistiska politik under 1900-talet resulterade i varken får någon egentlig förklaring eller upprättelse. Han börjar i Indonesien, dit Bevins menar att all terror som skett i antikommunismens namn sedan andra världskriget tydligt graviterar mot.

Där mördades omkring en miljon människor under loppet av ett halvår 1965–1966. De direkta förövarna var högerkrafter inom den indonesiska militären, ledda av generalen Suharto, tillsammans med fascistiska milisgrupper, men för planering och förberedelser stod den amerikanska underrättelsetjänsten, CIA. Den indonesiska armén orkade inte ens komma på ett frihetsdoftande kodord utan kallade folkmordet för rätt och slätt ”operation utrotning” men i New York Times beskrevs det, i stil med en baksidestext till en b-thriller, som ”oroligheter” i ”det våldsamma Asien där ett liv är billigt”.

Men våldet var inte överilat eller ett resultat av en masspsykos. Det var grundligt planerat, målinriktat och utfört med kirurgisk precision. Målet var faktiska och inbillade medlemmar av kontinentens då näst största kommunistparti. Amerikanska ambassaden upprättade listor över misstänkta kommunister som man försåg Suharto med och efteråt telegraferade man triumfatoriskt hem att Indonesien nu var open for business. USA:s utrikes­minister Robert McNamara var så nöjd att han medgav att man nu ansågs sig ha ”råd” att förlora kriget i Vietnam. Den viktigaste brickan i den rådande dominoteorin hade säkrats från att falla till kommunismen.

Indonesien var nämligen inte bara hemvist åt ett av världens största kommunistpartier utan också den ledande antikoloniala och antiimperialistiska kraften i regionen, och kanske i hela världen. I indonesiska Bandung hölls 1955 en antikolonial konferens med 29 deltagande nationer från Afrika och Asien. I Vita huset kallades Bandungkonferensen internt nedsättande för ”Darktown Strutters Ball” men oron för vad dessa stater och ledare kunde tänkas hitta på om de fick träffas utan amerikansk översyn ansågs befogad.
Särskilt problematisk ansågs huvudaktören Indonesien vara. Den dåvarande presidenten Sukarno hade inte bara förklarat landet neutralt i det kalla kriget utan även gett kommunistpartiet PKI samma möjlighet som alla andra att delta i valen. USA:s inställning till val i andra länder var ungefär samma då som nu. Det gick väl ann så länge folken i dessa länder röstade på den kandidat som USA ansåg mest lämplig. I Vietnam hade kommunistpartiet under Ho Chi Minh gått mot en solklar seger i valet 1956 vilket fått USA att genast ingripa med vapenmakt och lärdomen för Indonesien tio år senare var att en demokratisk regering ”nog inte är det bästa eftersom kommunisterna troligen inte förlorar”, enligt Richard Nixon.

Brasilianska militärer ankommer Rio de Janeiro i april 1964. Efter kuppen förblev Brasilien en militärdiktatur och pålitlig USA-allierad till och med 1985. Den konservativa eliten behöll makten vidare tills valet 2002 då Arbetarpartiets Lula da Silva vann en överlägsen seger. Foto: Erno Schneider/AP/TT

Brasilianska militärer ankommer Rio de Janeiro i april 1964. Efter kuppen förblev Brasilien en militärdiktatur och pålitlig USA-allierad till och med 1985. Den konservativa eliten behöll makten vidare tills valet 2002 då Arbetarpartiets Lula da Silva vann en överlägsen seger. Foto: Erno Schneider/AP/TT

Sedan andra världskrigets slut hade USA flitigt använts sig av operationer utomlands i syfte att sabotera varje försök till kommunistiskt maktövertagande. Men CIA, bildat 1947, hade också gått på några rejäla nitar i sina unga år. Agenterna på den nya myndigheten var förvisso hängivna antikommunister men kom i regel direkt från Yale eller Harvard och begrep ingenting om världen utanför. I Sovjetunionen och på Balkan landsattes fascister som gått i landsflykt med fallskärm för att iscensätta uppror, men CIA blev snart varse att man gravt missbedömt situationen. Inga massor väntade på befrielse och särskilt inte från gamla kollaboratörer, som istället greps och ställdes till svars för sina brott under andra världskriget.

Även i Asien misslyckades strategin. I Korea hade USA förvisso lyckats installera sin högerkristna marionett Syngman Rhee, som villigt begick massakrer på vänsterelement men knappt satt sin fot i hemlandet och snabbt förlorade den lilla legitimitet han en gång haft. Även här sågs ”befriarna” i stället som inkräktare och till synes pålitliga CIA-tillgångar på plats visade sig inte sällan vara dubbelagenter eller blev dragna vid näsan av Mao och Kim Il-Sung.

Inte heller i det ”fria” Europa stod den amerikanska kapitalismen särskilt högt i kurs. Det gjorde däremot kommunismen, vars partier i flera länder var på väg att bli regeringsbildare. ”Vi måste skrämma skiten ur det amerikanska folket”, sammanfattade president Trumans rådgivare sitt förslag på en strategi för att få folket att vända sig bort från kommunismen som erhållit stor prestige i och med segern i andra världskriget. Nybildade FBI:s chef J Edgar Hoover var minst lika oroad. Kommunisterna var ”luriga”, enligt Hoover, ”eftersom de säger att de vill ha välfärd åt alla”.

Efter ett antal misslyckade operationer – där alla fiaskons moder givetvis var Grisbuktsinvasionen 1961 då 1500 exilkubaner som tränats och beväpnats av USA oskadliggjordes av Castros styrkor, som dessutom tvingade amerikanerna att byta tillbaka fångarna mot barnmat och mediciner – började det långsamt gå upp för CIA att kampen mot kommunismen inte kunde föras genom ett direkt angrepp på Sovjetunionen, Kina eller – uppenbarligen – ens lilla närliggande Kuba.

I stället behövdes det bundsförvanter inom de länder man ville påverka politiskt. USA hade stöttat den vita sidan i ryska inbördeskriget redan på 1920-talet och knöt tidigt band till pålitliga antikommunister i tredje världen. I Guatemala stödde man pronazisten Jorge Ubico – som bland annat möjliggjort för Guatemalas stora landägare att hålla sig med slavarbetskraft – och sedermera även hans efterföljaren Carlos Castillo Armas, som efter den kortlivade guatemalanska demokratins störtande 1954 inrättade ”antikommunistdagen” och omedelbart avrättade omkring 5 000 misstänkta sympatisörer. I Kina hjälpte man general Chiang Kai-shek, som just förlorat inbördeskriget mot Maos röda styrkor, att fly till Taiwan där en fristad upprättades åt antikommunistiska terrorister medan tusentals politiska motståndare och civila taiwaneser mördades. I Sydafrika försåg CIA apartheidregimen med information som ledde till gripandet av Nelson Mandela 1962 och i Irak – där Mellanösterns största kommunistparti fanns – gav man Saddam Husseins Baath-parti listor över kända kommunister som sedermera mördades.

I Brasilien fanns det i början av 1960-talet ett stort missnöje hos den inhemska högern med den nyss valde presidenten João Goulart. Särskilt upprörd var man över Goularts ambition att ta itu med analfabetismen bland de fattiga (en aversion som fortfarande gör sig gällande inom högern i till exempel Venezuela och Bolivia). Antikommunismen hade redan fast grund i Brasilien med en mycket militant borgerlighet vilket gjorde att kuppen mot Goulart 1964 kunde genomföras utan att amerikanerna själva behövde sätta in några boots on the ground (även om CIA givetvis stod för fiolerna rent materiellt). Enligt Vincent Bevins så blev kuppen i Brasilien kvittot på att CIA äntligen hittat en framgångsrik strategi att sprida vidare och en fundamental vändning i USA:s kalla kriget-politik.

Folkmordskarriärist Robert McNamara var USA:s försvarsminister 1961–1968 och såg folkmordet i Indonesien som en stor politisk framgång. Här träffar han, i egenskap av president för Världsbanken, Suharto i juni 1968. Foto: AP

Robert McNamara var USA:s försvarsminister 1961–1968 och såg folkmordet i Indonesien som en stor politisk framgång. Här träffar han, i egenskap av president för Världsbanken, Suharto i juni 1968. Foto: AP

I Indonesiens fick man också användning för tidigare lärdomar. När CIA tillsammans med sin brittiska motsvarighet störtade den demokratiskt valde Mohammad Mossadegh i Iran 1953 bidrog man annat till att elda upp den religiösa eliten genom att sprida ut rykten om att Mossadegh var en gudlös kommunist och rentav jude. Även i Indonesien fanns starka reaktionära, religiösa krafter som bara behövde en knuff i rätt riktning. Kvinnorörelsen Gerwani, som bland annat kämpade mot polygami, var en av världens största och en nagel i ögat på islamistiska företrädare och på hinduiska Bali motsatte sig prästerskapet kommunistpartiets krav på att avskaffa kastsystemet. Rykten började spridas om att kvinnorna i Gerwani ägnade sig åt hedniska orgier och skar köns­organen av tillfångatagna generaler. CIA gick så långt att de spelade in porrfilmer med skådespelare som liknade Sukarno för att svärta ned hans rykte ytterligare.

Ett uppror bland vänstersinnade militärer blev folkmordets startskott.

Ett uppror bland vänstersinnade militärer blev folkmordets startskott. Ingenting tyder dock på att kommunistpartiet skulle ha varit inblandade – tvärtom blev de helt tagna på sängen – men däremot var Suharto förberedd på att ”kuppen” skulle ske. Amerikanska och brittiska medier spred uppdiktade uppgifter om kommunistiska, blasfemiska övergrepp mot religiösa helgedomar och lynchningar av militärer och poliser. Kommunisterna påstods vidare kontrolleras av kinesiska intressen och etniska pogromer sköljde över landet där medlemmar av den kinesiska minoriteten mördades på öppen gata. Vincent Bevins slutsats är dock att det indonesiska kommunistpartiets stora problem var att det inte styrdes från Moskva eller Peking. Det var tvärtom bristen på stöd utifrån, kombinerat med att de felaktigt gjort bedömningen att kunna agera öppet under Sukarno som gjorde dem till ett lätt byte. Partilistorna blev dödslistor i militärens händer.

Syftet med Jakartaprogrammet var att mörda de mest framträdande vänsterelementen i Indonesien i syfte att utrota hela vänstern i landet permanent, vilket Bevins tveklöst slår fast var ett politiskt motiverat folkmord. Det kongeniala med Jakartaprogrammet var att minsta krav på jordreform, drägligare arbetsvillkor, jämställdhet och så vidare, räckte för att brännmärka någon som misstänkt kommunist och fredlös i högerns ögon. Programmet inspirerade sedermera liknande terrorprogram i framför allt Sydamerika. I Argentina arbetade företag som Citi­bank och Ford direkt med juntan för att identifiera och eliminera fackligt aktiva och pengarna strömmade in till kontinentens evangelikanska kyrkor som predikade om hur socialister i själva verket var demoner. Till de kuvade länderna flödade sedan amerikanska ekonomer in – ”The Berkeley Mafia” i Indonesien och ”The Chicago Boys” i Chile – som fick fria händer att utforma sina nyliberala program.

I dag erkänner till och med det amerikanska Freedom House att antalet döda som en följ av USA:s antikommunistiska korståg – enbart i Latin­amerika – ”vida överstiger” antalet döda i Sovjetunionen eller Östeuropa under samma period 1960–1990. Vincent Bevins undrar varför the Killing Fields museum, som visar Röda Khmerernas grymheter i Kambodja, är landets främsta turistresemål medan det inte finns ett enda spår i offentligheten på Bali av att omkring fem procent av öns invånare mördades av Suhartos dödspatruller. I Sverige trycker Forum för levande historia inga böcker om det och inga seminarier eller debatter hålls på temat vad dåtidens liberaler och konservativa egentligen visste. Inte heller får man lära sig att den USA-stödde Pol Pots välde i själva verket störtades av det kommunistiska Vietnam.

I Indonesien har det länge varit riskabelt, och direkt straffbart, att tala öppet om folkmordet eller bilda vänsterorganisationer. Suharto störtades förvisso 1998 men den militära och religiösa eliten behåller alltjämt makten i landet. Men under sommaren har protester vuxit i styrka till följd av regimens lagförslag att kraftigt försämra arbets- och anställningsvillkor och den 14 augusti sjöng tusentals indonesiska demonstranter Internationalen i centrala Jakarta medan de tågade mot parlamentet, förbi regimens minnesmärken över ”kommunismens förräderi”. Den höger som orkestrerade folkmordet 1965–1966 och den efterföljande antikommunistiska terrorn världen över kommer aldrig att ställas till svars, men framtiden får utvisa kraften av sin draksådd.

Kultur 13 september, 2025

Från sportstugor till boutiquehotell

Snart är en natts sömn i Carl Larssons säng inte omöjligt – åtminstone för den som är villig att betala. Foto: Trons/TT.

Folkhemmets enkla lantställe är inte bara alltmer avlägset för de allra flesta. Nu bjuder fiffiga entreprenörer ut dem dygnsvis med kock och märkesdesign.

”Man får inte gå in med badkläder i huset, farmor ville ha det så”, skrev Tara Moshizi om svenskars försök att bevara gamla generationers vanor i sina sommarstugor. ”Hur ska jag hantera kulturkrocken på min mans släktgård?”, undrar en ”entreprenör” i en insändare i DN, som beskriver sin familj som ”livsnjutare”. Hon vill rensa bort i förråden, han vill bara ta det lugnt – precis som på farfars och farmors tid.

Precis som Moshizi skriver är allt heligt i den svenska sommarstugan. Tapeten i vår egen sitter kvar sedan 70-talet med gröna blommor. De fysiska tillskotten kan räknas på en hand: en ny soffa, två tavlor och ännu en pinnstol. Allt annat har bevarats intakt, och ibland tycker jag mig se mormor och gå runt i sina vita kilklackar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 13 september, 2025

Ekonomipristagarna är för kära i sina teorier

Ekonomipristagarna Daron Acemoglu, James A. Robinson och Simon Johnson har samlat det bästa i en ny bok som nu finns på svenska. Foto: Patrik Lundin.

Institutioner sägs förklara varför vissa samhällen blomstrar och andra faller. Men Nobelpristagarna måste till slut medge att fackföreningar är centrala för framgång. Lovisa Broström har läst ”Varför är inte hela världen rik?”

När ekonomen Daron Acemoglu tog emot nobelpriset i ekonomi 2024 sade han i sitt tacktal att ”Framtiden avgörs inte av tekniken i sig, utan av vilka institutioner vi väljer att bygga”. Den meningen belyser den motvikt som Acemoglu, James A. Robinson och Simon Johnson vill utgöra mot den samtida teknikoptimismen. Teknisk utveckling och AI kommer inte nödvändigtvis att göra livet bättre, risken är stor att det blir tvärtom. I stället menar herrarna att det är institutionerna som kommer att avgöra om vi går mot en ljusare framtid eller inte.

Men vad är då en institution? Detta har det skrivits massor om men först nu kommer en bok på svenska med utdrag ur de mest pregnanta delarna av förra årets nobelpristagares böcker i samlingsboken Varför är inte hela världen rik?, utgiven av Volante tillsammans med Handelsbankens mediesatsning EFN. Författarna är rätt vaga på denna punkt men vi rör oss runt regler som skyddar egendomsrättigheter, uppmuntrar till brett samhällsdeltagande, ger incitament för talang och kreativitet, samt upprätthåller rättsstatsprincipen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 12 september, 2025

Avbokades från ABF – anklagas för Hamasstöd

ABF-huset på Sveavägen i Stockholm. Foto: Janerik Henriksson.

Organisationen Rättvisa för alla stoppas med kort varsel från att hålla evenemang i ABF:s lokaler, efter inlägg som ifrågasätter klassningen av Hamas som terrororganisation. Föreningen själva menar att ett högerdrev ligger bakom avbokningen – och beskriver beslutet som rasistiskt.

Föreningen Rättvisa för alla hade bokat en lokal i ABF-huset i Stockholm inför sin valårs-avspark den 13 september. Men under torsdagen meddelade de att evenemanget avbokats.

”Rasisterna försöker tysta oss. Etablissemanget försöker stoppa oss. Men vi växer bara starkare”, skriver organisationen på Instagram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 12 september, 2025

Sanningen om mordet på Charlie Kirk

Den högerradikala debattören Charlie Kirk sörjs i Orem, Utah. Foto: Lindsey Wasson/AP.

Den amerikanska ytterhögern fantiserar om att mata migranter till krokodiler. I Sverige jämförs människor med lupiner som ska läggas i svarta sopsäckar. Våldsretoriken känner inga nationsgränser – och allt politiskt våld måste fördömas lika hårt.

”Det borde vara offentligt. Det borde gå snabbt. Det borde sändas på tv”, sade Charlie Kirk i februari 2024 om att återinföra offentliga avrättningar. ”Man skulle kunna sälja det, finansiera staten. Det skulle kunna vara typ: ’presenteras av Coca-Cola’. Och nej, jag skojar inte. Förresten, jag skulle lätt titta in för att få se någon pedofil få huvudet avhugget.”

Mordet på Charlie Kirk är en tragedi. Ingen ska dödas eller hotas för sina politiska åsikter. Men mordet är också en konsekvens av en upphettad retorik som finns på flera håll, men inte minst i den amerikanska ytterhögern.

Donald Trump har gjort den till sitt signum. Så här kommenterade han mordet: ”Det finns en hel del radikala vänsterdårar där ute, och vi måste bara slå skiten ur dem.” Samma man som under Black Lives Matter-protesterna framför Vita Huset efter mordet på George Floyd 2020 sade: ”Kan man inte bara skjuta dem? Bara skjuta dem i benen eller något?”

Sådana våldsfantasier återkommer ständigt i hans rörelse. Bloggaren Laura Loomer har sagt att Trump borde få ”demokrater avrättade för förräderi”, och att illegala invandrare borde ”matas till krokodilerna”. Joe Walsh, en av Charlie Kirks mentorer från Teparty-rörelsen, har sagt: ”Den 8 november röstar jag på Trump. Den 9 november, om Trump förlorar, plockar jag fram musköten. Är du med?”

Curtis Yarvin, husfilosofen i Silicon Valleys nya reaktionära höger, fantiserar öppet om att politiska motståndare ska ”skummas ihjäl” som ”kalkoner med fågelinfluensa” eller förvandlas till biodiesel.

Detta är inte anonyma nätkommentarer, utan centrala röster i den amerikanska högern. Som bara för några år sedan stormade en regeringsbyggnad med halvautomatiska vapen, för att sedan bli benådade av presidenten.

Och i Sverige?

Mordet är också en konsekvens av en upphettad retorik som finns på flera håll, men inte minst i den amerikanska ytterhögern.

Här skriver vice statsminister Ebba Busch om en ”fasansfull reaktion” från delar av den svenska vänstern, som ”gläds över en meningsmotståndares död”, utan att ange en enda källa. När min kollega Jacob Lundberg hör av sig till hennes presschef Mia Widell svarar hon: ”Hon refererar till det som nu syns i olika sociala och andra medier. Se gärna kommentarsfältet på exempelvis AB på Facebook, men även Expressen och DN.” Det ser ut som mina källhänvisningar i gymnasiet.

I så fall kan jag lika gärna citera Busch egna följare, efter att hon anklagade Palestinarörelsen för att ta hit ”Mellanösterns sätt att lösa konflikter”: ”Vilka fakking djur”, ”Ta en stor kontainer och packa dom i skicka ner dom till Gaza 👍👍💪💪” och ”BLY BLY BLY”.

Men det behövs inte, för vice statsministern har själv nära till våldsam retorik. Efter påskkravallerna 2022 sade hon: ”Varför har vi inte 100 skadade islamister, 100 skadade kriminella, 100 skadade upprorsmakare […] varför sköts det inte skarpt?”

Hon är inte ensam. Även Fokus-skribenten Anna Nachman fantiserar om en våldsvänster där ”piercade humanister skrattar rått och gottar sig åt hans död”, även det utan källhänvisning. Detta bara veckor efter att hon skrivit om ”invasiva arter” som förpestar det svenska samhället, och liknar människor vid lupiner som bör slängas ”i svarta sopsäckar som brännbart avfall”.

Och Svenska Dagbladets Peter Wennblad, som precis kallade hela Palestinarörelsen ”livsfarlig”, försvarade för bara ett par år sedan den sverigedemokratiska presschefen Linus Bylunds uppmaning till ”journalistrugby, att man knuffar journalister”. ”Fler politiker borde vara lite mer respektlösa mot journalister”, skrev Wennblad, vilket orsakade krismöte då hans kollegor inte uppskattade att han uppmanade till våld mot dem.

Den här retoriken är inte slumpmässiga nätutbrott. Avhumaniserande kommentarer som man hittar från anonyma vänsterkonton, uttrycks på högerkanten rakt ut av ministrar, ledarskribenter och riksdagsledamöter. Inte minst hos Sverigedemokraterna, som bokstavligen drivit en trollfabrik för att sprida hat mot politiska motståndare, och vars företrädare ständigt visar sig ha samröre med nazistiska våldsgrupper. En SD-politiker i Nynäshamn har rentav skrivit att hon ville skjuta skallen av en känd kvinnlig författare.

Läs mer

Och partiet meddelar att man inte ens tänker vidta några åtgärder mot Jessica Stegrud, som precis blivit avslöjad med att förfölja och hänga ut två tonåringar tillsammans med högerextrema aktivisten Nick Alinia.

Självklart förekommer hotfulla beteenden även till vänster. Förföljelsen av Carl-Oskar Bohlin i kvällsmörkret, och flygbladsutdelningen i Maria Malmer Stenergards trappuppgång är två exempel på hotfulla beteenden som tydligt måste fördömas.

För som mordet på Charlie Kirk visar går det inte att ha dubbla måttstockar. Den som försvarar den egna sidans politiska våld försvarar allt politiskt våld. Är Ebba Busch redo att erkänna det?

Diskutera på forumet (0 svar)
Dikt/Kultur 12 september, 2025

Svensk kulturkanon – ytterligare ett utkast

Det tidiga universums ljusstarkaste galax, CR7. Här föddes den första generationen av stjärnor. Foto: ESA/TT.

Pruttesmällan

Rymden

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 12 september, 2025

Lämnar målburen för journalistiken

Svante Hildemar (i blått) slutar med fotbollen för att studera till journalist. Foto: Johan Nilsson/TT.

30-åriga målvakten Svante Hildeman är Superettans mest uttalade socialist. Nu lämnar han Landskrona Bois efter fyra år för att lägga fotbollen helt på hyllan. Nu hoppas han få mer tid över till journalistik.

Jag måste så klart ställa sportfrågan: Hur känns det?

– Det känns bra! Det har varit många olika känslor de senaste veckorna, och jag har väl inte riktigt landat i någon enhetlig känsla än. Först var det vemodigt och melankoliskt, men också väldigt vackert. Nu, när jag börjar komma in i lunken och vardagen som student igen, är jag taggad på livet som civil!

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 12 september, 2025

Lorentz Tovatt: Jag börjar hoppas att Lars Beckman har rätt

Energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) och klimat- och miljöminister och Romina Pourmokhtari (L) under budgetsamtalen på Harpsund, den 28 augusti. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Kommer du ihåg när man var barn och fick plötsliga overklighetskänslor? Från ingenstans kom känslan av att allt är riggat. Att dina föräldrar, lärare och katten i smyg deltog i en gigantisk komplott. Och att de en dag skulle kliva fram och säga: ”Överraskning! Vi har bara spelat teater för din skull.”

Jag trodde att den känslan hörde barndomen till. Men i dag, som vuxen, har den återvänt. Jag går runt och väntar på att någon ska lägga handen på min axel och säga: ”Oroa dig inte, det var bara ett skämt”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 11 september, 2025

Anklagar svensk vänster för mordhyllningar – refererar till Facebook

Sveriges vice statsminister Ebba Busch. Foto: Lars Schröder / TT.

Ebba Busch ser en ”fasansfull reaktion” från delar av den svenska vänstern efter mordet på Charlie Kirk. Bedömningen baserar hon på sociala medier – och hänvisar till Aftonbladets kommentarsfält på Facebook.

I går mördades den amerikanska högerprofilen Charlie Kirk med ett skott i halsen vid ett öppet evenemang i Utah. Ännu har ingen gripits för dådet.

Nu riktar Sveriges vice statsminister Ebba Busch hårda anklagelser mot den svenska vänstern – som hon menar hyllar mordet.

”Än så länge finns ingen gärningsperson gripen och kvarhållen och vi vet ännu inte ett bekräftat motiv. Vad som dock kan bekräftas är den fasansfulla reaktion vi nu ser från amerikansk och delvis svensk vänster. Människor firar”, skriver hon på X, och frågar sig:

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 11 september, 2025

Det är knappast Palestinarörelsen som hotar demokratin

Demonstration arrangerad av Septemberupproret och Tillsammans mot rasism vid Mynttorget på tisdagen. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

När M, SD och KD:s politiker tillsammans med de borgerliga ledarsidorna påstår att Palestinarörelsen utgör ett hot mot våra folkvalda, är det inget annat än ett desperat försök att flytta fokus från verkligheten. Det är en välkänd politisk manöver: måla ut en fredlig folkrörelse som hotfull för att slippa tala om det verkliga hotet – att svenska politiker ger sitt tysta och aktiva stöd till ett folkmord.

Låt oss vara tydliga: Palestinarörelsen i Sverige är ingen sekt, ingen svans, ingen ”mobb”. Och framför allt – inget hot. Tvärtom. Det är en bred, levande folkrörelse, demokratisk till sin kärna, där tusentals människor – unga och gamla, troende och sekulära, judar, muslimer, kristna och ateister – förenas i kravet på rättvisa för det palestinska folket. Att stämpla denna rörelse som ”antisemitisk” eller ”våldsam” är inte bara falskt. Det är fegt.

Jag har själv deltagit i över 80 demonstrationer de senaste två åren. Alla har varit fredliga. Visst händer det att någon, förtvivlad över sorgen efter de mördade i Gaza, ropar slagord i en ton som skaver i svenska öron, vana vid konsensuspolerat språk. Men helheten? Fredlig. Livskraftig. Demokratisk. En folkrörelse som förkroppsligar det som makthavare påstår sig värna – men i praktiken motarbetar.

Man kan inte både vilja ha väljarnas mandat och samtidigt slippa deras protester.

När Carl-Oskar Bohlin hörde rop som ”shame on you” var det inte en ”hotfull mobb”. Det var väljare som uttryckte sitt missnöje. Är det obehagligt? Ja. Men demokrati är inte en bekvämlighetszon för makten. Demokrati är folkets röst, ibland högljudd, ibland obekväm. Att kalla detta för ett hot är att demonisera alla som någon gång vågat stå upp mot makten.

Och ja – självklart ska politiker kunna gå i fred. Ingen önskar att Bohlin eller någon annan ska känna sig personligen hotad. Men man kan inte både vilja ha väljarnas mandat och samtidigt slippa deras protester. Den som kliver in i maktens rum måste också stå ut med folkets rop. Att skrika ”shame on you” till en minister som blundar för folkmordet i Gaza, den etniska rensningen på Västbanken, och samtidigt sitter i en regering som fortsätter vapenhandeln med Israel – det är inget hot. Det är ett rop av förtvivlan. Ett välförtjänt omdöme.

Läs mer

Det verkliga hotet mot demokratin kommer inte från Palestinarörelsens rop. Det kommer från dem som försöker brunsmeta, kriminalisera och misstänkliggöra en hel folkrörelse. Det kommer från makten själv, som hellre slår ner på solidaritet och civilkurage än ifrågasätter sitt eget ansvar för medlöperiet.

Så låt oss se klart: det är inte Palestinarörelsen som är farlig. De farliga sitter i regeringen, skriver på exporttillstånd för vapen till Israel, hejar på Israels krigsmaskin – som Ebba Busch gjorde – och smutskastar dem som protesterar. Det är där hotet mot demokratin finns.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 11 september, 2025

Avanza ger dig fyrverkerier – men huset vinner alltid

Skillnaden mellan nätkasinon och aktiesparande blir allt suddigare. Foto: Karin Wesslén/TT.

Med applådemojier och pushnotiser har aktieapparna gjort småsparandet till ett dopaminforsande mobilspel. Förlorarna är våra unga.

”Nästa lön kommer jag hit or miss”, skriver en användare. ”Hela lönen på en trade. Vinner jag, fortsätter resan. Förlorar jag stänger jag mitt Avanza.” Jublet i tråden är högt. ”Du hör hemma här! Lets fucking go”, kommenterar någon. Andra är mer återhållsamma: ”Låter som om du ska spara i fonder och hålla dig ifrån att nyttja marknaden som ett kasino 😂”.

Jag bläddrar runt på kanalen ”ISKbets”, småspararnas eget gladiatorforum på Reddit. Här samlas användarna för att posta dagens förluster och vinster – på allt mellan några hundringar till flera miljoner – och be om råd på bets, ett ord som påminner mer om kasinospel än investeringar.

Ungdomsbarometern visar att unga känner mer ekonomisk oro än tidigare kullar, samtidigt som idealismen får ge vika för pengar och stabilitet.

En användare har lagt upp Avanzas belöningsskärm för ”10K”, 10 000 sparade kronor, med applådemoji och texten: ”Den här milstolpen har 71 procent av alla avanzianer uppnått.” Gratulationerna strömmar in, och någon kommenterar: ”Minns när jag var yngre och många gick in med 500 kronor bara för att känna sig som DiCaprio i Wolf of Wall Street när man gick plus 30 kronor.”

Detta småsparande har varit argumentet när högern sålde in ISK-systemet i Sverige – och nog är många användare amatörinvesterare som riskerar allt de äger. Medan de stora pengarna håvas in av höginkomsttagare.

Vänstertidningen Jacobins sommarnummer pryddes av ett kasinobord med texten ”Huset vinner alltid”, men även finanstidningarna har börjat se mönstret. Den brittiska finanstidningen The Economist – knappast någon maoistisk kampbulletin – skriver om hur gränsen mellan spelbolag och banker luckras upp (28/8). Tidningen påminner om att ekonomer liknat börsen vid ett kasino åtminstone sedan John Maynard Keynes, men konstaterar att parallellen nu håller på att bli bokstavlig.

Amerikanska domstolar och myndigheter har öppnat för så kallade ”eventkontrakt”, där man kan satsa på allt från presidentval till idrottsresultat. Stora investeringsplattformar som Kalshi, Interactive Brokers och Robinhood erbjuder redan nu kontrakt på valutfall, sportstatistik och till och med Emmy-galan, vilket kallas ”förutsägelsemarknader”, prediction markets. Spelbolagen Fan Duel och Edge Markets har rentav gått ihop med banker för att ta fram konton och betalkort som är specialgjorda för sportspelare.

Läs mer

Gränsen mellan traditionella banker, nätmäklare och bettingjättar luckras alltså upp allt mer. I Sverige har appar som Avanza och Nordnet ”spelifierat” sparandet med jämförelser med andra användare, pushnotiser och animerade fyrverkerier. Allt för att ge samma dopaminkickar som Candy Crush eller enarmade banditer.

Systemet gör inte bara vanliga människors privatekonomier mer osäkra. Det skapar också en ny människa, som inte litar på samhället utan endast på sig själv. Ungdomsbarometerns Generationsrapport 2025 visar att unga känner mer ekonomisk oro än tidigare kullar, samtidigt som idealismen får ge vika för pengar och stabilitet. På fem år hade intresset för aktiesparande gått upp från 36 till 49 procent, samtidigt som var tredje ungdom uppger att de inte har råd med fritidsaktiviteter. Att man vinner val på ekonomiska frågor har alltså aldrig varit tydligare.

Vem vill egentligen ha en sådan utveckling? Svaret finns än en gång på Reddit. ”Sanningen är att huset alltid vinner”, skriver en användare. ”Den verkliga vinnaren är Kasino Avanza.”

Citaten är lätt redigerade.

Diskutera på forumet (0 svar)