De hade krupit upp ur badrumsbrunnen; blankt gulbruna med ett oändligt antal tunna ben som bar dem runt det tvålslibbriga hålet i golvet. Grått smutsvatten och rören försvann i underjorden för att mynna ut i mossen och de stillastående vattnen där. Dessa mångfotade var onaturligt stora, nästan decimetern, och hon kväljdes vid att fånga in dem i blöta papper och spola ner dem. Följde i tanken deras väg i avloppen mot mossen och visste att de skulle komma tillbaka. De hade uppenbarligen inga ordentliga käkar att bita med; deras vapen i stället det outhärdliga äckel de ingav henne.

I går hade hon funnit igelkottens urätna ungar i ekhagen. Små skinn med taggarna kvar men utan innanmäte och hon hade grubblat hela dagen över vilket djur som angripit dem. Under de år som igelkottarna bott i trädgården hade aldrig något liknande hänt. Var det grannarnas ständigt gläfsande hund som förintat ungarna? Hon hade glatt sig åt att kunna se dessa små kringtraskande liv när de kom till kökstrappan i skymningen för att få mjölk. Fyra kottar och så modern som ett taggigt beskydd.
En regntung dag och även grönskan har fått en grå hinna över sig. Markerna är inte direkt regnblöta; bara grå och luften står stilla. Inte en enda vindfläkt och det är egendomligt att en sommardag kan bli så mörk. Grannfamiljens hus syns inte bakom aldungen men hunden skäller hos dem, kanske för att markera att de finns där.
De gulögda grannarna. Man och hustru och de är så lika varandra; kortväxta med krumma ben och insektliknande händer. Kanske egentligen bror och syster fast de påstår sig vara ett gift par. Lever som gifta. De kommer ibland och ”hälsar på” hos henne. Vill ha kaffe och vill att hon pratar med dem fast hon egentligen inte orkar spela artig och granntillgänglig. De iakttar allt och ger varann ögonkast när de tror hon inte ser deras miner. De har en gammal skrotig bil och erbjuder sig ofta att handla mat för henne. Hon accepterar eftersom det känns ännu värre att ta sig in till stan med alla blickarna där.
Att få vara ifred; att kunna slippa all tyngande kontakt med ”folk”. Bara hon och igelkottarna, rävhonan som också kommer till trappan för att få mat, den tysta grävlingen som finns men inte syns. Alla fåglarna hon matar, talgoxarna hänger i hennes kjol med små sytrådstunna klor. Bofinken flyger orädd in i farstun för att picka upp sina brödsmulor från golvet där. Ingen stör henne; ingen går inpå henne för att plåga. Höken faller ibland rätt ner från skyn och tar någon småfågel; inte av grymhet utan för att han behöver föda. Händelser hon måste respektera.

Men grannarna och deras hund. Som springer vilt omkring och jagar allt som lever ute i markerna. Hon vågar inte säga till dem om hunden, vågar inte säga emot dem på något sätt. Känner att det kunde bli farligt – de gula ögonen börja glöda och alla elakheterna forsa fram ur munnarna. Dömande domare över traktens folk och hårdast över henne. Varför går hon här som en enstöring? Varför bjuder hon aldrig hem någon? Varför vill hon inte gå in till stan? Varför? Vem tror hon att hon är egentligen? Högfärdstoka.
De hade kommit inflyttande för några år sedan men redan hunnit ta reda på det mesta om alla kringboende – allt som var nyttigt att veta. Svagheter och felsteg som kunde kastas fram vid lämpligt tillfälle. Ligga till grund för hån och stickord. Men de visste inget om hennes sjukpension, knappast var hon kom ifrån eller vad hon sysslat med tidigare. Cirklade runt med blodvittring men kom inte åt henne. Ännu.
Det var nattens svettdrypande mardrömmar som gick igen i döda djurungar och egendomliga jätteinsekter. Den värsta mardrömmen av alla: att hon var tillbaka på sin gamla arbetsplats och intill hennes skrivbord står kontorets chef. River i fakturorna och slänger dem framför henne. Gråstensögon och rösten hackar fram alla hennes fel. Det och det som hon glömt; räknat fel och inte förstått. – Vad har vi dig till här egentligen? Alla lyssnar och alla låtsas att inte höra. Så gråter hon och vaknar med tårarna strömmande över ansiktet. Nattlinnet genomvått av ångestsvett och verkligheten svår att nå. Rösterna omkring henne mal om sjukpension och dåliga nerver – livsoduglig individ. Ibland i drömmarna försöker hon försvara sig: – om han inte hackat så på mig hade jag kanske klarat ert kontor (livet) bättre. Men då kommer domaren och säger att en livsduglig människa gråter inte utan sköter sitt arbete.
Hon går fram och tillbaka på vägen och försöker glömma badrumsbrunnen och de blanka kräldjuren. Men undrar om de frodas därute i sumpmarken och blir ännu större? – Om solen ändå ville komma fram; då skulle hon lättare bli av med sina syner och mardrömmarnas krypande mörker. Men molnen ligger som ett lock över landskapet och solen är dold och långt borta.
Rådjurshinden går över vägen med kidet i släptåg. De är så nära nu men bryr sig inte om henne; de vet så väl att hon är totalt ofarlig. Skrämmer dem aldrig genom hastiga rörelser eller genom att försöka komma nära kidet. Brukar vända åt annat håll när hon ser dem. För att inte störa. Som om de var vänner man måste vara varsam med.
Det kändes något bättre nu sedan hon sett de två; mor och barn. Bundna till varandra, inte av falsk känslosamhet men av överlevandets lagar.

Hon har köksdörren öppen för att få in litet luft, det är kvalmigt både ute och inomhus. Det har redan börjat skymma när hon hör hundens jagande skall och ser hinden och kidet rusa genom snåren i mosskanten. Så är han över kidet och tvingar ner det medan hinden flyr. Själv rusar hon som en galning ner för sluttningen hela tiden skrikande så högt hon förmår. Han har slitit sönder halsen och bogen på rådjurskalven och gräver med käftarna i den liggande kroppen och kalven lever fortfarande. Hunden morrar upp mot henne och hon har inget tillhygge att driva bort honom med och det är ändå för sent. När hon faller på knä blottas huggtänderna och hon ropar igen för besten tänker anfalla henne nu. Han vittrar hennes rädsla.
När hon försöker resa sig står mannen där och flinar och tycker att hon kan sluta med sitt ropande eftersom inget finns att göra och hunden bara följt sin natur.
– Du har glömt köksdörren öppen och törs du det – ensam som du är? Även om du är lite halvtokig så kan ju någon ändå bli intresserad.

Han har lämnat all låtashövlighet åt sidan och glor hånfullt medan kvinnan dyker upp bakom honom och blir gul i hela ansiktet när hon upptäcker blodet och slakten. Talar sedan om att det inte är lönt att hon – tokan – försöker berätta för någon om hundens jakt. Hon skall vackert tiga annars lär hon inte kunna bo kvar i den stugan mer. Det skall de se till.
Nu har allt förflutet nått ifatt henne och hon ser ner på rådjurskalven som hunnit dö; ögonen matta men den lilla mulen fortfarande blank och svart.
De följer efter henne men hon förmår stänga köksdörren och låsa innan de kommer sig för att hindra henne. Vågar sig väl inte på ”hemfridsbrott” som de vet kan bli farligt. Även om det sker hos en ensam folkskygg kvinna.

Ingen natt att sova efter detta och hon får ge sig av i morgon. Packa ihop det hon kan men det finns ingenstans att ta vägen. Pensionen räcker inte att betala en annan bostad. Nu är det sannerligen dags att börja gråta igen. Gråter hon tillräckligt mycket kommer ”socialen” till slut och tar henne. Placerar henne i lämplig omgivning.