Det var första gången som lagen om ”främjandet av mäns och kvinnors lika deltagande i politiken”, som antogs 2018, applicerades i ett val. Trots det slutade parlamentsvalet den 31 oktober 2021 med att antalet kvinnor i underhuset reducerades till 45 ledamöter av 465, jämfört med de 47 som valdes fem år tidigare. Japan befann sig då på plats 164 av 190 länder ifråga om jämställdhet i politiken.

Japanska feminister hade krävt att denna lag skulle ha som mål att uppnå en ”jämlik fördelning av manliga och kvinnliga kandidater”. Men de stötte på hårt motstånd från konservativa ledamöter(2) och den version som antogs nöjde sig med att uppmana partierna att ”anstränga sig så mycket som möjligt”.

I det senaste valet var 9,7 procent av de regerande Liberaldemokraternas (LDP) kandidater kvinnor, medan det huvudsakliga oppositionspartiet, det socialdemokratiska Konstitutionell-demokratiska partiet (KDP), bara var något djärvare med sina 18,4 procent.(3) Bara Kommunistpartiet (35,4 procent) och Socialdemokraterna (60 procent) levde upp till kraven, även om det sista bara ställde upp med nio personer.

Innebär det att feministernas inflytande är försumbart? Även om de kämpar i uppförsbacke har det börjat röra på sig i det japanska samhället de senaste åren. Ett tecken på det är öppnandet av den första feministiska bokhandeln i Tokyo i januari 2021 av Akiko Matsuo, som grundat förlaget Et cetera books. Hon startade tillsammans med författaren Minori Kitahara #metoo- och #withyou-rörelsen i Japan och uppmanade till demonstrationer mot frigivandet av uppenbart skyldiga sexbrottslingar i samband med fyra rättsprocesser i mars 2019. Den regionala domstolen i Nagoya hade frikänt en far som ska ha tvingat sin då 13-åriga dotter att ha sexuellt umgänge med honom i sex års tid, med motiveringen att ”det [rådde] tvivel om huruvida hon inte hade möjlighet att tillbakavisa hans närmanden”. Samma slutsats drog domstolen i Shizuoka i ett fall rörande en far som stod anklagad för att ha våldtagit sin då tolvåriga dotter, då dennas vittnesmål ska ha varit osammanhängande. Domstolen i Fukuoka frikände en tjänsteman som anklagats för våldtäkt på en anställd som han hade gjort berusad – och vars ”försvarslöshet” därmed var uppenbar – med argumentet att det var den anklagade vars sinnesnärvaro sviktade. Samma sak i Shizuoka där domstolen slog fast att en man som hade våldtagit en kvinna efter att ha misshandlat henne inte hade kunnat förstå att hennes passivitet var ett uttryck för hennes vägran. De tre förstnämnda dömdes till slut i högre instans efter demonstrationerna.

Sedan dess har dessa demonstrationer, som också kallas ”flower demo”, utvecklats till arenor i vilka offer för våldtäkt och incest kan komma till tals. De hålls regelbundet den 11:e varje månad. Författaren Minori Kitahara förklarar:

– Tack vare slagordet ”with you” blev vi äntligen redo att lyssna och tro på dem. Vi hade saknat en säker plats att tala på. Numera har vi en plats där vem som helst kan berätta sin historia men också uttrycka sin solidaritet, vilket de flesta offer saknar.(4)

Det är feministernas förtjänst att toleransen för sexuellt våld håller på att minska. Kampen har pågått i decennier, vilket sociologen Chizuko Ueno visar i boken Une idéologie pour survivre (En ideologi för att överleva)(5), i vilken hon berättar om debatterna om att göra upp med straffriheten. Den feministiska rörelsen kämpar även mot diskriminering och misogyni, till exempel med hjälp av sajten ”Föreningen för avslöjandet av sexistiska uttalanden av prefekt Ishihara och utraderandet av dem ur den offentligheten”, som grundades 1999 och som delar ut ett pris för sexistiska uttalanden fällda av män och kvinnor i offentligheten. 2021 fick en kvinna och en man gemensamt dela på priset: Mio Sugita och Yoshirô Mori. Sugita är en parlamentsledamot för Liberaldemokraterna som gjort sig känd för antifeministiska och hbtq-kritiska provokationer. I september 2020 sade hon, i försvar av domsluten i de fyra rättsprocesserna i mars 2019, att ”kvinnorna kan ljuga hur mycket de vill”.(6)

Vad gäller Yoshirô Mori, som var ordförande för Kommittén för organiserandet av de olympiska och paralympiska spelen i Tokyo (Tocog), ledde hans uttalande den 3 februari 2021 om kvinnor som ”har svårt att avsluta sina inlägg”(7), till upprördhet såväl utomlands som i Japan. Ett upprop som startades dagen efter skrevs på två dagar under av över 110 000 personer som krävde att ”lämpliga åtgärder” skulle vidtas. Den 7 februari uppgav 60 procent av japanerna i en undersökning(8) att Mori inte längre borde leda kommittén, och nästan tusen frivilliga valde att avsluta sina uppdrag för de olympiska spelen. Trots det trogna stödet från premiärminister Yoshihide Suga tvingades Mori lämna sitt uppdrag den 12 februari. Det är första gången någonsin som en tung profil i Liberaldemokraterna tvingas avgå för sexistiska uttalanden. Flera sponsorer av de olympiska spelen och kända personer tog också avstånd från hans uttalanden.

Den 6 februari organiserade feministerna det två och en halv timme långa tv­-programmet ”Don’t be silent”, med en hashtag på japanska, ”wakimaenai onnatachi” (”kvinnor som inte håller tyst”), på webb-tv-kanalen Choose TV.(9) På initiativ av filosofen Nagai Reii bjöds 25 författare, förläggare, representanter för ideella organisationer och diverse militanta feminister in för att kommentera Moris uttalanden i sin helhet. I synnerhet analyserade de den del som fick minst uppmärksamhet i utlandet om kvinnors ”tävlingsinstinkter”, som Mori beskrev så här: ”När en räcker upp handen [för att göra ett inlägg] känner sig de andra tvingade att också uttala sig”. Lyckligtvis avslutade han med att säga att ”i vår kommitté har vi sju kvinnor, men de vet alla hur man ska bete sig”. Möten ska enligt Mori vara enkla sammanträden för att ratificera chefens beslut. Inte minst eftersom kvinnor uppfostrats med idén att tystnad är en dygd. Och det gäller för i yrkessektorer: media, mode, förlagsverksamhet, vård, och så vidare. Liberaldemokraternas oförmåga att få till stånd minsta förändring har bara stärkt enhälligheten i partiet på denna punkt. Det är hög tid för deras kvinnliga medlemmar att ta till orda.

Även om reaktionerna på feminismen för det mesta är negativa i det japanska samhället håller den yngre generationen på att bli mer öppensinnad, inte minst som den intresserar sig för miljöfrågor och balansen mellan jobb och privatliv. Aktivisten Tamaka Ogawa förklarar att hon blev feminist efter att ha blivit föremål för förolämpningar, såsom kusofemi (”feministmögel”), efter att ha publicerat en artikel 2013 i vilken hon försvarade kvinnor som väljer att arbeta samtidigt som de uppfostrar barn.

Frågan är icke desto mindre central i Japan, som dras med sjunkande födslotal, en åldrande befolkning och sjunkande löner för en allt större del unga som befinner sig i en prekär ekonomisk situation. Utomäktenskapliga barn utgör inte mer än tre procent av nyfödda (i Frankrike är siffran 62,2 procent och i Sverige 55 procent) och beslutet att gifta sig beror på mannens förmåga att försörja familjen, även om denna syn håller på att förändras. Den socioekonomiska modellen och familjestrukturen som existerat sedan 1945 utgör fortfarande ett stort hinder. Den tvingar fortfarande kvinnor att välja mellan äktenskap och karriär. M-kurvan som visar kvinnors yrkesaktivitet – allt högre med åldern, lägre efter giftermålet eller en födsel, och sedan en ny topp efter att barnen flyttat ut – har visserligen förskjutits mot en allt högre ålder, och kvinnor blir i dag hemmafruar vid 30 snarare än vid 25 års ålder. Vanan att säga upp kvinnor i händelse av bröllop eller födsel har inte varit förankrad i lagen sedan 1986 (i de flesta företag undertecknade kvinnor ett avtal enligt vilket de förband sig att sluta om de gifte sig eller fick barn, även om det inte finns någon paragraf om det i arbetslagstiftningen). Men det är alltjämt verkligheten för ett stort antal kvinnor: bara 38 procent återgår till arbetet efter sitt första barn, trots de många kampanjer som har förts av regeringen sedan 2012 för att uppmuntra till bättre balans mellan arbets- och familjeliv.

När det japanska parlamentet antog Konventionen om eliminering av all diskriminering mot kvinnor (CEDAW) 1985 infördes året därpå en lag som syftade till att främja ”lika möjligheter till anställning mellan män och kvinnor”. Men arbetsgivarna hittade kryphål och uppfann ett system med parallella vägar: en ”global väg” (sogoshoku) som är öppen för befordran, och en ”vanlig väg” (ippanshoku) utan möjlighet att göra karriär eller befordras. Kvinnor tvingas välja mellan dessa två vägar när de anställs. Men valet av den globala vägen innebär att de, precis som männen, underkastar sig långa arbetsdagar, med upprepade omplaceringar till landsbygden – vilket utgör det huvudsakliga hindret för att uppnå balans mellan arbets- och familjelivet.

Andelen kvinnliga tjänstemän i den privata sektorn har stagnerat runt nio procent, och är långt lägre bland de högre posterna. Löne­gapet mellan kvinnor och män har visserligen krympt från 40 procent 1990 till 24,5 procent 2020, enligt Japans hälso- och arbetsmarknadsdepartement (jämfört med 16,8 i Frankrike och 9,8 procent i Sverige), men denna minskning beror snarare på att männens löner har sjunkit de senaste 20 åren än på att kvinnornas har höjts. Denna statistik tar inte heller hänsyn till ålder: mellan åldrarna 49 och 55 tjänar män årligen i snitt 4,2 miljoner yen (32 800 euro), medan kvinnor i samma ålderskategori som mest bara når upp till 2 740 yen (21 440 euro) om året. Dessutom befinner de sig oftare i en prekär anställningssituation (deltid, oregelbunden arbetstid, visstidsanställning, vikariat och så vidare): de tjänar mindre än 55 procent av männens medellön och deras andel i denna typ av arbeten växer fortfarande.

Denna situation förklaras också av två andra lagar som antogs 1986. Den första innebar sänkt skatt för en gift person som tjänar över 380 000 yen (ungefär 3 000 euro), förutsatt att partnern inte tjänar mer än 1 030 miljoner yen (ungefär 8 000 euro) om året, vilket motsvarar en deltidslön och främst berör kvinnor. Den andra lagen som syftar till att ”skicka arbetare på uppdrag” möjliggjorde tillfälliga anställningar, som dittills hade varit förbjudna. Eftersom sektorerna där lagen tillämpades (1986 var de 13, 1999 var de 26 och sedan 2015 finns inga restriktioner) främst befolkades av kvinnor har lagen bara gjort kvinnor ännu mer prekära.

Denna situation illustrerar mot­sägelserna i den officiella retoriken om kvinnors plats i en kontext av nyliberala reformer. När den dåvarande premiärministern Shinzo Abe i december 2012 presenterade ökningen av antalet förvärvsarbetande kvinnor som en grundsten i hans strukturreformer för att kick-starta ekonomin, och deklarerade att han ville ha ”ett samhälle där kvinnor briljerar”, gav det bara upphov till skepsis och kritik hos feministerna, som hade svårt att övertygas av hans plötsliga konvertering.

De första feministiska kraven i Japan ställdes dock redan i slutet av 1800-talet. De handlade om att få samma tillgång till utbildning och politiska rättigheter som kvinnor då åtnjöt i västerlandet. Under Meiji-erans modernisering (1868–1912) gjordes grundskolan obligatorisk 1872, och 1886 antogs ett dekret som krävde att ett gymnasium skulle anläggas i varje distrikt. Universiteten öppnades dock inte för kvinnor förrän efter 1945, och dessa gick trots det främst tvååriga utbildningar på privata universitet fram till 1995. Alla minns fortfarande skandalen som skakade ett privat universitet i Tokyo 2018, som hade avslöjats ha systematiskt gett lägre betyg åt kvinnliga sökande vid inträdesproven.

Rösträttsrörelsen började agitera i och med att män gavs ”allmän” rösträtt 1925, men Japans intåg i andra världskriget tvingade organisationerna att upplösa sig själva och uppgå i Föreningen för kvinnors patriotiska försvar 1942, och sedan i Föreningen för Storjapans kvinnor i vilken alla kvinnor över 20 år måste vara medlemmar, vilket omintetgjorde den feministiska rörelsens framsteg.

Trots efterkrigstidens demokratiska reformer är hindren för framsteg i fråga om jämlikhet mellan könen fortfarande många. Bland dem finns den konservativa högerns närmast monopolliknande grepp om regeringsmakten: Liberaldemokraterna har styrt sedan 1955, med undantag för tio månader 1993–1994 och tre år 2009–2012, och det bidrar till att befästa den framstegsfientliga attityden och politiken.

Texten är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique

Översättning: Jonas Elvander