Kajsa Ekis Ekman påstår i Aftonbladet (19/3) att den ”utslagne sprutnarkomanens” barn är osynliggjorda i drogdebatten, så även ”partyknarkarens”. I Ekmans text är brukaren en man som sover ruset av sig, tappar kontrollen och skriker på sin familj. Mödrarna är närvarande enbart i egenskap av de kvinnor som lojalt stannar vid sina mäns sidor för att täcka upp för deras misslyckade och försummande föräldraskap. Slutsatsen är att eget bruk av narkotika måste vara fortsatt kriminaliserat så att samhället kan tvångsvårda eller spärra in knarkande pappor.

Jag slås av hur frånvarande den kvinnliga brukaren är. Inom ett av Ekmans specialområden – prostitution – är kvinnliga brukare överrepresenterade, men hon glömmer förvånansvärt snabbt bort systerskapet när horan även är horsare. Att vissa av oss är mödrar har hon bortsett från.

Som kvinna och ordförande i Brukarföreningen Stockholm kommer jag ständigt i kontakt med kvinnor i bruk. Kvinnor som ofta är föräldrar. Jag vet att risken för bestraffning, både straffrättslig och social, är den största anledningen till att mödrar som använder droger väljer bort sprutbytet och andra skademinimerande och stödjande insatser.

Inte hindrade kriminaliseringen av eget bruk Lilla hjärtats död, eller att en fyråring dog av en fentanylanalog för några år sedan. Inte hindrade den att en fjortonåring nyligen avled av en kombination av alkohol och tramadol.
Däremot gav kriminaliseringen mig den förunderliga upplevelsen av att, inför domstol och socialtjänst, konstant få besvara frågan om hur jag gör för att inte ta heroin, trots åratal utan bruk. När jag på mitt åttonde år utan heroin fick frågan av en domare så suckade jag uppgivet och svarade: ”ja, hur gör du själv?”. Under en vårdnadsutredning samma år gjorde en av de ansvariga socialsekreterare en orosanmälan för att jag tidigare haft ett heroinbruk. Det enda som skilde mig från andra mödrar var att jag kom med ett belastningsregister som omöjliggjorde något annat alternativ än att ständigt tvingas redogöra för mitt drogbruk. Ett drogbruk som hade upphört flera månader innan jag alls dömdes, och två år före jag blev mor.

Barn far illa av många skäl. De flesta av dessa skäl – som alkoholism eller bristande omsorgsförmåga till följd av psykiatrisk problematik – är inte i sig kriminaliserade. Det är inte straffbart att vara en dålig förälder och samhället kan ingripa ändå. Kriminaliseringen av eget bruk av narkotika är inte nödvändig för att samhället ska kunna skydda barn från föräldrar vars bruk skadar barnen. Vad kriminaliseringen däremot bidrar med är att föräldrar som brukat narkotika får en extra hinderbana på livets uppförsbacke. En mor som brukar eller har brukat narkotika misstänkliggörs. Hon löper särskilt stor risk att utsättas för våld från en manlig partner. Om hon har barn med en våldsam eller kontrollerande man så kan han använda hennes kriminaliserade leverne som ett maktmedel. Om hon lyckas lämna honom är möjligheterna till eftervåld stora.

Trots att det hade krävts så väldigt lite för att se att många av oss som är aktiva i drogdebatten är just kvinnor och mödrar, så finns vi inte ens med i tanken. Jag var inte beredd på den nivån av osynliggörande från en kvinna och medsyster.

Jennie Gejel är ordförande i Brukarföreningen Stockholm.