Enligt schematisk vänsterteori uppstår samhällsförändringar när motsättningarna blivit tillräckligt stora. När tillräckligt många kastats ut i arbetslöshet eller tvingats lämna hus och hem säger folk ifrån och kräver ett bättre samhälle. Men att det inte alltid fungerar så har vi sett exempel på många gånger. Varför röstar annars en stor del av arbetarklassen på sådana som Trump, Bolsonaro, Johnson eller, för den delen, Åkesson?

Detsamma ser ut att gälla för klimatomställningen. Värmerekorden har duggat tätt i sommar. Italien är ett av de värst drabbade länderna. Vattnet i floden Po har sinat och den annars så bördiga Podalen är i dag mer lik en steril öken. Snart är det parlamentsval i Italien och klimatrörelsen gör sitt bästa för att slå mynt av extremvädret. Men i dagsläget ser högern ut att bli störst och postfascistiska Italiens bröder kan bli störst av alla partier. Det är förstås så långt ifrån ett konstruktivt svar på klimatkatastrofen man kan komma.

I fallet Italien tror jag väljaropinionen kan förklaras med en lång tid av teknokratstyre, nu senast under ledning av tidigare EU-centralbankschefen Mario Draghi. I stället för att möta kriserna med verkningsfulla reformer har han tassat försiktigt fram. Det politiska styre som inte vågar ta ut svängarna i svåra lägen blir lätt omsprunget av sina konkurrenter.

Även i Sverige vankas val. Jag har försökt uppbringa intresset med hjälp av Sveriges radios partiledarintervjuer. Finns krisinsikten här? De stora reformerna? Inte hos statsminister Magdalena Andersson (S). Hon svarade faktiskt inte rakt på en enda fråga och uppfann i stället ordet ”valmålsättning” som ett sätt att slippa utställa ett enda vallöfte. Ulf Kristersson (M) ville gärna tala om kris, men inte den som orsakats av våra utsläpp. Per Bolund (MP) var även han en besvikelse. På en rad frågor – allt från bensinpriser till kobolt från Kongo – ville han inte ge något konkret besked om huruvida han skulle sätta stopp för detta som minister i en framtida S-ledd regering.

Precis som Mats O. Svensson tidigare gjort i den här tidningen efterfrågar jag också klimatledarskap och krisinsikt från de svenska politiska partierna. Ska man lyckas övertyga någon om vikten av hundratusentals miljarder i investeringar i kollektivtrafik, järnväg, förnybar energi och energieffektivisering måste man först förklara varför det behövs. Tar man inte orden klimat och kris samtidigt i sin mun får man inte mer än loja nickanden tillbaka. Kopplingen mellan de stora investeringarna och minskade utsläpp riskerar att gå om intet.

Att därutöver sänka priset på fossila bränslen är inte att mana till krismedvetenhet och engagemang. Tvärtom, det är en illusion om att vi kan fortsätta precis som förut. Dessutom göder det Putins krigskassa i anfallskriget mot Ukraina.
Det finns ett antal goda exempel på hur man kan göra i stället. Tysklands kollektivtrafikbiljetter för nio euro är ett sådant, ett riktat stöd till dem som inte har alternativ till den egna bilen är ett annat. Lite motvilligt måste jag erkänna att det var ett smart drag av högern i Region Stockholm att kopiera Vänsterpartiets förslag om att ge gratis kollektivtrafik till alla barn och unga. Sådana förslag skapar hopp och erbjuder alternativ i en svår tid.

Vid Moderaternas stämma i Helsingborg i fjol citerade Ulf Kristersson Winston Churchill och manade till engagemang med ”blod, svett och tårar”. Han var inte den första politikern som gjorde det, men det var nog inte så dumt. Nu handlar det om att mana till engagemang.

Svenska folket vill inte leva i en illusion. De vill bidra till lösningar på vår tids stora utmaning. Säg klimatkris och du kommer att se tusentals uppkavlade ärmar.

Låt oss göra valet till ett klimatval.